Om Europa har blivit ett gift för världen
om Västerlandets liberala demokratier
med sina tider & seder
med sin allt artificiellare skolastik
utgör ett hot mot ordningen i världen
måste det gå under
måste vi önska oss dess undergång
så snart som möjligt
i en så ofarlig form som möjligt
& dess förpuppelse & återuppståndelse
efter ett antal nya mörka århundraden
som den bländande & färgrika fjäril
gnistrande & grym i sin skönhet
i sin klara & hårda medvetenhet
om att vara ett prisma för allt ljus
som Västerlandet en gång var
när det ännu drevs av en längtan
att upptäcka & erövra världen
att lägga den under sig som en vacker kvinna
& inte som nu av en lika dum som banal
önskan att förbättra den & göra den till sin like
ty du har inget att lära av dina likar
ingen nektar att hämta
från dem som bär ditt eget ansikte
Europa behöver världen för att leva
behöver det andra & främmande
för att vara vad det är
men världen behöver inte Europa
världen klarar sig i själva verket utmärkt
utan européernas gränslöshet
världen skulle inte ens märka
allt som går förlorat när Europa går förlorat
det är bara vi som känner grekernas hav
& förstår deras utrop vid återsynen
det är bara vi som känner musikens hemlighet
& dess renande & uppenbarande kraft
& de av oss som känner detta hav
& de av oss som känner denna musik
blir för varje år allt färre
Hjälplöst fladdrande med sina bleka händer
står kejsarinnan av Bryssel i sin talarstol
& pläderar för en glömskans politik
som ger makten åt en kader anonyma tjänstemän
lika oeuropeiska som en artificiell intelligens
& om en näktergal plötsligt sjöng
på en gren utanför kejsarinnans sovrumsfönster
på en gren som kanske är gyllene i solnedgången
skulle hon inte förstå ett ord av dess sång
skulle hon inte höra den som sång & vakna
ty hon & hennes hov har för länge sedan
lämnat de skogar & skuggor bakom sig
där sången & musiken har sin mening
där den växer & vandrar mot ljuset
för att i melodins harmoni förena sig med det
& förvandlas till en skala av skälvande färger
där det apolliniska & det dionysiska är bröder
är de båda bärarna av den Graal som är Europa
en gnistrande halvt genomskinlig puppa
där en långsamt böljande rörelse
som av tunna stråkar över ett osynligt instrument
redan kan förnimmas som ett avlägset brus
växande & böljande, böljande & växande
tills en explosion av färger förklarar ljuset
& med sina av födelsen ännu skälvande vingar
visar oss att det finns en annan & större värld
än den som bebos av dem som gömmer sig
bland andra som gömmer sig bland dem
en värld som är både vacker & grym
därför att den är förgänglig i sin skönhet
en fest av färger som aldrig återkommer
därför att en fest som upprepas är en rit
& en rit är en ingång
för dem som vill förändra dig
som vill göra dig till en annan & bättre människa
som med andra ord vill göra dig lik dem själva
så de kan spegla sig i dig utan att bli skrämda
av den fruktansvärda skönhet som äter dig
inifrån & ut & som är livet
det nya & verkliga liv som är större än du själv
& som du bär inom dig likt en puppa
tills det slår ut & blir du & du för ett ögonblick
som kan kännas långt som ett långt liv
som kan kännas långt som en epok
som en augusteisk guldålder av fred & lycka
blir det du med varje cell i din kropp
visste att du alltid var ämnad att vara
& denna gränslösa sannings frihet
denna sanning som verkligen omfattar allt
som i sitt så vassa men ack så spröda stål
inte rymmer ens den minsta partikel av lögn
ger dig för ett ögonblick den odödlighet
som annars endast tillkommer gudar…

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.