We have lost our way. The knights know only war, not peace. We need a new quest.
– Kung Arthur initierar sökandet efter Den heliga graalen
Kapitel 4 – Myten om Den heliga graalen
Mer än de blodiga tragedierna under 1900-talets första hälft har det materiella välståndet och den sociala trygghetspolitiken under dess andra halva fört oss européer vilse och försvagat den historiska och kulturella gemenskap som krävs för att kommunicerande andliga mål ska kunna växa fram och forma framtiden. De europeiska folken befinner sig på flera sätt i samma situation som kung Arthurs riddare under den svåra kris som uppstod när enheten mellan land och kung hade brutits sönder till följd av svek och splittring inom deras egen krets. Kungen, den förenande och sammanhållande makten, förlorade bokstavligen sin livskraft och förvandlades till en i förtid åldrad grubblare, medan riddarna förlorade sitt gemensamma syfte. Istället för att styras av den kast eller det stånd vars uppgift det alltid och överallt har varit att leda folket som helhet, d.v.s. att leda politiskt och militärt, styrs vi numera av byråkrater och ekonomer. Till skillnad från en del andra konservativa kulturkritiker anser jag att detta är två nyttiga yrkeskategorier med åtskilliga viktiga uppgifter, inte minst som furstars rådgivare och administratörer, men de saknar förmågan att identifiera historiskt betingade och kulturdefinierande mål. Än mindre äger de förmågan att genomföra dem. Historien är en främmande storhet för dem, de lever inte i den utan studerar den på sin höjd i skrifter och andra dokument, och kultur är för dem i bästa fall något man beskådar och beundrar på därför inrättade institutioner. Byråkrater och ekonomer är bra på sitt, men de kan inte leda länder och folk. De har helt enkelt fel fokus. De kan inte se länder och folk för vad de är. Vad de ser är istället statistiska individer och abstrakta sociala kategorier vars konkreta motsvarigheter ska administreras och jämkas samman på ett så rationellt och effektivt och för staten så inkomstbringande och maktbefrämjande sätt som möjligt. När har en livsadministration av detta slag någonsin skänkt mening och lycka åt livet? Det mänskliga livet behöver högre mål: mål som motsvarar vår existens som varelser vilka är medvetna om oss själva och om vår jordiska tillvaros korthet och nödvändighet. Den konst som de akademiskt utbildade esteterna med förfinat lugn betraktar på teatrar och museer är rop på liv – rop som de inte hör och som de om råkade göra det skulle uppfatta som störande och opassande. I vår egenskap av medlemmar av en organiskt framvuxen folkgemenskap behöver vi mål som motsvarar denna gemenskaps historia och som bidrar till att göra oss klarare medvetna om innebörden av vårt medlemskap i den. Som medlemmar av en historisk gemenskap äger vi en betydelse och spelar vi en roll som vi inte kan förlora – ens om vi skulle förlora allting annat. Inget som våra nationella nominaldemokratiska politiker eller EU:s självutnämnda byråkratiska elit kan besluta om äger denna medvetandegörande och kollektivt inspirerande kraft. Deras inflytande representerar tvärtom en nihilistisk praktik. Att de inte själva drabbas av denna praktiks andliga konsekvenser beror på maktens och den byråkratiska organisationens illusionsskapande förmåga.
Bonden kan odla sin jord utan herremannens hjälp, ja, han gör det förmodligen bättre utan yttre inblandning, och köpmän och hantverkare sköter sina affärer utmärkt utan skatteuppbördsmannens nyfikna klåfingrighet, men utan en kung finns det inget land och utan ett land kommer bondens åkrar snart att ligga nedtrampade och övergivna och köpmännens och hantverkarnas stad att vara plundrad och bränd av dem som är starkare och därför gör som de vill. Styrkan och våldet kommer att råda istället för lagen och ordningen. Men lag och ordning är inte gratis. Inte ens en gratis lunch är som bekant gratis. Kungen måste ha sitt och han måste ha sina riddare – hur man än väljer att benämna honom och dem. Den glans som omger ett Camelot är inte bortkastad lyx – så länge den kung som lever och verkar där uppfyller sina plikter. Camelot är den fysiska uppenbarelsen av en hög och mäktig idé – av en i en väsentlig mening annan och bättre värld. Därför är det inte bara en vacker bild utan också en sann, djupt sann, när vi ser kung Arthur, pånyttfödd efter att ha druckit från den återfunna graalen, rida fram i spetsen för sina riddare i nya skinande rustningar genom ett landskap som åter blommar och grönskar och lever.1 Kungen är inte bara en symbol för ordning och sanning: han är också en livgivande kraft – en symbol för liv och fruktbarhet. När enheten mellan kung och land har återställts, när landet åter ligger under kungens hand och kungen åter uppfyller sina båda fundamentala plikter att upprätthålla lag och ordning bland folket och att med vapenmakt skydda det från yttre fiender, då börjar allt att växa och blomstra igen. Vi rör oss här inom uråldriga myter och bland tidlösa symboler som i många varianter och under olika namn finns hos snart sagt alla folk.2 Men denna relation mellan kung och land och liv, som bara adekvat kan uttryckas i mytens form, är inte bara en myt utan en sanning: det är sant helt enkelt därför att den mänskliga kulturen är grundad på denna enhet mellan en av gudomliga eller övernaturliga krafter ”utkorad” herre och ett ”tillbejdande” folk. En rationalism som berövar oss denna livgivande sanning är i realiteten en irrationell kaoskraft. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av Europas 1900-talshistoria, där falska herrar och falska former av tillbedjan drog ned först det kejserliga Ryssland, sedan det identitetssvaga Tyskland och därpå nästan hela Europa i en malström av våld och kaos.
Om Europa sluppit transatlantisk inblandning under det tragiska inbördeskriget 1914-1918 hade kraftmätningen mellan centrum och ytterområden kunna utmynna i en ny balans. De nya gränser som blivit resultatet; jag tänker inte här enbart på yttre geografiska gränser, hade bättre motsvarat de faktiska sociala och ekonomiska styrkeförhållandena. Vi hade under alla omständigheter på detta sätt kunna undvika att Europas centrum utsattes för ett så starkt politiskt tryck att ett fortsättningskrig måste bryta ut. Vad som hade kunnat komma istället för denna andra i mänskligt lidande och kulturförluster räknat ännu större olycka är det givetvis ingen som vet. Men liksom vi hade sluppit den första skenfreden (den av skendemokratisk okultur förgiftade förlorarmakten Frankrikes oridderliga hämnd på det starkare Tyskland i skydd av ett fegt Storbritannien och ett plötsligt passivt USA) hade vi sluppit den andra: den Europeiska Unionens artificiella och förljugna enhetsprojekt. Den första freden ledde till krig. Den andra kan visa sig leda till Europas demografiska och kulturella upplösning. Det finns trots allt värre saker än krig. Så länge ett folk krigar existerar det.
Det finns åtskilliga goda idéer bakom EU. Handel och samfärdsel är goda ting och att underlätta för dem är följaktligen också goda ting. Gemensamma lagar och regler på relevanta områden är, i den mån det är kulturellt framkomligt och praktiskt lämpligt, alltid något eftersträvansvärt. Likformighet och samordning ligger i själva lagstiftandets anda. Men en central byråkrati som inte behärskas av en utombyråkratisk makt (av en Arthur under ett eller annat namn) och som inte vägleds av utombyråkratiska mål (av ett graalsökande i en eller annan form) frambringar sällan några positiva värden i längden. Efter att under en fast konungslig hand ha producerat ordning och välstånd för folket övergår byråkratin när den överlämnas åt sig själv till att producera – byråkrati: en allt större och allt mer centralstyrd byråkrati. En byråkrati har som sådan varken förmåga eller intresse av att blicka längre än sig själv. Detta är ingen brist hos byråkratin utan en ofrånkomlig och automatisk följd av vad den är: ett instrument för reglering och registrering utan någon självständig produktiv funktion. Liksom demokratin förlorar den långa blicken genom att ansvarsbefria politikerna i ett system av partier och indirekta val, förlorar byråkratin sitt djupseende när den inte längre av en yttre styrande makt tvingas vända blicken utåt och bort från sig själv. När vi klandrar EU:s ledare för deras överdrifter och galenskaper måste vi vara medvetna om att vi har att göra med en sorts mullvadar som beter sig som de gör därför att det ligger i deras natur. Instängda i sin byråkratis labyrint kan de bara se i mörker. Lyft upp dem i solen och det kommer att visa sig att de är blinda.
Men även om vi hade sluppit alla EU:s dåliga sidor, och de är förvisso många, kan en organisation som EU aldrig skapa europeisk enighet och en europeisk framtid. Att tala om EU i politiska termer likt fred och frihet är nonsens. Det är ett marknadsföringsknep som post-covid och post-Ukraina inte längre borde fungera. De människor som leder en administrativ och byråkratisk organisation i likhet med EU saknar de egenskaper som krävs för att bedriva politik i egentlig mening, d.v.s att i nuet verka för att omsätta historien i framtid. De kan inbilla sig att de ägnar sig åt politik, men vad de i själva verket sysslar med är beräkningar och regleringar. Missförstå mig inte: detta är bra och viktiga saker, men det är inte politik, det är inte att leda ett land och ett folk genom skiftande öden mot en oviss framtid. Detta kan bara människor med en nedärv och därigenom levande historisk och kulturell förankring göra, t.ex. en kung eller en aristokrati. Historiens lösning på folkets politiska behov, frambringandet av en aristokrati, och genom den en monarki, är fortfarande giltig. Aristokratin behöver som sagt inte heta så och kungen behöver inte vara kung till namnet, men det måste vara människor med en annan utblick, en annan karaktär och andra mål än de som dagens demokratiska politiker och tjänstemän har.
Hela idén att folket ska lägga sig i och besluta om den nationella politiken är lika förfelad och absurd som den motsatta tanken att överheten ska lägga sig i hur folket sköter sina praktiska livsangelägenheter. Bonden ska bestämma över sin jord, köpmannen över sina affärer och kungen över nationell lag och internationella relationer. Bönderna ska bestämma i sin by, köpmännen i sin stad; det är direktdemokrati, och någon annan demokrati finns helt enkelt inte, men över landet som helhet ska kungen bestämma.3 Idag har vi en situation som är den motsatta, vilket säger det mesta om vår tid: vi har en s.k. liberal demokrati som genom diverse knep upprätthåller en illusion av att vi som folk bestämmer över politiken, samtidigt som våra politiker lägger sig i våra privata angelägenheter och begränsar vår praktiska frihet på det mest överdrivna och orimliga sätt. Om folket ska besluta om politiken vill det den ena dagen ha kärnkraft, den andra dagen avskaffa den och den tredje dagen återinföra den. Ett folk kan över en natt ändra uppfattning i militära alliansfrågor med en historia som kanske sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Genom storskaliga systematiska påverkanskampanjer kan en tillräckligt stor del av folket fås att tycka vad det skrupelfria politiskt-ekonomiskt-byråkratiska etablissemanget vill att det ska tycka i lagom tid för de ”fria och allmänna valen”. Den svaga punkten i Lincolns retoriskt välfunna försvar för den politiska demokratin är att även om inte hela folket kan luras hela tiden räcker det med att större delen av det luras vid strategiskt väl valda tidpunkter. Detta är inte demokrati i substantiell mening, d.v.s. praktisk frihet, utan dess motsats, eftersom det undergräver människors möjligheter att välja och på ett konstruktivt sätt utöva sin frihet i sin vardag och i de frågor som direkt angår dem och som de har större kompetens och intresse av att lösa än andra. Om kung Arthur en dag beslutar om sökandet efter Den heliga graalen och sänder ut sina riddare att finna den är detta en fråga som folket inte får ha någon beslutanderätt över. Det skulle omöjliggöra varje långsiktigt beslut och allt konsekvent agerande. Bönder och köpmän skulle samfällt säga: vi vill inte betala för detta kostsamma lyxprojekt! Och när landet sedan i avsaknad av en nationellt vitaliserande och sammanhållande idé hotas av inre sönderfall och undergång skulle de klaga: varför gör inte kungen och hans högavlönade riddare något? I sin oro och upprördhet skulle de sedan kunna frestas att lyssna på någon profetisk upprorsman som lovar dem ett framtida lyckorike i den totala frihetens, jämlikheten och broderskapets utopiska tecken.4 Graalsökandet är en uppgift som, samtidigt som den görs för folket, eftersom det ytterst handlar om landets välgång och fruktbarhet, bara kan överblickas och förstås av en kung som Arthur.
Arthur är på flera sätt en idealisk arisk furste. Den långa blicken och allmänintresset: för den ariske fursten är detta två sidor av samma sak. Vi måste alltså identifierar vår graal och initiera vårt graalsökande. Man kunde invända att vi väl först måste finna vår Arthur? Men Excalibur är också en graal. Och det var när Arthur drog Excalibur ur stenen som han blev vad han är. Mellan uppgiften och mannen, mellan den stora uppgiften och den store mannen, råder ett dynamiskt samspel. När det blir klart vilken uppgiften är blir det också klart vem som kan utföra den.
Noter
1 Innebörden av denna scen förstärks ytterligare av det faktum att Arthur här rider för att möta sin diametrala motsats Mordred i en avgörande sista strid. Mordred är en perversion av Arthur och den ideale härskaren. För Mordred är makten inte ett medel utan ett självändamål – eller rättare sagt: för honom är det kungen, d.v.s. han själv, som är målet, inte landet och folket. Detta är oariskt, vilket redan ett av de allra äldsta exemplen på ett indoeuropeiskt härskardöme, hettiternas, antyder. För hettiterna var kungen varken en gudomlighet eller en härskare av guds nåde, utan tvärtom en guds – eller gudinnas – tjänare. (Medan Mursilis II i sina pestböner vänder sig till en manlig åskgud talar den märklige Hattusilis III i sin ”självbiografi” om hur han leds och beskyddas av gudinnan Ishtar.) Kungens uppgift var förmedlarens eller mellanhandens. Han var alltså felbar som andra människor och om han felade svårt och riskerade rikets välgång kunde han avsättas av den aristokrati (mer bestämt av rådet eller pankus) som han var en del av. Relationen mellan kung och övrig aristokrati hos hettiterna är ett tydligt exempel på den ariska och inte minst germanska jämlikhetstanke som vi finner ett annat och denna gång mytiskt exempel på i kung Arthurs instiftande av Det runda bordet. Denna jämlikhetstanke är fullt logisk utifrån de ariska utgångspunkterna: en ädel människa är inte ädlare än en annan ädel människa, de är varandras likar, men de ädla kan i sin ädelhet utse den ibland dem till sin ledare och kung som de betraktar som särskilt lämplig och förtjänstfull, eftersom de i kraft av den långa blicken också förstår ordningens och hierarkins värde. Hettiternas statslära är unik för sin tid och skiljer sig, som C. W. Ceram skriver i Efter 4000 år, på ett i våra ögon positivt sätt från Egyptens och Babyloniens orientaliska självhärskardömen, med deras teologiskt motiverade maktutövning, slavekonomier och godtyckliga våld. Han beskriver hettiternas rike som en konstitutionell federativ monarki. Insikten att vi ännu efter alla dessa år har i grunden samma syn på vad som är en god och välordnad stat som våra avlägsna och under långa tider bortglömda släktingar hettiterna framkallar en lätt svindel. Vi är ännu som de! Det betyder: vi kommer att vara det i morgon också. Och detta betyder i sin tur: hopp och styrka.
2 Denna kraftfulla myt, en av mänsklighetens insiktsfullaste och betydelsefullaste, har som sig bör fortsatt att locka och inspirera även i moderna och sekulariserade tider. Ett av många exempel är det Vita trädet i Gondor hos Tolkien. Efter konungens återkomst och segern över kaosmakterna finner Aragorn och Gandalf uppe i bergen en liten planta av trädet. Denna förs tillbaka till Minas Tirith och planteras på det döda trädets plats. Dess blomning är en symbol för att den nya kungaätten och ordningen har slagit rot igen.
3 För att denna sociala struktur ska äga stabilitet och fungera praktiskt måste givetvis även de politiskt underordnade grupperna vara så organiserade och utrustade att de kan försvara sig mot maktmissbruk från överheten. Om den politiska kasten misslyckas i sina utrikespolitiska målsättningar måste folket själv kunna försvara sina hem och sina familjer mot en invaderande fiende. Och om överheten, för att ett litet osannolikt exempel, skulle få för sig att bjuda in ett främmande folk att bosätta sig i landet och ta för sig av vad det producerar måste folket kunna försvara sig såväl mot dessa ”gäster” som mot den förrädiska överheten. Det finns ingen frihet, varken i en nations förhållande till andra nationer eller inom nationen, utan ett folk som har vapen och är beredda att använda dem. Det viktigast elementet i den på flera sätt beundransvärda amerikanska konstitutionen är det andra tilläggets bestämmelse om rätten för alla amerikaner att bära vapen. Det är på den bestämmelsen som det ursprungliga vita Amerika vilar. Ett beväpnat folk är ofta ett bråkigt folk, men ett bråkigt folk är ett fritt folk. En oarisk överhet önskar sig ett folk av tjänare och slavar. En arisk överhet igenkänner i upprorsmannen sin like och respekterar honom – även när han för lagens- och ordningens skull måste tvingas till underkastelse. En arisk överhet i Sverige skulle hysa större respekt för motorcykelgäng och Järvagangsters än för den anpassliga och konformistiska svenska medelklassen, vilket inte innebär att den inte kommer att göra vad som måste göras och krossa dem.
4 Socialismen dubbelt falska graal: den bygger för det första på materialistiska värderingar och är för det andra omöjlig att förverkliga. Paradoxalt nog är det socialismens materialistiska värderingar som framkallar illusionen av att den går att realisera.
Fortsättning följer
Om skribenten: Jonas Åberg
