Som ett tillägg till min tidigare text om den skrattretande antiryska propagandan vi nu ser i Sverige och övriga västvärlden vill jag här i korthet belysa det vi kan kalla för det nya rysshatet, dess bevekelsegrunder och funktioner.
Efter att detta nu börjat stegras till alltmer löjeväckande proportioner och även lyckats dra med sig många som vanligtvis är kritiska mot massmedial propaganda och politiskt korrekta kampanjer är det nu av stor vikt att detta uppmärksammas och diskuteras. Konsekvenserna riskerar nämligen att bli väldigt allvarliga.
Aversionen mot Ryssland och ryssar är givetvis först och främst grundat på Ryssland som geopolitisk motståndare till USA och dess allierade. Men den demonisering av Ryssland som nu sprids har också ett annat syfte, nämligen utmålandet av ”ryssen” som den nye fienden, som ”den andre”. Vi kan jämföra med hur tyskar demoniserades under de två världskrigen, då de beskrevs som ”hunner” och ”barbarer” av den anglosaxiska västerländska pressen eller hur serber utmålades under kriget på Balkan.
I dagens mångetniska samhälle fyller dock detta en extra funktion som är ytterst viktig att vi belyser. Det fungerar nämligen som en avledande manöver för att styra bort uppmärksamheten från den pågående massinvandringen och folkutbytet som äger rum. Det mångetniska samhällsexperimentet har skapat en stor frustration hos ursprungsbefolkningen, en frustration som till stor del hindrats att få utlopp genom att man i det offentliga rummet knappt tillåtit någon kritik alls mot invandringen och dess följder och samtidigt demoniserat invandringskritiker på de mest vedervärdiga sätt. Men genom att nu släppa lös ett hat mot ryssar, ja rentav sanktionera det, skapar man sig en form av säkerhetsventil som dels ger folk en chans att få utlopp för sin frustration och dels avleder uppmärksamheten från andra mer akuta hot.
Som jag nämnde har detta hat mot ryssar börjat stegras och anta rent skrämmande former. Det tycks till exempel idag ses som helt okej att använda sig av närmast rasistiska tillmälen mot våra slaviska grannar. Ett synnerligen motbjudande exempel på detta är en bild som publicerades av organisationen Nordisk Ungdom i samband med det värsta ubåtstramset:
Det ses i dagens samhälle som fruktansvärt att använda termer som ”arabjävel” eller ”negerjävel” men ”ryssjävel” går visst bra. Detta är ett tilltag man hade kunnat förvänta sig av den infantila kvällspressen men knappast av en påstått nationalistisk, antiglobalistisk och samhällskritisk gruppering. Synnerligen tragiskt. Särskilt med tanke på hur mycket ryssar som lever i väst har fått utstå i form av personangrepp och hot den senaste tiden. Jag har själv talat med flera ryssar som upplevt detta, exempelvis att folk kommer fram och säger saker som: ”– Vad fan håller ni ryssar på med? Stoppa fascisten Putin!” och dylikt. För några dagar sedan skrev Fria Tider om en ung rysk-svensk kvinna som berättade om sina erfarenheter av detta. Hatet mot Ryssland förenar gapiga radikalfeminster, pro-amerikanska plastpatrioter och oreflekterande mainstream-Svenssons.
Genom införandet av det nya rysshatet slår man två flugor i en smäll. Man låter folk få utlopp för sin inneboende naturliga ”xenofobi” och rädsla för ”den andre” samtidigt som man fortsätter demoniseringen av det vita, det patriarkala och det traditionella. Därigenom förskjuter man ytterligare gränsdragningen mellan det traditionella, egentliga Västerlandet – det sanna Europa – och det nya mångetniska, kulturmarxistiska, hyperkapitalistiska, antitraditionella och antihöviska. Det traditionella, ”onda”, projiceras på det hotfulla och farliga Ryssland medan det (post)moderna, ”goda”, representeras av dagens Väst, EU och USA.
Det toleranta, pluralistiska, feministiska, mångkulturella Väst hotas av det reaktionära, bakåtsträvande och patriarkala Öst. Den store gode mulattängeln Obama ska rädda oss från den lömske vite djävulen Putin.
Så är det officiella narrativet, om man drar det till sin spets!
Så fall inte i fällan, gott folk. Bekämpa det nya rysshatet varhelst det visar sitt fula tryne, även om det må vara bland de som påstår sig vara på ”vår” sida.
Om skribenten: Michael Nordlind
