Att ända sitt eget liv brukar inte direkt ses som det mest önskvärda en människa kan göra. Självmord kanske till och med betraktas som någon av de mest avskyvärda och tragiska handlingar man kan utföra. Inte bara mot sig själv men också mot sina närstående. Ur humanistisk synvinkel är det dessutom ett brott mot själva den mänskliga naturen, att göra sig av med något så värdefullt som sitt liv. Hur kan man göra något sådant?

Jag finner självmordet som ett fascinerande fenomen och frågan kring detta kanske inte alltid är så svartvit som den ofta framställs. Med hjälp av ett antal levnadsöden som exempel vill jag här belysa andra aspekter av självmordet och förhoppningsvis ge en djupare förståelse av dess natur.

Japansk tradition och den sista samurajen

Rituellt självmord, sepukku, var en del av de japanska samurajernas levnadsmoral och hederskodex, manifesterad i bushido krigarens väg. Äran var ett centralt begrepp för samurajerna och hellre än att leva med skam och nederlag valde de att självmant gå i döden. Det fanns också en föreställning om att man genom att utföra denna handling kunde uppnå odödlighet.

En man som valde krigarens väg var Yukio Mishima. Han skrev flera böcker och pjäser och var kanske en av 1900-talets mest intressanta gestalter. Som författare var han mycket framstående och var flera gånger påtänkt till Nobelpriset i litteratur. Mishima kom med tiden att utveckla en ideologi baserad på stark nationalism och traditionalism. Han anammade samurajens ädla ideal och propagerade för en återgång till det traditionella japanska kejsardömet. Han utövade också kampsport och skapade en egen privatarmé av hängivna unga män, fast beslutna att kämpa för Japan och kejsaren.

Den 25 november 1970 skred Mishima till handling. Tillsammans med fyra medhjälpare försökte han sig på en militärkupp i ett sista försök att få japanerna att bryta modernitetens bojor och återknyta till Traditionen. Detta misslyckades och Mishima gjorde då vad han såg som sin enda utväg. Han begick självmord genom sepukku. I sanning en ärofull död för en ärofull man som levde som han lärde.

Satanisk målmedvetenhet

Metalmusikern Jon Nödtveidt var en annan intressant person som också verkligen levde som han lärde och tog sina ideal med sig i döden. Nödtveidt var frontman för bandet Dissection, som räknas bland de mest inflytelserika svenska akterna inom black/death-metal. Han blev dock inte bara känd genom sin musik utan också för att han begick ett mord på en homosexuell algerisk man i Göteborg 1997. Han dömdes för detta och satt i fängelse fram till 2004. Efter frigivningen återstartade han Dissection med nya medlemmar, spelade in ett nytt album och åkte på turné. Inte långt efter Dissections sista spelning sommaren 2006 hittades Nödtveidt död i sitt hem. Han låg skjuten i huvudet, omsluten av en cirkel av ljus. Självmordet var uppenbarligen av rituell art.

Varför valde han att ta sitt liv och varför på detta sätt? Svaret finner man i Nödtveidts djupa engagemang i MLO (Misanthropic Luciferian Order). Till skillnad från många andra inom black metal-scenen hade han en väl utarbetad åskådning som han verkligen levde efter. MLO förespråkar något som betecknas som ”kaos-gnostisk satanism” och Nödtveidt använde Dissection för att propagera för denna lära. Musiken var för honom ett redskap, inte ett självändamål.

Jon Nödtveidt fruktade inte döden. Han hade sedan länge gjort upp med den. Att ta sitt liv var för honom bara ett sätt att förflyttas till ett annat plan, att gå vidare till en annan typ av existens. Han kände att han hade uträttat vad han skulle i detta liv. Han är värd respekt, inte bara för den bitvis lysande musiken han skapade, utan också för den beslutsamhet och målmedvetenhet han visade i att följa sina ideal och fullborda sin livsgärning.

Den missanpassade rockstjärnans tragik

Kurt Cobain, sångare och gitarrist i det amerikanska grungebandet Nirvana valde att ta sitt liv genom att skjuta sig i huvudet vid 27 års ålder. Han var då på toppen av sin karriär, Nirvana var ett av världens största rockband och turnerade jorden runt. Men Cobain trivdes inte med att stå i rampljuset och att ständigt vara utsatt för massmedial bevakning.

Cobains liv hade förändrats snabbt efter det att skivan Nevermind släppts 1991 och Nirvana slog igenom med buller och brak. Smells like teen spirit blev en enormt populär hitsingel och Cobain blev som en ikon för en hel generation. Han hade dock svårt att finna sig i denna roll och att hantera berömmelsen. Dessutom levde han ett väldigt självdestruktivt liv. Han nyttjade heroin och drogmissbruket var snart en stor del av hans liv. Nirvana blev i och med det stora genombrottet indragna i den stora musikbranschens karusell med allt vad det innebär i form av turnéer, intervjuer och krav från skivbolag som eftersträvade maximal profitering av dem och deras musik. Cobain ville inte bli betraktad som någon som sålt sig till den stora massan och givit vika för ytligheten. Sådana anklagelser tog honom mycket hårt. Han gjorde inte musik för att bli känd eller för att tjäna pengar. Fenomenet Nirvana hade blivit något för stort, något han inte längre kunde hantera eller ville kännas vid. Det fanns inte längre någon tillfredsställelse i att spela live eller att skriva musik. Dessa känslor betraktade han som ett svek mot sina fans, han kunde inte längre leva upp till omvärldens förväntningar. Det var ett svek han inte kunde stå ut med. Han ville vara sann mot sig själv och mot de som trodde på honom.

Kurt Cobain var ingen hjälte och definitivt inte något föredöme. Men det han gjorde kom från hjärtat och det är väl åtminstone värt något.

I sitt självmordsbrev skrev han ”it’s better to burn out than to fade away” och dessa ord kan nog fungera som en sammanfattning av läran Kurt Cobain följde. Att leva hårt och dö ung. Att med stark och kompromisslös kraft snabbt blomma ut till sin fulla potential och sedan lika snabbt försvinna igen, lämnande efter sig ett eftermäle som fått stor påverkan och som folk kommer att minnas länge.

Konklusion

Valet att ta sitt liv kan vara motiverat av många olika orsaker. Det behöver inte alltid vara ett tecken på svaghet. Som vi har sett i exemplen så är beslutet i hög grad beroende av idealet en människa har. Ingen av dessa tre personer var i egentlig mening kedjade vid den moderna mentaliteten och dess ideal. Mishima och Nödtveidt var handklingskraftiga män som skapat sina egna starka ideal och deras moral och världsbild befann sig långt ifrån det moderna och det humanistiska. Cobain var desto mer vilsen och svag. Han var nog något av en romantiker och grubblare och kunde inte finna sig till rätta i den moderna världen och den roll han blivit given. Han ogillade det falska, ytliga och profithungrande men han lyckades aldrig på ett fullgott sätt protestera mot detta. Istället tog sig hans vilsenhet uttryck i ångest och självdestruktivitet. Jag vill dock ändå hävda att det trots allt fanns drag av idealism i även hans självmord.

För ytterligare läsning:

Oskorei Yukio Mishima och döden

Oskorei Kamikaze

Oskorei – Evola on the right to suicide

Om skribenten: Michael Nordlind

Michael Nordlind är radikal romantiker, estetiker, tribalist och indoeuropeisk hedning. Han önskar se en global mångfald och är därför starkt kritisk till den nuvarande utvecklingen där världens olika folk och kulturer är på väg att utplånas och ersättas av en enfaldig och själlös konsumtionskultur. Han inspireras av filosofer och författare som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Ernst Jünger, Yukio Mishima och Nikanor Teratologen och uppskattar människor som går sin egen väg utan ett behov av att passa in i någon snäv mall.