Tyskarna håller på att vakna. Jürgen Elsässer på Compact Magazin har länge sagt att tyskarna måste inse att Tyskland är ockuperat, att amerikanerna måste utrymma Tyskland och tyskarna återfå sin frihet som egen nation, egen stat.
Ett tecken på att detta håller på att ske är att är att tyskar skuddar av sig skam och skuld och uppvisar lite sund självkänsla och lite jävlar anamma.Varför skulle de inte det? Tyskarna är världens bästa arbetare. Det var de innan angelsaxarna började att rikta angrepp mot Tyskland på 1890-talet. Och det har de fortsatt att vara, trots två världskrig planlagda och iscensatta i syfte att förinta Tyskland och Ryssland.
En av de tyskar som uppvisar tecken på uppvaknande är Kolja Barghoorn.
Barghoorn är Jahrgang 1985, född i Berlin. Han har varit soldat på stab, en tid förlagd till Prizren i Kosovo under det tyska deltagandet i USAs krig på Balkan på 1990-talet.
2013 slog Barghoorn sig på YouTube-pubicistik.
Till att börja med ägnade han sig åt hälsa och träning och åt frågan om hur en liten medelklassbesparing ska placeras så att den i alla fall inte blir mindre.
Aktien mit Kopf
Barghoorn började med ”fitness”. Sedan slog han sig på penningplacering. Och det var när han höll på med det, med förutsättningarna för en vettig penningplacering som han kom att tala om politiken – och hade framgång med det.
Barghoorn har en halv miljon abonnenter. Det uppger YouTube. Men vem bryr sig om det? Det är väl ingen som tror på uppgifter från IT-industrin? Men det finns uppgifter på annat håll, som bekräftar Enligt Junge Freiheit har han en publik på flera miljoner.
Åtskilliga av abonnenterna klickar numera in sig på Barghoorns kanal ”Aktien mit Kopf” för att få veta vad som sig tilldragit haver i Deutschland GMBH och vad Kolja Barghoorn har att säga härom.
”…Und damit sanfte Grüsse, meine liebe Freunde des kritischen Denkens”
Programmen är disponerade på samma sätt. Först kommer en inledning, en kort resumé av en händelse i den tyska politiken och vardagen – i regel politiken. Sedan hälsar Barghoorn på sin publik: ”Und damit sanfte Grüsse, meine liebe Freunde des kritischen Denkens”. Därpå följer kommentaren, med ivrigt tillgrepp av tidningsmaterial och intervjuer och annat som Barghoorn påträffat i systemmedierna.
Barghoorn håller på i en halvtimme, i regel. Sällan längre.
Det är ett mycket personligt tilltal. Barghoorn artikulerar långsamt, tydligt och med kraft. Han är påfallande förtjust i sitt tyska modersmål. Det är uppenbart att det är honom en stor glädje att få använda det. Om jag var lärare i tyska skulle jag sätta pojkarna att titta på Barghoorn. ”Så, gossar! Just så där ska det gå till när man talar tyska…”.
Anslående är också Barghoorns humor och hans sätt att förhålla sig till de stundom groteska förhållandena i Deutschland GMBH. Är förhållandena löjeväckande så ler han och skämtar om dem. Och publiken gillar vad den ser och växer i storlek.
Goodbye, ”Western Values”
”Goodbye, Lenin” är ett stycke tysk filmkonst.
Sådana saker har vi i regel inte kännedom om i Sverige, längre, för den tysktalande subkulturen i Sverige är död sedan många år tillbaka. Sossarna tog makten. Den tyska kulturen och språket belades med tabu. Den utbredda tyska subkulturen i Sverige försvann i takt med att ”1945 års idéer” fördes in och blev hegemoniska. Nu är Sverige amerikanskt territorium. Och svenskarna älskar det. De tror att de har blivit nästan amerikaner, vilket är det finaste de vet.
Den tyska filmen handlar om en ung man, son till en lojal medborgare i DDR, som förstår att om hans sjuka mor får klart för sig att ”muren fallit” och DDR gått till historien, ja då får hon ett slaganfall och dör.
Det är en god son. Han vill inte att morsan kreperar av sorg över den tillspillogivna socialistiska tyska republiken.
Vad gör han alltså? Jo, han försöker att lura i morsan att allt är som vanligt. DDR äger bestånd. Partiet styr. Stasi spionerar på alla. DDR-teve står på. Alla har jobb. Och samma trista men goda varor kan fortfarande erhållas i socialistiska snabbköp. Grabben slår knut på sig i sitt försök att dra nattmössan över ögonen på morsan och samtidigt klara vardagen, i det nya Tyskland, i Deutschland GMBH.
Tyskar i de delrepubliker som tidigare utgjorde DDR såg den här filmen. De tyckte den var rolig. De förstod att den var ett vänligt skämt på deras bekostnad. Många kände igen sig i den sjuka modern som var så fäst vid förhållandena i DDR.
I Väst har man aldrig förstått hur belåtna östtyskarna faktiskt var med många av förhållandena i DDR. Man har inte heller begripit att ”Ossis” de senaste decennierna har vänt sin ”Ostalgi” i en allt mer kritisk hållning till de förhållanden som uppstått i Tyskland efter ”die Wende”.
Det var de tidigare östtyskarna som bar upp folkrörelsen mot NATO och den tilltagande västliga aggressionen mot Ryssland på 2010-talet. Det var i Dresden och Leipzig som befolkningen reste sig mot Mutti Merkel och hennes vettlösa experiment med massinvandring och mångkultur. Det var östtyskarna som gick i täten för den högern och vänstern överbryggande folkresningen mot Merkels coronadiktatur på sommaren 2020.
Alternative für Deutschland och delstatsvalen 2024
Det är östtyskar som bär upp det i tilltagande utsträckning patriotiska eller nationella partiet Alternative für Deutschland, AfD.
AfD var till att börja med ett parti för professorer som var missnöjda med Mutti Merkel och hennes politik, framför allt i ekonomiskt hänseende.
Partigrundare Bernd Lucke, ett slags tysk libertarian, och hans professors-kumpaner fick dock tidigt sällskap av tyskar av mera patriotisk övertygelse.
Lucke blev inte kvar i ledningen för sitt eget parti. Han ersattes av Frauke Petry. Petry var patriotisk mer än libertariansk. Lärarinnan Petry torde komma att bli hågkommen främst för sitt eleganta sätt med vänsterextrema häcklare och angripare – och för sin plötsliga och nesliga sorti. Inte heller hon var dock tillfyllest.
Petry kunde inte hantera systemmediernas skambeläggning av partiet och dess sympatisörer som nazister och högerextremister. Petry ersattes av ledarduon Alexander Gauland och Jörg Meuthen. De ägde i hög grad förmågan att hantera systemmedierna.
Gauland och Meuthen var båda ”Wessis”. Vid ett senare årsmöte ersattes de av målarmästare Thino Chrupalla, en Ossi, och affärsjuristen Alice Weidel, vilka nu innehar den delade ordförandeposten i partiet.
Vadan denna överglidning av ett från början libertarianskt elitparti åt mera patriotiska hållningar? Ja, svaret är till inte ringa del ”Björn Höcke” och ”die Flügel”. Björn Höcke är lärare och ”Ossi”, hemmahörande i det lantliga Thüringen i sydöstra Tyskland. Höcke är patriot, inte liberal. Han är inte någon villkorslös anhängare till den marknadsliberalism och den frihandel och den anpassning till den amerikanska globaliseringen som professorerna hade tagit för given som ett slags naturvillkor. Höcke kan också tänka sig ”sociala” lösningar på tyskarnas problem. Vänster eller höger spelar inte så stor roll, huvudsaken är att politiken är till nytta för folk och land. Den hållningen gör Höcke begriplig och uppskattad som ledare för AfD i öst.
Det är Höcke och hans anhängare som drivit AfD åt det nationella hållet. Gauland, Chrupalla och Weidel är partiledare som tolererat eller till och med understött att så skett. Och belöningen har varit en i stort sett stadig färd uppåt för partiet i opinionsmätningar och valresultat.
I går var det alltså val i delrepublikerna Thüringen och Sachsen, båda belägna i det som tidigare var DDR.
Alla röster är ännu inte räknade. Poströsterna är utestående. Men på nuvarande ståndpunkt är AfD största parti i Thüringens delstatsparlament, med 33 procent av rösterna och 36 procent av mandaten i parlamentet. I Sachsen blev partiet näst störst, efter CDU. CDU är dock numera bara obetydligt större än AfD – CDU fick 32 procent av rösterna, AfD 31. I ingendera av de här båda östliga delstaterna kan det nu bildas majoritetsstyren utan AfD. En utbrytning ur Die Linke vänsterpartiet, Bündnis Sarah Wagenknecht, gick också fram kraftigt, på moderpartiets bekostnad. AfD och BSW skulle kunna komma att enas, i alla fall om motstånd mot en i deras tycke oacceptabel politik från ett eventuellt systempartistyre, hur ett sådant nu kan komma att se ut. AfD och BSW saknar inte beröringspunkter. Båda partier är till exempel uttalade motståndare till Ampel-regeringens i Berlin understöd till och deltagande i USAs krig mot Ryssland i Ukraina. Båda partier ställer sig avvisande till fortsatt mångkulturellt tumult. Sarah Wagenknecht har tidigare yttrat som sin mening att USA själv borde ta hand om de skador och omkostnader (flyktingströmmar och annat) som man själv gett upphov till, i sina evinnerliga krig (Afghanistan, Irak, Syrien…)” – inte skjuta över dem på klientstaterna i Europa.
Kolja Barghoorn rapporterar och kommenterar valresultat med uppenbar sympati för AfD och med obehärskad förtjusning över systempartiernas tillbakagång – för att inte säga sammanbrott. De gröna och liberalerna finns inte längre i delstatsparlamentet i Thüringen. Socialdemokratiska SPD fick inte ihop mer än sex procent – man ligger nu en ynka procent över spärrgränsen. SPD har aldrig haft samma ställning i det gamla DDR som i förbundsrepubliken. Nu finner sig partiet som tror sig företräda alla vanliga inkomsttagare i Tyskland reducerat till obetydlighet.
Löjeväckande krishantering
Hur hanterar systempartierna sitt sammanbrott?
De gröna och Liberalerna (FDP) blir inte ens tillfrågade om sin mening. I en av systemmediernas nyhetssändningar förevisas FDP i Thüringen på en stillbild. Fyra trumpna liberaler. Det är allt.
Socialdemokraterna Kevin Kühnert och Saskia Esken har hunnit sansa sig över natten. De vet vad som hänt. Deras parti ”har inte lyckats förklara sin politik ordentligt för väljarna”. Med andra ord: Väljarna är för dumma för SPD. Det är därför partiet lider totalt haveri.
Kolja Barghoorn vänder datorkameran mot sig själv. Publiken ser en Kolja med ansiktet förvridet av löje, höjande fingret mot huvudet i en cirklande rörelse, uttryckande tvivel på de här sossarnas mentala hälsa.
CDU har förlorat en tredjedel av sina väljare. Partiledaren Voigt anfäktas inte av det. Han menar att han har segrat. ”Nu bildar vi regering…”
Jomenvisst. Självklart. Kameran visar programmakarens anlete igen. Vi kan se att han håller på att skratta sig alldeles fördärvad över den löjliga krishanteringen i systempartierna.
Weidel: ”Wir haben ein Program…”
Efter valen måste systemmedierna förstås tala även med företrädare för AfD.
Programledarna vill veta hur det ska bli i fortsättningen. Underförstått är: Nu när högerextremisterna håller på att ta över. När Hitler står för dörren.
Alice Weidel känner villkoren väl. Hon vet hur det är. Numera blir hon inte upprörd och ställd. Numera kan hon handskas med det återkommande bruket av härskartekniker från systemjournalisternas sida.
”Hur blir det nu…?”, vill programledaren veta.
Tja, svarar Weidel. ”Det är bara att läsa innantill, vet du. Vi har ett program…”.
Weidel vet att partiprogrammet inte precis svarar mot beskrivningen ”nazism” eller ”högerextremism”. Hon vet också att den saken inte intresserar herrarna i pressen nämnvärt. De har annat för sig. Det är 1933. Hitler håller på att komma till makten… Vem bryr sig under sådana hysteriska förhållanden om ett partiprogram i vilket det är fråga om tyskarnas vardag, i första hand. Ja, inte herrarna i de tyska systemmedierna i alla fall.
Höcke: Wir sind die grösste Volkspartei Thüringens…”
Även Höcke får framträda i systemets teveprogram.
Den här programledaren är ännu oförskämdare.
Han vill veta vad Höcke tycker om att ”extremhögern” nu blir största parti i Thüringen.
Höcke går till motangrepp. Och han låter inte tysta sig. Han behåller ordet, fast han blir avbruten.
”Högerextrema? Vi? Jag får kanske be att få påminna att vårt parti är ett folkparti. För närvarande är vi dessutom det största av partierna i Thüringens parlament…”
Om skribenten: Mats Loman
