Det basala värdet för varje levande varelse är energi. Utan energi kan en varelse inte fortsätta att existera.
Eftersom det bara är agenter, d.v.s. varelser med en fri vilja eller m.a.o. med förmågan att välja och handla självständigt, som kan ha värderingar och som kan värdera saker (i sin omgivning) är energi mer exakt det basala värdet för varelser som är agenter. De företeelser som ger en agent energi har ett värde för honom och företeelsens specifika värde bestäms av hur den ger honom energi och vilken energi han får. Några väsentliga aspekter här är: hur snabb och säker energitillförseln är, hur stor energimängden är och vilka effekter den har. Energi är en lika komplex företeelse som komplexiteten hos den agent som behöver den. Utan energi kan agenten inte leva och handla.
För att uttrycka det enkelt och koncist så är det i energin som värdet hos sakerna i världen består.
(Är alla agenter levande eller m.a.o. biologiska varelser? Är alla levande varelser agenter? Vi behöver inte besvara dessa frågor här. De agenter jag intresserar mig för här är biologiska varelser, eftersom den agent jag först och främst intresserar mig för är människan. När jag här talar om levande varelser menar jag agenter, när jag talar om agenter menar jag levande varelser.)
Varje levande varelse är begränsad i tid och rum och kapacitet, d.v.s. energiomsättningsförmåga. Om en varelse inte vore begränsad skulle den inte kunna vara en agent, eftersom handling förutsätter att man kan stå i relation till något av en själv och ens handlingar oberoende. Den som inte står i relation till någonting oberoende kan inte välja, d.v.s. kan inte utöva sin fria vilja. Den som inte utövar sin fria vilja kan inte veta om han har någon eller inte. Denna ovetenhet hindrar mycket annan kunskap.
Genom att en levande varelse är begränsad är också dess tillgång på energi begränsad. Dess begränsade tillgång till energi inom sig själv och dess konstanta behov av ny energi gör energitillförsel utifrån till en nödvändighet. Energi är det primära och dominerande behovet hos en levande varelse.
(Detta har intressanta konsekvenser. Skulle energi representera ett värde för en varelse om den hade tillräckligt med energi inom sig själv för hela sin livstid eller om den kunde tillföra sig mer energi utan ansträngning eller utan att vara beroende av några av den själv oberoende yttre faktorer? Nej, för i samma mån som en varelse kan få energi gratis, utan att behöva göra några egna ansträngningar för att skaffa sig den, förlorar energin sitt värde för den. Det innebär i sin tur att mycket av det som varelsen kan använda sin energi till också kommer att förlora i värde. Vi kan se en sådan tendens hos personer som har det lätt för sig och som har fått mycket gratis här i livet. Men vi kan också se den motsatta utvecklingen hos de som är tvungna att ständigt arbeta hårt för sin överlevnad och framgång: en förstärkt värdering av det konkreta och närliggande och en i motsvarande mån svagare uppskattning av sådant som, åtminstone ytligt sett och ur ett kort perspektiv, är mindre nödvändigt och användbart. Förklaringarna till människans sätt att förhålla sig till energin och dess skilda uppenbarelseformer är en nyckel till den mänskliga kulturen och dess transformationer.)
Det basala incitamentet för en agent är att skaffa sig energi.1 Att existera i världen innebär att förbruka energi. Redan själva vår existens innebär således ett incitament till handling. Genom att handla, genom en aktiv relation till omvärlden, ökar energiförbrukningen och som en följd därav förstärks behovet av energi ytterligare. Eftersom jakten på ny energi likt alla handlingar förbrukar energi utgör energiförbrukningen sitt eget incitament. Detta ger energibehovet en stabilitet vilken i sin tur bibringar varelsens handlingsliv stabilitet och inre konsekvens. Energibehovets dominerande ställning visar sig i de konsekvenser bristen på energi och hungerns olika former kan få såväl på det individuella och psykiska planet som på det kollektiva eller sociala.
Det konstanta behovet av energi och den konstanta jakten på mer energi som ersättning för den som i varje ögonblick förbrukas ger upphov till två strategier: (1) att försöka skaffa sig så mycket energi som möjligt på ett så snabbt och enkelt eller effektivt sätt som möjligt, d.v.s. till en så liten energikostnad som möjligt, och (2) att försöka bygga upp ett energiöverskott, en så stor energireserv som möjligt, vilken kan utnyttjas vid behov.
Vi kan kalla dessa strategier för vinstmaximeringsstrategin respektive vinstackumuleringsstrategin. Som namnen antyder kan de komplettera och förstärka varandra på olika sätt, t.ex. genom att tillgången till sparad energi ökar möjligheterna att agera kraftfullt och effektivt vid tillfällen när energin är lättillgänglig och det således finns goda möjligheter att skaffa sig ett energiöverskott. Men de kan intressant nog även komma i konflikt med varandra och motverka varandra. Detta har bl.a. att göra med de kostnader som det innebär att bygga upp och bibehålla en energireserv. Samtidigt som tillgången till reservenergi är en nyckel till långsiktigt planmässigt handlande gör varje för framtiden sparad energimängd att tillgången på energi i nuet blir mindre. Ju mindre vinstmarginalen är för en handling desto mer kostar det att avstå från en del av vinsten genom att ackumulera den för framtida behov – och desto större betydelse har det att kunna göra det. Vinstmaximeringsstrategin och vinstackumuleringsstrategin spelar en central roll för människans handlande och för vår förståelse av det.
Redan på det ”osociala” plan där en agent handlar utan kontakt med andra agenter, d.v.s. där handlandet inte förutsätter eller är förbundet med någon form av kommunikation mellan agenter som kan reagera på varandra, kommer värde att vara en fråga om utbyte: om att något byts mot något annat. I detta fall handlar det om ett utbyte mellan en individuell agent och den passiva omgivningen. Agenten måste använda en del av sin energi för att få mer energi från världen – energi mot energi, d.v.s. en utbytesrelation. Liksom i alla utbytesrelationer måste han se till att tjäna något på bytet, d.v.s. att få något som han behöver mer i utbyte mot något som han behöver mindre. Det kan helt enkelt handla om att lyckas få en större mängd energi i utbyte mot en mindre mängd, men det kan också på ett mer avancerat plan handla om att skaffa sig en viss typ av energi i utbyte mot energi av någon annan typ.
Det finns agenter som deltar i ett kommunikativt utbyte med andra agenter och agenter som inte gör det. Det finns de agenter som deltar i den form av kommunikativt utbyte som vi kallar socialt utbyte och de som inte gör det. Det finns de agenter för vilka det sociala utbytet spelar en dominerande roll och de för vilka det inte gör det. Så vitt vi vet deltar inte växter och mikroorganismer i något socialt utbyte, d.v.s. i ett ömsesidigt kommunikativt utbyte med andra agenter av samma slag som de själva. Så vitt vi vet deltar inte mikroorganismer i något kommunikativt utbyte med andra agenter, vilket däremot vissa växter gör. Människan är en varelse för vilken det sociala utbytet spelar en definierande roll. Men oavsett vilka kommunikativa utbytesformer en agent deltar i så deltar den samtidigt i ett icke kommunikativt utbyte med omvärlden. Detta icke kommunikativa utbyte är en förutsättning för alla former av kommunikativt utbyte, eftersom det är en förutsättning för basal energitillförsel (solljus, syre/koldioxid, vätska, näringsämnen).
(Jag läste nyligen om att svampar kan kommunicera med varandra och att de därvid använder sig av ett antal specifika signaler, d.v.s. av ett slags språk. Det finns undersökningar som visar att också träd har förmågan att kommunicera med varandra, t.ex. för att varna för parasitangrepp.2 Innebär detta att växterna, trots att de är oförmögna till viljemässiga rörelser och förflyttningar, även kan stå i någon form av sociala relationer till varandra och till sin omvärld? Ja, kanske. En förutsättning för detta är att de kan identifiera sig själva som begränsade och alltså individuella agenter. Om inte finns det inte någon social dimension hos deras kommunikation. Kan de verkligen det? Det vore på en gång fantastiskt och litet oroande. Vi bör under alla omständigheter undvika att dra en alltför skarp gräns mellan människan och andra livsformer och att ta för givet att människans förmågor är unika. Men det finns många andra utbytesrelationer mellan växterna och deras omvärld som uppenbarligen inte är sociala, d.v.s. inte utgör någon ömsesidig kommunikativ relation mellan av varandra oberoende agenter, t.ex. den fotosyntetiska relationen mellan blad, koldioxid och solljus och den vätske- och näringsupptagande relationen mellan rötterna och jorden.)
Vad energi är, vilka former den tar sig, bestäms av varelsens form och funktion. Det som är energi för en typ av varelse behöver inte vara det för en annan typ. Medan syre är energi för djuren och koldioxid är en slaggprodukt förhåller det sig det tvärtom för växterna. Vi kan ge objektiva eller neutrala definitioner på energi, t.ex. solljus, syre, proteiner och kolhydrater, men det väsentliga och intressanta är hur det energigivande ämnet förbrukas och omsätts i aktivitet i det enskilda fallet, d.v.s. hur det kvantitiva blir kvalitativt eller m.a.o. liv. Energi är olika saker och tar sig olika uttryck hos olika typer av varelser, som t.ex. plommonträd, myror och människor. Dessa varelser är exempel på tre olika processer som omsätter energi på tre (mycket) olika sätt.
Samma energiämne, t.ex. socker, kommer att få olika form när det omsätts i organiska processer och handlingar hos olika slags varelser beroende på skillnaderna hos deras uppbyggnad och funktionssätt. Socker är energi såväl för bin som människor, men användningen av det tar sig olika uttryck hos dem. För bina är sockerproduktionen en samhällsdefinierande industri, för människan representerar socker fest och överflöd, det skänker glädje på det mentala planet men (i för stora mängder) ohälsa på det kroppsliga.
En livsform definieras av sin energiform, av sitt sätt att ta upp energi och omsätta den i handling.
Genom samarbete och socialt liv, d.v.s. en omfattande och regelbunden interaktion mellan självständiga agenter av samma typ, kan en livsform utveckla nya energiformer och nya sätt att omsätta sin energi i handling vilka inte är möjliga att utveckla och utnyttja för en isolerad individ. Genom den sociala livsformen kan en agent dels lära av andra agenter och dels tillsammans med dem utföra handlingar som den inte kan utföra på egen hand. Potentialen hos en social livsform att omvandla och utnyttja energi är mycket stor. Denna potential är en förutsättning för att de individuella egenskaper som de sociala livsformerna bygger på ska gynnas av evolutionen och det naturliga urvalet.
De sociala livsformerna, d.v.s. det varaktiga organiserade samspelet mellan enskilda agenter, är av stor betydelse biologiskt sett, eftersom de möjliggör utvecklingen av nya handlingstyper och handlingsnivåer utan att agenterna är tvungna genomgå några irreversibla och riskabla evolutionära förändringar. Samtidigt som en varelses biologiskt betingade förmågor är stabilare och pålitligare än dess inlärda beteenden går de evolutionära förändringarna långsammare och kostar mer än det sociala livets mångfaldiga och ofta mycket snabba och enkla trial-and-error metoder. Men eftersom den sociala livsformen kommer att utgöra en viktig del av en varelses miljö, och således fungera som en urvalsmekanism tillsammans med andra miljöfaktorer, kan den komma att förändra framtida generationers genetiska arv genom att selektera till förmån för individer med (större) social förmåga. Den kommer därför på sikt att ge upphov till nya socialt betydelsefulla förmågor som kan bidra till att utveckla och förbättra samarbetet ytterligare, t.ex. större självkontroll och inlevelseförmåga, bättre rationell bedömnings- och planeringsförmåga, mer avancerade kommunikativa förmågor m.m. Ju mer överlevnadsbefrämjande (= energifrämjande) samarbetet är desto större kommer det evolutionära trycket vara för att underlätta det.
För myror tar sig energiförbrukningen uttryck i självuppoffrande arbete för myrstackens bästa. För människor tar den sig bl.a. uttryck i medvetande: i känslor, idéer och resonemang (rationella bedömningar m.m.). Att energiförbrukningen tar sig dessa evolutionärt sett ovanliga och såväl kvantitativt som kvalitativt extrema former hos människan är ett vittnesbörd om dessa formers betydelse för den mänskliga energiproduktionen. En idé är bland det mest energieffektiva som finns. En god idé, t.ex. en praktiskt användbar teori om fusionskraft, kan förändra allt. Varav följer att en dålig idé kan vara bland det mest skadlig av allt.
Människans sociala livsformer präglas av anpassningsförmåga, variation och mångfald. Människan använder sig av en stor mängd olikartade samarbetsformer och verktyg och kan med deras hjälp anpassa sig till de skiftande villkor som råder på olika platser av jorden. Den grundläggande förutsättningen för denna anpassning är de enskilda agenternas genetiskt betingade kapacitet för självständigt handlande. Det mest karaktäristiska för människan är hennes förmåga att konstruera externa hjälpmedel. Här tänker jag inte bara på saker som knivar, kläder och bostäder utan även på sådant som språk och externa lagringsmedia för kunskap, på berättelser om gruppens och så småningom folkets historia, på religiösa riter och symboler m.m. Det viktigaste av alla dessa hjälpmedel för utveckling och överlevnad är den kultur som verktygen tillsammans ger form åt. Kulturen är det som sätter de olika verktygen i relation till varandra och förenar dem i en kommunicerande och meningsbärande gemenskap. Genom att under sin uppväxt präglas av denna verktygens och de med dem förbundna handlingarnas gemenskap blir individen för hela sitt liv en del av den kultur som de kontinuerligt väver runt honom och i honom. Kulturen är det egentliga språket.
För att en kultur ska fungera måste den hushålla eller ekonomisera med de begränsade resurser som finns tillgängliga. Dessa resurser är begränsade p.g.a. den energi som krävs för att göra dem tillgängliga och för att utnyttja dem, d.v.s. omsätta dem i ny energi. Två sätt att använda resurserna så effektivt som möjligt, d.v.s. med så stort energiutbyte som möjligt, är genom (1) arbetsdelning och (2) specialisering. Genom att dela på ett arbete får man tillgång till mer kraft och kan utföra större arbetsuppgifter. Genom specialisering, genom att agenterna gör det de är bäst på, kan de utveckla sina varierande individuella talanger till högre nivåer, vilket i sin tur gör det möjligt för dem att utföra mer avancerade arbetsuppgifter.
En inflytelserik aspekt av människans kultur är de former för utbyte som hon har utvecklat mellan lokala självständiga hushåll och mellan obesläktade individer, d.v.s. de former för att köpa och sälja varor och tjänster som utgör ekonomin i snäv mening. En central komponent av denna ekonomi är de verktyg som skapats för att underlätta och effektivisera det, d.v.s. för att göra byteshandeln så säker, omfattande och konstruktiv som möjligt. Hit hör bl.a. de institutioner och regler som ska garantera att ingångna avtal hålls samt motverka bedrägerier och övergrepp. Hit hör också det specialiserade bytesmedel som vi kallar pengar.
Pengarna utgör en central aspekt av människans sociala livsformer så som de har utvecklats i historisk tid, d.v.s. under den period när människan har haft för vana att ge extern form åt sitt inre liv i skrift och i andra varaktiga symboler.3 Pengarnas uppkomst och användning motiveras i grunden på samma sätt som människans andra kulturskapelser. De är ett verktyg för hennes handlande i världen, ett sätt för henne att uppnå sina mål på, d.v.s. ett sätt för henne att använda sin energi på ett så effektivt (resursbesparande) och framgångsrikt (överlevnadsbefrämjande) sätt som möjligt.
Pengar är en energiform. De är en form som människans energi tar sig. Detsamma gäller ekonomin i dess helhet. Pengarnas betydelse är derivativ eftersom den står i relation till betydelsen hos den ekonomi de är en del av. Pengarna bidrar till att underlätta och effektivisera de ekonomiska transaktionerna, d.v.s. till att spara energi. De möjliggör en mer omfattande och långtgående koordination av enskilda transaktioner, de gör det möjligt att koordinera och därmed specialisera handlingarna hos ett större antal agenter över större avstånd i tid och rum, och de möjliggör nya former av energiackumulation. Penningackumulation är en form av energiackumulation. På dessa och andra sätt bidrar pengarna till att öka energin (flödeshastigheten och flödesmängden) i ekonomin.
För att förstå och värdera ekonomin och penningekonomin måste vi sätta dem i relation till den energi som alla levande varelser är i behov av. Den mänskliga ekonomin i vid mening, fattat som utbyte i allmänhet, kan betraktas som vår motsvarighet till växternas fotosyntes. Penningekonomin kan då jämföras med en förhöjd och effektiviserad form av fotosyntes.
Min poängen här är således: Ekonomi är en social energiform och penningekonomi är ett specialfall av denna energiform. Pengar är alltså ett sätt att använda energi på. De är ett verktyg för att använda energin på ett så effektivt, väsentligt och intressant sätt som möjligt.
Eftersom mänskliga agenter har en (jämförelsevis högt utvecklad) förmåga till självständigt handlande kan olika mänskliga agenter ha olika uppfattningar om vad som är ett effektivt, väsentligt och intressant sätt att använda energi på. Det är i själva verket ett viktigt skäl till varför de i möjligaste mån bör hindras att använda någon annans energi än sin egen. För på så sätt blir de tvungna att, vare sig de vill det eller ej, konfronteras med andras energibruk och anpassa sig till det. Det är i denna konfrontations- och anpassningsprocess som människan realiserar sin socialitet.4
Noter
1 Att energibehovet utgör det basala incitamentet innebär att agenten inte alltid kommer att vara medveten om vad det är som driver honom eller varför. Ovanpå energiincitamentet kommer andra påtagligare och mer medvetna motiv att ligga. Vårt medvetande är indirekt. Det är ett indirekt sätt att lösa problem på.
2 Träd kan kommunicera med varandra på kemisk väg genom luften och genom direkt kontakt mellan rotsystemen, men de kan också utnyttja vissa svampars mycelium för att överföra signaler och (födo)ämnen. Om detta och mycket annat intressant kan man läsa i The Hidden Life of Trees av Peter Wohlleben. Banbrytande forskning om svamparnas kommunikativa förmåga och om deras betydelse för samspelet inom skogarnas ekosystem har utförts av den kanadensiska professorn Suzanne Simard m.fl.
3 Det finns en koppling mellan skriftspråk och penningekonomi som vi kanske kan återkomma till i något annat sammanhang. Både pengar och språk utgör viktiga kommunikationsmedel och informationssystem. Tillsammans är de av avgörande betydelse för utvecklingen av vad vi kallar högre eller mer avancerade kulturformer.
4 Människans socialitet och sociala responsivitet är inte någon moralisk kvalitet hos henne. Den föregår alla regler och värderingar och kan ta sig uttryck i såväl sympatiska som osympatiska handlingar. Man kan således inte utveckla någon slags moral utan att dessförinnan eller parallellt realisera sin sociala reaktionsförmåga. Det kan tilläggas att ju mer man utvecklar denna reaktionsförmåga, därtill motiverad av andras sympatiska och osympatiska reaktioner, desto bättre förstår man vikten av sociala regler. Johan Asplund diskuterar ämnet på ett högst läsvärt och stimulerande sätt i sin bok Det sociala livets elementära former.
(Maj 2022)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Om skribenten: Jonas Åberg
