LRF-chefen Hans Ramel har skrivit dumt och avfärdande om bönderna och deras villkor. En fredagseftermiddag blir av han rätt grundligt vederlagd av samma bönder, med en traktormanifestation i Hörby.
Hörby i februari i Herrens år 2024.
Vad är det för ett ställe?
Ja, upplysning kan erhållas, förstås.
Herrarna i Svensk uppslagsbok, ett referensverk från den tid då Sverige ännu gick att känna igen som Sverige, vet besked:
”Köping, omsluten av Hörby landskommun, vid Hörbyån och statsbanelinjen Kristianstad-Eslöv, cirka 4 km öster om Ringsjön…”
Douglas och jag kör in i köpingen norrifrån.
Förbi avtaget mot Slagstorp, ett av traktens tre riktigt stora gods.
Vi passerar över E22-an som rinner förbi straxt norr om köpingen.
Fortsätter nerför en svagt lutande backe.
Rullar försiktigt fram till Slagstorpsvägens slut och utlopp i Kristianstadsvägen; så där som man gör om man inte riktigt vet var man befinner sig eller vart man ska.
Färden utför Slagstorpsvägen tar oss tre minuter.
På den tiden är vi redan framme i centrum.
Svensk uppslagsbok, igen: ”Som gammal tings- och marknadsplats är Hörby av ålder ett centrum för mellersta Skåne…”.
Vi får veta senare på dagen att arrangörerna av fredagens bondetåg från början tänkt sig att tåget skulle avhållas i Malmö.
Men de har ändrat sig.
De har valt Hörby istället.
Och man förstår dem.
De har valt ett centrum. Ett centrum med historia. Ett skånskt centrum. Ett centrum som i sin tur har ett centrum. Ett plats där det märks och tjänar något till att någon avhåller en protestaktion.
”Hörby har lasarett och epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka och vårdhem för lättskötta sinnessjuka, apotek, provinsialläkare och distriktsveterinär, tingshus, häradsskrivarekontor och samrealskola…”
Det där är nästan grekiska för oss som lever 70 år senare, jag vet det.
Men det betyder i tolkning till vårt språk att på 1950-talet var Hörby en stad på riktigt.
”Bland industrier märkas slakteri, tillhörande Skånska andelsslakteriföreningen, kappfabrik tillhörande AB T B Wiberg, valskvarn, bränneri, bryggeri, plåtslageri och mindre möbelfabriker…”
Köpingens industrier förädlade produktionen från jordbruken i landskommunen.
Det var alltså jordbruket som var grunden även för liv och arbete i Hörby köping.
Vi ställer ifrån oss bilen vid pingstkyrkan en bit från vad som bör vara Stora torget.
Vi behöver inte betala. Allt som krävs är en korrekt använd p-skiva.
Det ligger ett stort hotell mitt i köpingen, ”Stora hotellet”.
Men hotellet är inte hotell längre.
Hörby har förfallit, precis som de andra städerna i Sverige.
Urmakare Kjellquist har slagit igen. Och det gjorde han inte igår, det är tydligt.
Det sitter papp i fönstren till den nedlagda butiken. På ett ställe sitter två gamla foton. Fotona visar samma fastighet för femti och hundra år sedan. Den gamla goda tiden.
Nåja. I Hörby finns i alla fall hela två ekiperingsaffärer.
Var såg jag det senast?
När såg jag det? På 1980-talet?
Det finns alltså 40-talister i Hörby. Välbeslagna pensionärer.
Vi står ett tag och ser oss om framför Stora hotellet.
Douglas fipplar med mobilen.
”Lantmännen”, säger han.
”De ska samlas hos Lantmännen.”
Om vi tittar Storgatan fram i östlig riktning, förbi avtaget mot Slagstorp och vidare upp i Kristianstadsgatan så kan vi se det själva från vår plats framför det gamla hotellet.
En traktor.
Och så en traktor till.
Där måste det ju vara.
Vi sätter fart och är framme på fem minuter.
Det ligger en park på höger sida. Hörbyån går fram i den.
Mittemot, på andra sidan vägen: Stora industrihallar. En inhägnad med parkeringsplats för stora fordon. Två silor.
Det är Lantmännen, förstår sig.
Det är redan folksamling. Men en liten.
En förskola har fattat posto i parken.
Varför står ungarna och deras fröknar där och glor?
Jo, det är traktorerna, förstås. Och det får jag bekräftat när jag frågar.
Jag ser också saker som jag inte trodde fanns. Små klungor med 40-talister. Men inte den vanliga typen, tydligen. De här är av allt att döma sympatisörer till bönderna.
Tre kvinnor i övre medelåldern ställer ifrån sig bilen. 40-talister? Ja, det ser faktiskt så ut. Men kan det verkligen stämma? Jo, faktiskt. De har en svensk flagga med sig!
Halv fyra sätter de sig i rörelse.
Den ena traktorn efter den andra bullrar i gång inne på Lantmännens gård och rullar ut på Kristianstadsvägen.
De tar av mot centrum.
Nästan alla traktorerna är smyckade med svenska flaggor.
De flesta är försedda med plakat. ”Utan bönder ingen mat”.
En personbil har fallit in i ledet. Men personbilen är också en traktor, visar det sig. Det står i alla fall så på en banderoll som är spänd över biltaket. ”Traktor”, står det.
Douglas och jag är inga murvlar.
Vi har inte kommit hit för att glo och gapa och garva.
Vi ska delta.
Och vi har försökt att sätta andra i rörelse.
Två tradkatoliker kommer tillresande från Sankt Olof.
De kommer fram med en dryg halvtimmes försening.
Olivier bär basker. Han är uppvuxen i Paris, så han får klä ut sig för att kunna smälta in bland skåningar och bönder. Tyvärr har han alltså tagit miste på kultur!
Oscar är en stockholmare som försökt att driva ekologiskt ute på Österlen.
Han bär ingen basker. Ingen lantmännen-keps heller.
Andan är det inget fel på.
Det enda som saknas är rekvisitan. De gula västarna. Les Gilets jaunes.
Och inte vilken av dem som helst. ”Canal historique”. Alain Sorals version. Den med det flammande krucifixet på ryggen.
Kalle bär vanlig reflexväst.
Han är inte funktionär, som jag tror.
Men han är sympatisör.
Han har ett ansikte med karaktär. Inte den vanliga degklumpen.
Och han har inget emot att prata.
Han är av årgång 49. Han har varit inredningssnickare. Men han är född på landet och uppvuxen med jordbruket. Han vet hur bönderna har det.
Han vet att det inte är en svacka i lönsamheten det är fråga om här. Inte bara.
Det är Sverige.
Det är som om de säljer ut allt, menar han. Ja, faktiskt att lägger ner allt. Jordbruket, industrin, försvaret. Ja, staten och nationen. Om vi visste hur illa det är med knarket bland de unga i Hörby. Som om ingen brydde sig om hur det ska bli.
Vi pratar länge, Kalle och vi. Blir goda vänner.
Vi byter nummer. Vi ska ses igen.
På torsdagen skriver LRF-pampen och globalisten Hans Ramel i tidningen att nejdå, det är lugnt, det blir ingen resning bland bönderna i Sverige. Bönderna i Sverige har det väldigt gott ställt, så det är ingen fara på taket. För övrigt, skriver Ramel; så är det inte bönderna, livsmedlen och försörjningen som är det viktiga nu, det är klimatet. KLIMATET!
Ramel nämner bonderörelserna nere på kontinenten. Han berör deras krav med ett par ord. Men han gör det vilseledande och avfärdande. De tyska böndernas protester gäller den röd-gröna regeringen Scholz och EU. Men de gäller den egna intresseorganisationen också. Och de bondekooperativa företagen. Och det parti, CDU/CSU, som säger sig vara böndernas företrädare i politiken. Men om detta säger Ramel inte ett ord. Förstås.
Men Hans Ramel får replik på sin fräcka insändare redan nästa dag. På fredagen samlas alltså just de där bönderna som han säger sig företräda som LRF-chef till protest mot de villkor som han påstått att de är så goda.
Bönderna delar inte LRF-chefens åsikt. De tycker inte själva att de har det bra. De tycker de har det dåligt. De knorrar. Och deras missnöje gäller inte småsaker. Det gäller deras tillvaro som bönder. De anser den hotad. De anser hela samhällets fortbestånd hotat. De anser Sverige hotat. Bönderna som protesterar i Hörby säger: ”Utan bönder ingen mat”.
Och en av dem har bättrat på parollen ytterligare. ”…och inget liv!”.
Relaterat:
Mot undergången
De tyska bondeprotesterna
Lästips: Rune Lanestrand
Bevarandets politik i Centerrörelsen
Om skribenten: Mats Loman
