I

Det pronominella jaget. Ordet jag har sin plats och funktion i en värld av pronomina: du, han, hon, vi, de o.s.v. Glöm inte de viktiga possessiva pronomina: min, din, hans, hennes, deras, vår o.s.v. De allmännaste och abstraktaste pronomina som t.ex den/det, alla och ingen, någon och några, mer (än), mindre (än) är också högst intressanta. De fungerar som informella logiska operatorer. Är det kanske dessa abstrakta pronomina som är relativt sett vanligare i indoeuropeiska språk än i andra? Det vore intressant att få veta.

Vad kommer först: pronomenet jag eller de andra pronomina? En sån hopplös fråga! Världen kommer före jaget, det som bygger världen kommer före det som bygger jaget, så om det du syftar på med ordet jag är en mänsklig individs självutpekande, t.ex. ett barns användande av ordet jag om sig själv, så är det självklart att det är de andra pronomina eller mer bestämt världen av pronomina, där pronomenet jag används av andra, som kommer först och som är det primära, och att ex.vis. barnets jag, barnets förståelse av sig själv som ett språkligt jag, är sekundär. Barnet iakttar och hör hur de talande i dess omgivning, föräldrarna och andra vuxna, syskonen o.s.v. refererar till sig själva med ordet jag i diverse sammanhang: ”Jag gick ut…”, ”När jag sade till honom…”, ”Jag vill/vill inte…”, ”Jag tycker att du är…” o.s.v. Här är som antytt spelet mellan olika pronomina minst lika viktigt som de enskilda orden. Pronomina definierar varandra och de definieras alla av den helhet de ingår i. Man kan säga jag med andra ord än jag och man behöver andra pronomen för att kunna använda ordet jag. Och om du istället syftar på jag som begrepp, som en tankefigur eller underliggande förståelseform, så är det lika självklart att det som kommer först är relationerna, de sociala relationerna mellan människor, vilka väcker ett behov av en abstrakt konceptualisering för att klargöra och hantera dem i olika sammanhang. Pronominas värld är under alla förhållandet det primära i förhållande till de enskilda pronomen som ingår i den. Men måste inte denna värld ha börjat med ett pronomen, förslagsvis jag? Varför det? Om det är relationerna som motiverar behovet av pronominella uttryck, eller gör dem möjliga, så finns det åtminstone två ändar på en relation.

Man kan inte separera ordet jag från den värld av pronomina som det är en funktionell del av, för att på det sätt som görs i den filosofi jag ifrågasätter (och kanske missförstår!) här1 diskutera och analysera det som ett isolerat uttryck, som ett isolerat begrepp. Alla personliga, possessiva och demonstrativa pronomen kan f.ö. fungera indexikalt och en person kan indexera sig själv på många andra sätt och med hjälp av andra pronominella uttryck än jag, t.ex. som Julius Evola med vi. Beträffande självet (den personliga identiteten), som är en förutsättning för att ordet jag ska ha något fäste i världen och kunna användas med mening, gäller något motsvarande. Så som vi fattar ordet jag är det en del av en social realitet och kan inte förstås isolerat från sitt (invecklade och rörliga) sociala sammanhang. Som protestanter (präglade av religiös individualism) tror vi kanske att vi kan stå i relation till Gud som ensamma individer, men vi kan inte ens stå i relation till oss själva som sådana om vi inte dessförinnan har utvecklat/invecklats i relationer till andra individer – relationer som inte är passiva och neutrala, bör kanske betonas, utan verksamma och ingripande, som gör saker och betyder saker, fast inte nödvändigtvis på ett välfungerande eller ens välvilligt och trevligt sätt. (Oavsett om relationerna är bra eller dåliga är de lika betydelsefulla för vårt självdefinierande. Detta självdefinierande befinner sig m.a.o. bortom gott och ont; det livnär sig, på gott och ont, av allt som sker, i.s.h.t. med oss själva.) Vår relation till oss själva betingas av våra relationer till andra. Detta är ju rätt självklart, men därmed inte sagt att vi vet i vilken utsträckning eller på vilka sätt. Vi har dessutom goda skäl att tro att det bara är sociala varelser som behöver ett själv, d.v.s. varelser som står i praktiskt betydelsefulla relationer till andra själv. Ordet jag är det relationella namnet på människans även för henne själv halvt om halvt dolda själv. Det hjälper henne att få syn på sig själv (återigen på gott och ont!) – i relation till den pronominella värld som ordet förutsätter. Att säga jag är aldrig bara att säga jag. Det är därför ordet bli meningslöst när vi genom att upprepa jag, jag, jag, jag… lösgör det från de konkreta responsrelationerna.

Vad är då detta själv? Inget mindre än en mellanhand. Någon som växlar in de andras valuta i en som är lokalt gångbar – och som sedan ger ut den igen i denna form för andra att växla in. Den mänskliga psykologin är i sin medfött nyfikna och prövande, kreativa och tillväxtorienterade grundform också kapitalismens. (Ett påstående som kanske blir mindre provocerande, fast å andra sidan kanske inte, om man betänker att det är den kapitalistiska mentaliteten som är förutsättningen för kapitalismen, inte tvärtom.) Det mänskliga psyket är en entreprenör i en värld av obestämda möjligheter. (I en värld med enbart bestämda möjligheter kommer entreprenören att ersättas av sin motsats byråkraten.) Vad det utforskar, exploaterar och fabricerar är den inre värld som det ibland benämner jag, men som för det mesta får förbli den namnlösa plattformen för nya idéer och projekt. Vi måste vidare, alltid vidare, för världen vidgar sig ju längre vi går, och när vi väl en gång har sett hur den växer är det en syn vi inte vill vara utan. Jaget berikar sig – och berikar därmed andra. Under förutsättning att de andra vill ta del av jagets kapital och göra det till sitt eget. Ibland förstår de det inte, ibland irriterar dem den främmande valutan, ibland grips de av primordial skräck som inför en sabeltandad tiger eller grottbjörn och beslutar sig för att tillsammans försöka driva bort eller döda bäraren av den främmande kraften. Hur sant är det inte att utbrett materiellt välstånd får historien att upprepa sig som fars, ja, att det får historien att som sådan förvandlas till en slags svart komedi? (Samtiden är ett påträngande exempel på detta!) De fattiga må vara saliga i anden – för att de inte begriper bättre. De rika är oroliga, ty de vet att med dem dör en värld – av pronomina. En värld är varje människa. Jo, men medan kollektivisternas värld imploderar så expanderar individualistens.

På detta sätt speglar jagets och självets strukturer varandra. Vilket de ju också borde göra.

II

Barnet växer upp i en värld bestående av andra människor. I en värld av relationer mellan människor: släktskapsrelationer, vänskaps- och bekantskapsrelationer, fienderelationer och främlingsrelationer, egendomsrelationer och en stor mängd varierande former av stöld o.s.v.

Stabiliteten och varaktigheten hos människorna (själven) i denna värld ger stabilitet och varaktighet åt relationerna mellan dem. Relationernas stabilitet och varaktighet ger stabilitet och varaktighet åt barnets medlemskap i denna relationella värld. Osäkra familjerelationer innebär inget mindre än osäkra självrelationer. (Den s.k. könsdysforin är ett aktuellt exempel. Detta identitetstvivel kommer inte inifrån den biologiska varelsen själv. Hur skulle det kunna göra det? Den biologiska varelsen är vad den är, vilket kan vara något psykofysiskt utpräglat maskulint eller feminint eller, främst på det mer flytande och komplexa psykiska planet, någonting däremellan, och den måste få förbli sådan och inte utsättas för externa medicinska ”korrigeringar” för att den unika individen ska kunna möta sin verklighet och utvecklas i enlighet med sina förutsättningar. Att byta kön är som att fuska i spelet om livets mening. Könsdysfori är ett socialt betingat fenomen och dess mekanismer påminner om andra sociala hysterier i historien, t.ex. medeltidens häxjakter, där förmågan att se verkligheten och bedöma den rationellt trubbas av tills nästan vilka överdrifter som helst är möjliga. Med litet distans till dårskaperna står vi där sedan lika klentrogna varje gång och tvingas dra slutsatsen att föreställningarna om ett kulturellt framåtskridande är betydligt överdrivna.) Återigen: både de säkra och de osäkra relationerna bidrar var och en på sitt sätt till självdefinieringsprocessen. Osäkerhet kan vara såväl kreativ som destruktiv. Den visar vem du är. Den som ifrågasätter sig själv behöver en utväg. Den utvägen kan visa sig vara han själv.

Först har dessa människor sakliga och funktionella namn, d.v.s. namn som säger vad de är och vad de gör, vilken roll och betydelse de har, inte minst i förhållande till barnet själv. Dessa namn är sådana som mamma och pappa, bror och syster, mormor, farmor, farbror, granne, vän, sophämtaren, grävmaskinisten, bussföraren, sjuksköterskan, doktorn o.s.v. Ju konkretare och specifikare de handlingar är som namnets bärare utför desto större lockelse utövar själva namnet, desto större är den förvandlande kraft det bär på.

Sedan får alla sitt egennamn, liksom barnet redan har fått sitt. I början omnämner barnet gärna sig själv med sitt eget namn: ”Kalle vill”, ”Kalle vill inte”, ”Kalle är mätt”, ”Kalle är ledsen”, ”Kalles bil!”, ”Kalles spade!” o.s.v.

Men vid något stadium i barnets utveckling räcker dessa båda grupper av namn inte längre till. Världen växer – och tunnas samtidigt ut. Får mellanrum där nya saker kan ta sig in. De sakliga namnens värld visar sig inte räcka till. Den värld de handlar om utgör bara en liten del av den nya större världen. Inte heller egennamnen räcker till. Använde man bara sådana namn skulle de snart bli för många att hålla reda på och vara på tok för omständiga i många situationer.

Barnet inträder nu i den rymliga och allmängiltiga världen av pronomina: du och jag, han och hon, vi och de, den, det, min, din, deras, vår, alla och ingen o.s.v.

Denna värld av pronomen kan vara såväl intim och varm som främmande och kall, den kan vara mjuk och generös eller hård och självupptagen.

Pronominas värld förbinder den lilla världen med den stora världen och den enskilda människan med alla andra människor. Potentiellt med alla människor i hela världen. Mänskligheten kan sammanfattas i frasen: de andra. De andra kan förvisso vara ett helvete, eller bara tröttsamma – fast företrädesvis likgiltiga. De kan tack och lov vara annat också. De andra utgör den ständigt närvarande men huvudsakligen anonyma bakgrunden i pronominas värld.

Världen av mänskliga relationer formar och definierar barnets själv. Det formar och definierar även barnets bruk av den självrefererande termen jag. Ordet jag och bruket av det träder fram ur denna värld av pronomina. Det har sin plats och sin funktion där. Utanför denna värld saknar det varje mening. Barnets – människans – upplevelse av sig själv som ett själv har heller ingen mening eller funktion annat än i relation till och i samspel med andra (mänskliga) själv. Att säga jag om sig själv där ingen annan kan säga detsamma om sig, där det inte finns några möjliga du, är praktiskt meningslöst och språkligt omöjligt.

Allt detta kan fördjupas ad infinitum. Är kanske barnets betonande av ägandet, av att detta är mitt, av att detta inte är ditt, inte är hans, inte hennes, ett första uttryck för dess integritet, för dess uppskattning av sig själv som en självständig agent? Vill barnet med detta uttrycka sitt Non serviam? Och är i så fall detta barnets syndafall – eller tvärtom dess första steg mot en djupare trohet? Vi vill hävda det senare, ty hur ofta visar sig inte de villigaste tjänarna vara villiga att tjäna sig själva under självutnämnda änglars ledning? Detta fenomen kan iakttas under varje nationell eller global ”kris”. Lydiga och ordentliga använder de akademiskt utbildade (= de icke beklagansvärda) sin gudagivna frihet till att med ett självbelåtet ansiktsuttryck inrätta sig i ledet. I snart sagt vilket led som helst. Om det är ett syndafall att inte vilja vara slav är det ett nödvändigt sådant för att bli människa.

Pronomina formas och förstås i förening med varandra. Stabiliteten hos dessa pronomina och hos deras bruk skapar och bibehåller i en konstant interaktionsprocess stabiliteten hos ordet jag och dess indexeringsförmåga. Martin Bubers betonande av den intima och ömsesidigt fördjupande dialogen mellan ett du och jag du är riktig, men denna dialog, som hos Buber gränsar till eller går över i mystikens tillstånd av levande enhet, är en del av och har sina förutsättningar i det mångfaldigare och stökigare samspelet mellan jaget och de övriga pronomina. Var hämtar relationen mellan du och jag sitt intima incitament om inte från sfärer av mindre intimitet, av pragmatisk arbetsordning eller analytisk neutralitet? Du och jag är i sin tvåfald infogade i andra flerfaldigheter.

Om ordet jag vore det primära (eller om det kunde uppstå oberoende av andra pronomina) vilket jagsägande är det då som är det primära: ditt, mitt eller någon annans? Om självet, det individuella självet, är det psykologiskt primära, vems själv är det då som allting börjar med: ditt, mitt eller någon annans? Hur får ett själv någon kontakt med andra själv och varför skulle det vilja få kontakt med dem om det är oberoende av dem och kan utvecklas och ta form utan deras hjälp?

Om vi tänker oss oss själva som en (ändlig men oavslutbar) process kan vi förstå hur vi kan utvecklas successivt, successivt bli dem vi är, genom en interaktion med världen och fr.a. med andra själv, bland vilka det när vår process påbörjas finns sådana som redan har lärt sig att använda jag och övriga pronomina.

För en varelse som människan, hos vilken det sociala livet, livet med responderande andra, spelar en definierande roll för vem hon är och för hur hon uppfattar och förhåller sig till sig själv, är inträdet i och deltagandet i en värld av pronomen ett avgörande steg i hennes utveckling. Med hjälp av pronominas värld kan hon inte bara klargöra för sig själv och för andra demonstrera de mellanmänskliga relationer som finns runt henne och som hon är en del av, utan även förändra och förstärka dem på skilda sätt, och därtill frambringa nya och mera sammansatta. Hennes egen sammansatthet, sammansattheten hos hennes själv, kommer därvid att spegla i sammansattheten hos hennes pronominella värld, och hon kommer själv att speglas i den och få syn på sig själv däri. Såsom i en spegel? Ja, men i en spegel som kan se tillbaka med en annans blick – hans, hennes, deras eller, i lyckligaste fall, din… Det är inte ordet jag som är det viktigaste i denna värld, även om den företeelse det benämner, självet eller den egna personen, utgör en nödvändig knutpunkt och orienteringspunkt i pronominas värld, utan det verkligt betydelsefulla är (givetvis!) det dynamiska systemet av sociala relationer som alla de olika pronomina – du och jag, vi, dem, han och hon, oss, min, din, vår o.s.v. – hjälper till att synliggöra, men också att frambringa och förstärka.

Är pronominas värld självmedvetandets värld? Den egna världen blir en värld först i relation till andra världar. Det är först i samspel med andra motståndskraftiga världar som den egna världen blir till något annat än en dröm eller fantasi. Varje sann krigare vill ha en värdig motståndare. Är deras ömsesidiga värdighet tillräckligt stor kan de inte vara utan varandra och antagonismen förbyts i broderskap – han blir du. Den vikt människor fäst vid detta framgår av att det är temat för det äldsta litterära verk vi känner till: Gilgamesh-eposet. När du pekar på dig själv med ordet jag kan du göra det därför att andra samtidigt gör detsamma – fast kanske i andra ord. Meningen hos det jag du yttrar finns inte bara hos dig själv utan också hos den pronominella värld det är en funktionell del av. Dina möjligheter att med korrekt mening säga jag om dig själv och att med precision indexerar dig som jag inför andra kan inte uttömmande definieras genom en definition av ordet jag.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.