Nordanvind fortsätter nu sin odyssé genom kvalitativ filmkonst med att reflektera lite kring en film som många troligtvis har sett, men som få har funderat djupare kring.
Ridley Scotts Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är av många ansedd som en kultfilm och modern klassiker. Enligt mitt tycke med rätta då det sannerligen är en filmupplevelse långt utöver det vanliga.
Blade Runner utspelas i Los Angeles 2019 i en framtid som är både högteknologisk och multikulturell. I staden tycks det vara konstant mörkt och regnigt, men det är på något sätt ändå en ganska tilltalande miljö. Det är en särskild stämning och känsla närvarande hela filmen, som är svår att riktigt definiera, men som musiken och det omfattande ljudlandskapet definitivt har en stor del i. Filmens utsökta soundtrack, komponerat av Vangelis, är en vital del av filmen och utan musiken hade kanske inte detta varit ett mästerverk av den dignitet det faktiskt är.
Harrison Ford gör rollen som Deckard, en så kallad Blade Runner – en sorts polis som har till uppgift att söka upp och oskadliggöra replikanter, artificiellt konstruerade varelser, som är förbluffande lika människor. Dessa är skapade för att nyttjas av människorna på olika sätt och flera av dem har förmågor utöver det vanliga, exempelvis hög intelligens eller enorm styrka. En annan egenskap är att de har en begränsad livslängd, oftast enbart några år. De är heller inte ämnade att kunna utveckla mänskliga känslor och det är bland annat med detta problem som ett av filmens centrala teman framträder: moraliska, existentitella frågor om vad det mänskliga verkligen innebär.
Under filmens gång får vi stifta bekantskap med många udda och minnesvärda karaktärer. Den mest intressanta av dem får nog sägas vara Roy Batty – en sanslöst bra skådespelarprestation av Rutger Hauer. Han framträder här som en riktig Übermensch, en personifikation av den blonda besten; hyperintelligent, stark, brutal och känslokall, men samtidigt även med känsla för stil och värdighet. Batty är ledare för en grupp replikanter som är på rymmen efter att ha kapat en rymdfärja och dödat dess besättning. I en minnesvärd scen då Batty konfronterar den som skapat honom, som designat hans hjärna, kan vi se ett verkligt traditionellt inslag i filmen: nämligen det välkända temat om att döda sin egen skapare, att döda Gud.
Filmen innehåller för övrigt diverse moment av intresse för oss med traditonella värderingar. Här finns poetiska betraktelser, berörande kärleksscener, origami, manliga respektive kvinnliga dygder och framförallt filosofiska reflektioner om livets förgänglighet och vad det egentligen innebär att vara människa. Vad som också gör filmen stark är att det är ingen entydig kamp mellan gott och ont vi beskådar, även om det kanske kan tyckas så till en början. Man får se olika sidor av karaktärerna och, utan att avslöja för mycket, kan väl sägas att man får stor sympati för replikanterna mot slutet. Man utvecklar ett medkännande för dessa individer, som varken har något förflutet eller någon framtid.
Blade Runner är en mörk, vacker, spännande och berörande film. Den slår an en särskild ton inom mig och uppvisar vid en närmare granskning djupare liggande värden, som inte många “storfilmer” kommer i närheten av. Den är en lyckad blandning av futurism och tradition som erbjuder en stunds god underhållning, men som också manar till eftertanke. Rekommenderas varmt.
För vidare läsning här på Motpol gällande liknande teman kan jag tipsa om följande inlägg där Blade Runner också nämns. Det finns även en del skrivet om fenomenet cyberpunk, till vilket Blade Runner varit en stor influens.
Om skribenten: Michael Nordlind
