Efter att ha fördjupat oss i Guillaume Fayes arkeo-futuristism, finner vi att den som alla andra mänskliga ideer har sina starka och svaga sidor. De starka sidorna är framförallt försöket att uppnå en syntes av arkaism och futurism, Västerlandets två mest radikala svar på moderniteten. Faye lyckas måla upp en tilltalande bild av en möjlig framtid, där Nordlandet skakat av sig självhatet och moderniteten och återupptagit det faustiska projektet på interplanetarisk skala. Betoningen på volontarism och vitalism är också en välkommen kontrast till den senmoderna betoningen på determinism och nivellerad hjälplöshet.
Samtidigt finns det källor till kritik.
Den första kritiken är samtidigt den mest fundamentala: Faye har i mina ögon inte uppnått en syntes av arkaism och futurism, utan en postmodern futurism med arkaiska drag. Vissa former är arkaiska, men kärnan är futuristisk, postmodernistisk. Anledningen till detta är att spiritualitet spelar en perifer roll i Fayes tankebyggnad. Detta blir särskilt tydligt i hans förslag till en religion för framtiden, där massorna skall få dyrka katolska helgon i katedralerna medan eliten är gnosticister. Att elit och massor har en esoterisk och en exoterisk version av samma tro är en sak, men detta? Spiritualiteten, den biokulturella nationalismen, dessa djupa, arkaiska, egenskaper hos personen och gruppen känns mer som instrumentella medel för ett vitalistiskt mål hos Faye. Det är som om han satt sig ner och ställt frågan: hur skall Europa organiseras, socialt, politiskt och ekonomiskt, för att kunna möta utmaningen från Syd? Och hans svar är ”med en del arkaiska former”.
Min version av en arkeo-futuristisk syntes skulle baserats betydligt starkare på en spirituell Weltanschaung. Den skulle fortfarande vara vitalistisk (även om vi traditionalister hellre använder begreppet spirituell virilitet, vilket fångar det mesta av vitalismen och går bortom den), fortfarande vara ”post”-modern, men den skulle sakna de titanisk-prometeiska inslagen av hybris som gör sig synliga hos Faye. Kloner som organbanker? Att flytta Jordens bana runt Solen? Att tvinga Syd till rural ekonomi (och att förvänta sig att detta är möjligt utan fullskaligt kärnvapenkrig?)? Faye hänvisar till Evola, men tycks inte ha tagit lärdom av hans distinktion mellan titanisk och heraklidisk inställning till världen. Titanen är ”gudarnas” fiende, medan herakliden är deras vän. Titanen utnyttjar människor och natur utan tanke på kosmiska lagar eller natur, herakliden verkar i harmoni med dem. En titanisk arkeo-futurism skulle sannolikt resultera i ekosfärens undergång, vi behöver därför en heraklidisk version.
Man kan inte ”klippa och klistra” i historien, plocka sociala former från Rom exempelvis utan att se till den världsbild och spiritualitet som de var en del av.
Frågan vi tvingas ställa oss är därför: har postmodernismen gått bortom moderniteten? Om vi räknar referenser, blir det nämligen tydligt att Faye är betydligt mer inspirerad av postmodernismen än av traditionalismen eller fascismen, och detsamma blir uppenbart när vi sätter oss in i hans koncept vitalistisk konstruktivism, som är närliggande exempelvis Deleuze och Foucalt. Svaret på vår fråga beror på hur vi definierar moderniteten. Om Framsteget, Sanningen och Subjektet är centrala för vår definition är det uppenbart att Deleuze, Foucalt och Faye gått bortom moderniteten. Men om vi istället ser Materialismen (i motsättning till Spiritualiteten) och en särskild Hybris som dess kännetecken, är postmodernismen bara Modernitetens sista dödsryckning.
När Faye exempelvis förnekar ”människovärdet” som ett modernt metafysiskt och egalitärt koncept, missar han att alla Traditioner faktiskt haft detta koncept (om än i annan form än Moderniteten). Det finns en metafysisk realitet även bakom begreppen ”människovärdet” och ”mänskligheten”. Att rakt av förneka denna för att man förläst sig på fransk postmodernism, är ett uttryck för titanisk hybris och för senmodernitet.
Vi har därför mycket att hämta hos Faye, både när det gäller det storskaliga försöket att skapa en arkaism för framtiden, när det gäller strategin att använda postmoderna termer, och när det gäller detaljerna, men till syvende och sidst måste vi skapa vår egen syntes, vår egen arkeo-futurism. Och för oss måste det vara Traditionen, arkaismen, som står i centrum, och futurismen som är den sekundära aspekten.
Om skribenten: Joakim Andersen
