Datorgossar i USA har oväntat tagit täten i kulturkampen, i det att de plötsligt tog sig för att lova varandra kyskhet i november. Troligtvis mest på skoj. I alla fall till att börja med. Men fenomenet har fått en stor, ja ”viral”, spridning i den egna gruppen och sedan, i en andra rörelse, vållat hårt motstånd i PK/mellanskikts-vänstern. Företeelsen går under namnet No Nut November. Vänstern ryar upprört och förnärmat att ”alt-högern har slutat onanera!”.
För Motpols läsare är det förstås ingen nyhet att politiken inte bara är signalpolitik och dagskrav och banala vardagsproblem. Politiken är ”metapolitik” också. Kultur. Ja, till och med ”Kulturkampf”. Eller som den katolske förre professorn i litteratur E Michael Jones i Indiana, kallar det: ”Culture Wars”.
Och nu har det alltså inträffat en smärre sensation i metapolitiken: En i regel ointressant kategori, nämligen unga grabbar som sitter för mycket vid datorn, har plötsligt fått ett ryck: de lovar varann, på lek, att de ska försöka leva kyskt. I alla fall en tid. I november månad. Detta tilltag har egendomligt nog fått en våldsam spridning. Grabbarna själva kallar det No Nut November, och deras påhitt har mötts med såväl gillande och anslutning som en rätt oförtäckt fientlighet.
Grabbarna har tagit upp utmaningen på de så kallade ”sociala medier” som de begagnar och satt igång ett intensivt utbyte sinsemellan. Många av dem försöker att låta bli sig. En del försöker och misslyckas och pladdrar sedan ivrigt och ganska lustigt om detta. Andra som försöker lyckas bättre och meddelar sig sedan minst lika ivrigt om hur bra de trivs med sitt nya liv: de mår bättre, påstår de; orkar mer, hinner mer, skäms mindre och känner det som om de har fått tillbaka en förlorad klarhet i tanken som de menar att de upplevt senast i sin barndom och ett större mått av herravälde över sig själva.
PK-vänstern – Frankfurt-vänstern kallar jag den, eftersom man med goda skäl kan hävda att den har sina rötter i den freudiansk-marxistiska så kallade Frankfurtskolan i Tyskland före och efter det senaste världskriget – är inte förtjust. Rolling Stone, en av Frankfurt-vänsterns officiner i USA, har en artikel om saken den 7 november. Artikeln är inte precis någon saklig rapport. Journalistens vinkel är den här: Grabbarna i ”althögern” är så arga; varför är de det? Ja, skälet kan förstås inte vara de många missförhållandena i USA. Vänstertidningen vet bättre: Grabbarna i högern runkar för lite… Det vet skribenten säkert som amen, för han har tittat på teve, sett teve-journalisten Michael Kosta och en intervju som Kosta gjort med en psykolog, doktor David Ley. Doktor Ley berättar i sin tur att han nyligen fått korn på en grupp av unga gossar som ägnar sig åt den farliga avhållsamheten. Gossarna kallar sig ”Proud Boys”. Och enligt doktor Ley är det fråga om en strömning som har sina rötter i det bruna Tyskland. Unga Hitler-anhängare i Weimarrepublikens Tyskland fick på sin tid för sig att det var bra för hälsan att låta bli onanin. De stolta gossarna har nu fått för sig att det där, det stämmer: onanin ska man vara försiktig med. Vilket förstås föranleder både doktorn och vänsterjournalisten att dra slutsatsen att Proud Boys är en samling nynazister och en fara för demokratin… Journalisten Kosta vet vidare att Proud Boys bara är ”toppen på isberget”. Den nya onanifientliga rörelsen är mycket mera spridd i USA än den rena hitlerismen; den omfattar hela den så kallade ”alt-högern”… Hjä-ä-ä-lp!
E Michael Jones är för sin del överförtjust över gossarnas försök att få ordning på sitt liv. Jones är en katolsk för tretti år sedan utestängd professor i litteraturhistoria i Indiana. Han har sedan utestängningen för motstånd mot abort – på ett katolskt universitet, märk väl – varit redaktör för en tidskrift, Culture Wars, där han stridbart förfäktat vad andra möjligen skulle beskriva som traditionalistisk katolsk tro, sociallära, moral och filosofi. Jones och hans tidskrift har sista tiden kommit alltmer i ropet i alternativa miljöer: katolska dissidentmedier, poddradio och, det är alldeles klart, i allt större utsträckning även bland ”nationell” och ”högerorienterad” ungdom, i USA och även i Storbritannien och på Irland. Skälet är i alla fall delvis personligt: Jones är en fenomenal föreläsare. En ytterst kunnig och rolig polemiker. Ytterst tacksam att göra intervju med.
En av de kyska grabbarna som själv tagit sig för att granska NNN-rörelsens uppkomst och historia hävdar att upprinnelsen är ett skämt på en tjattersida för bilentusiaster för knappt tio år sedan. Jag vill hävda att en annan av fenomenets källsprång är just personen, författaren och tänkaren E Michael Jones. Jones har skrivit flera böcker, bland dem en bok med titeln Libido dominandi. I boken hävdar Jones som sin ståndpunkt ifråga om sexualiteten att den av Frankfurtskolan inledda så kallade sexuella frigörelsen eller revolutionen har medfört ett förslavande av folken. Människan är medveten och förståndig, hävdar Jones. Som sin Skapare. Människan måste därför hävda förståndets primat över känslor och drifter; precis som ryttaren måste tygla sin häst för att kunna rida den. Jones har som sagt blivit mycket läst och anlitad, särskilt bland de unga. I synnerhet om de här frågorna. Och jag vet att när de oligarkiska stiftelserna i USA gjorde sitt senaste försök att få till stånd en ”konservativ” rörelse i sitt eget intresse bland de unga på universiteten så stötte man omedelbart på besvärliga frågor från anhängare till Jones. Ett exempel: När en av de ”konservativa” försökte ställa sig in hos publiken genom att visa sig fördomsfri gentemot de homosexuella, så reste sig en student och frågade på vad sätt analsex är till fördel för konservativa amerikaner och för USA…
Mats Loman
Om skribenten: Mats Loman
