I tidningen Fornvännen, årgång 75, utgiven 1980, finner vi en intressant artikel om våra förfäders religiösa bruk, betitlad Björnfällar och Oden-religion. Författaren Åke V. Ström skriver om björnen och dess betydelse inom indoeuropeisk religion och då särskilt i krigarkulter.
Björnen förekommer rikligt i olika indo-ariska mytologiska traditioner. Vi finner den i myter hos bland andra kelter, perser, greker samt i den vediska litteraturen. Vi skall dock här främst uppehålla oss vid den germanska och särskilt nordiska religiösa kopplingen till björnen.
I artikeln framkommer det att björnen länge förknippats med Oden. Vi får berättat för oss om en särskild ritual som praktiserades då man dödat en björn under jakt. Man bad då om förlåtelse till björnen för dådet och hävdade att det var en olyckshändelse. Ett liknande bruk finner man även i ritualer relaterade till Odens motsvarigheter i andra indoeuropeiska folkslags religioner.
Från isländska källor vet vi att Odens hirdmän gick under beteckningar som ulfhednir och berserkir. Ulfhednir bar vargpäls och var givetvis relaterade till vargen men hur är det med bärsärkarna? En vanlig tolkning är att bärsärkarna fått sitt namn av att de stred utan brynjor, endast iförda sina särkar. Författaren för dock fram en annan förklaring och hänvisar till tysk etymologisk forskning:
”Bärenhäuter (als Mitglied
einer kultischen Gemeinschaft) . . . Abzulehnen
die ältere Erklärung ’der im bloBen
Hemd kämpfende’ ”
Ordet för björn kommer från den germanska ordstammen bernu och heter på tyska i bestämd form der Bär.
Han påvisar också stycken i isländska källor där bärsärkarna beskrivs som ”starka som björnar” och även myten om den nordiska ”manbjörnen” som var hälften människa och hälften björn en motsvarighet till varulven (varg/människa). Bärsärkarna relateras alltså till björnen.
Vidare skriver Ström om Oden, som kallas för ”björnens skyddspatron och inkarnerade gestalt”, och dennes särskilda förhållande till de högre samhällskasterna och till de germanska mannaförbunden. Han refererar bland annat till Tacitus och Mircea Eliade. Den sistnämnde ser i ett avsnitt i Völsungasagan en initiationsrit för bärsärkar där krigarna klär sig i björnskinn. Detta beskrivs som ”the essential moment of initiation into a men’s secret society”. Enligt författaren hade kungar och höga ståndspersoner, tillsammans med sina mannaförbund, ett särskilt närstående förhållande till björnen och dess krafter.
Som vidare bevis på detta nämns bland annat att de gotiska kungarna brukade gå klädda i björnskinn samt en sed i Sverige då man tidigt använt björnfällar som sittunderlag eller mattor för adeln eller att präster i vissa fall begagnat sig av björnfäll vid altaret ett exempel ges från 1600-talet i en kyrka i Dalarna.
Björnen ges även en särskild koppling till de döda, vilket förklarar bruket av björnskinn i gravar. Om detta skriver Ström: ”Björnen var Odens djur och därigenom de högre ståndens, i synnerhet de döda ståndsmedlemmarnas gud. Därför lät man gärna de döda, i synnerhet från högre sociala skikt, vila på björnfällar. I denna mening utgjorde dessa fällar en social statussymbol.”
Slutligen, en fin liten vers:
Bärsärkarna hylade,
kampen var igång,
de vargklädda skrek
och skakade spjut. . .
Om bärsärkaraseri vill jag fråga,
om dem som dricker likets sjö [blod]:
hur står det till
med folk som går
glada till strids?
’Vargklädda’ heter
de som i slaktningen
bära blodiga sköldar.
De rödfärgar spjuten
när de kommer till strid (Hrafnsmål 8 och 20 f.)
Läs även:
http://oskorei.webblogg.se/230206202204_indoeuropeiska_brsrkar.html
http://oskorei.webblogg.se/020606195057_mannafrbund_och_vargkrigare.html
http://oskorei.motpol.nu/?p=3992
Om skribenten: Michael Nordlind
