I. Under jord
De unga döda, döda
men för alltid unga
döda och för alltid döda
Rainer Maria Rilke skrev om dem, greps
av deras ödes ofullständighet, öppenhet
av den framtid som förlorad knoppades
i plötslig oskuld
Vi har ett behov av det goda, rena
ett starkt och djup behov
som vi inte alltid vill erkänna
ens inför oss själva
eftersom detta tvingar oss att konfronteras
med vidden av vår egen ofullkomlighet
med vidden av vår egen död
och just här, inför dessa unga
tycks det svårt, ja omöjligt nästan
att tala om annat än oskuld, renhet
fast vi ju vet att vi förenklar, bortser
från sådant som komplicerar bilden
som barnslig olydnad och självupptagenhet
och de fel och brister som ingen går fri ifrån
Dock betyder allt detta inget nu
det ofullkomliga annulleras av tragedin
och gör om något sorgen djupare
ger av sitt mänsklighets liv en fullständigare
och därför smärtsammare bild
– så mycket är förlorat för alltid, så litet
kan återvinnas
Rilke berördes, skrev
om den unga Wera, dansösen
som var väninna till hans egen dotter
och dog i leukemi innan hon fyllt tjugo år
Hon drog honom till sig
så som de unga döda gör
som ville de säga oss något, berätta
om den hemlighet det är att finnas
med en kraft som om hon ännu levde
som väckte honom själv till liv
De för alltid döda för alltid unga
– det är en sorg som bränner oss
med ett särskilt ljus, så hett
att smärtan nästan inte känns
ens när vi för armen in i lågan
som är som en domning först, en kyla
och sedan som en djup, sval vind
under tät dov grönska, doftande
Vi tror oss känna dem, veta
vem de är genom de namn de bär
och att känna, veta är en öppning
en mjukhet hos världen som gör det möjlig
att forma och hålla fast, att hålla kvar
Men vad är ett namn? Ett minne
eller en nyckel till ett minne
det som öppnar för den som förmår?
Vi intalar oss att detta minsta, ett namn
kan öppna detta största, ett liv
att det kan göra det frånvarande närvarande
och ge våra döda livet åter
eller åter uppskjuta skuggornas förvandling
tills vi har hunnit vänja oss vid frånvaron
och göra den till en del av oss själva
Men sanningen är att även detta benämnande
är förvandling, är frammanande
av något nytt i en ny skepnad, fylld
av det som är nytt liv och därför – liv
De döda återuppstår, det är sant
men det som uppstår i dem är vi
Att inte minnas, inte nämna vid namn
är därför en utplåning inte bara av dem
och det är därför vi återvänder till sorgen
gång på gång som till en frestelse
inte trots smärtan utan på grund av den
för att den är ett vittnesbörd om liv
om att vi levde i dem och att de alltjämt
lever i oss…
Vem skulle nu veta vem Wera var
vem skulle nu se henne, stigande lätt
om det inte vore för poeten
för hans seende sorg och omsorg
för det band som han såg binda sig
vid denna gåtfulla flicka, en spegling
av ett djur fångat i en spegling
på sin flykt mellan yta och djup
som fångade honom och drog honom till sig
som tvingade honom att väcka henne
och föra henne tillbaka till ett ljus
som kan vara antingen dagens eller diktens
Men vem var hon som han förde åter?
Vilken Wera var det och med vilket namn?
Wera – sonetternas danserska och rytm
stigande stigande i den oerhörda lättheten
hos den som har förenats med sig själv
Säkert fanns det bakom stegen
en annan flicka än den vi nu kan se
genom den inspirerade poetens orfiska blick
som en lätt och lysande sorg
stigande som Dafne undan guden
in i trädets evigt doftande gestalt
Du nästan barn, du nästan tid, du nästan
och i ditt nästan någonting mera
I detta nästan, i detta mellan
som är ett både, höll du honom fast
Det lilla barnet som leker vid springvattnet
som låter den lilla vita handen sköljas
av det kalla, klara vattnet
grönaktigt djupt i dammens stilla hörn
glittrande klart och kittlande kallt
kittlande mörkt
där det bubblande och fräsande kastas
av en okänd underjords krafter
ur bronshästens stumma huvud
Rainer Marias små vita händer
alla barns små händer, mina
mjuka och undrande, lekande
strykande över den kalla, våta stenen
med sina bleka skuggor
av sedan årmiljoner utdöda djur.
II. Ovan jord
Sanningen är att Eurydike aldrig
kan återvända som den hon var
och att han som leder henne uppför
den branta vägen vid den svala handen
sval som av rinnande vatten, vet
att hon som stiger tyst där bakom
är någon annan med ett annat namn
än Eurydike, är det som återstår
av honom själv nu när hon är borta
Nej, inte ens den mest magiska musik
den som kan tämja det vilda och berusa
det nyktra kan korsa förintelsens gräns
utan att förlora sitt minnes melodi
Skenbart oskadda är endast namnen
som en gång fick dem att vända sig om
leende och med blicken frågande
att med ett skratt avslöja gömstället
bakom vinbärsbuskarnas mörka blad
eller komma springande hem
med andan i halsen för att sätta sig till bords
och äta tillsammans med dem som nu
med minnets svåra nyckel försöker öppna
den allt trångare och grymmare gåtan
Denna rad av namn som för varje år
bara blir allt längre: Emil, Daniel, Ebba
Wilma, Tommie, Adriana, Alexander¹
så att de när de räknas upp så här
tycks snarare förminska varandra, beröva
varandra den verklighet som vi vill rädda
Fast ingen varsamhet är ju tillräcklig
för att hindra underjorden från att växa
Om dessa unga döda vet vi att de alla
alla utan undantag, skulle ha levat i dag
och många andra med dem, okända
om politiken i Sverige hade varit en annan
och de män och kvinnor som har makten
varit anständiga människor, ärliga
med det svenska folkets intressen
för ögonen istället för makt och pengar
Dessa unga människor är inte som Wera
det tragiska offret för en sjukdom
som vi vet för litet om för att kunna bota
utan en av de kalkylerade bieffekterna
av den politiska vänsterns strävan efter hegemoni
De är en kostnad som bedömts nödvändig
för att uppnå ett överordnat politiskt mål
eller med andra ord det som militären
med den behärskning som krävs av dem
som får besluta om vem som ska leva
och vem som ska dö kallar collateral damage
Det är därför justitieministerns ord
om att vi måste lära oss att leva
med det mångkulturella våldet², alltså
lära oss att acceptera de negativa följderna
av massinvandringen, med en allt större
osäkerhet och tilltagande etniska konflikter
med våldtäkter och förnedringsrån
drogkriminalitet och regelrätta gängkrig
med islams snabbt växande inflytande
och den allt aggressivare rasism
som de utomeuropeiska invandrarna
utsätter oss svenskar för, är så viktiga
eftersom de visar att man visste
vad som skulle ske när gränserna öppnades
för storskalig invandring från länder
med en kultur väsensskild från vår egen
att man visste det hela tiden och accepterade det
eftersom man hade andra och viktigare mål
än det egna folkets välgång
(Egentligen borde vi stanna upp här
stanna upp och vänta tills vi ärligen
kan säga oss själva att vi har försökt förstå
hur det är möjligt för en människa att leva
ett meningsfullt liv i en värld
som hon betraktar som rent instrumentell)
Det är alltså inte naivitet det handlar om
utan om det som förr kallades ondska
Ondskan finns på jorden, den är en realitet
oavsett vad man väljer att kalla den
Den finns där människor medvetet
väljer sitt eget snäva, ytliga och kortsiktiga
framför det större, djupare och varaktiga
som de själva bara är en liten del av
och därför fruktar nästan som döden
Ondskan är aldrig banal, men de individer
som gör ont är det överraskande ofta
Den är i de flesta människors fall
som i den svenske justitieministerns
uttryck för en brist på värdighet och fantasi
Men trots alla de grymheter och fasor
som ondskan ger upphov till
är den en öppning mot frihet och handling
för det är ju ondskan som ger oss möjligheten
att stå den emot och bekämpa den
med alla tillgängliga medel
När Gud lät den upproriske Lucifer leva
och verka var det inte bara i trohet
mot det löfte om frihet Han gett åt sin skapelse
friheten att kunna bli någonting nytt
som var okänt till och med för Gud själv
att få beträda nya och okända vägar
att få vända sig bort från det omänskliga
ansiktet som i sin gränslösa styrka
för evigt tiger om sitt ursprung
utan även i den djupare troheten
att det bara är ondskan, friheten
att göra ont, som gör valet av godheten
det paradoxala och gudomliga valet
att avstå från sig själv möjligt
– det val som Gud själv gjorde
när Han skapade världen…
Men ondskan gör inte sina motståndare
goda, gör dem inte till andra människor
än de är, även om det har funnits många
som begått misstaget att tro detta
och därför frestats att se ondska
där det bara funnits dumhet eller okunnighet
eller valt att göra ondskan större
än den är för att på så sätt ge sig själva
rätten att utöva större makt över andra
De har därigenom gjort sig blinda
för sig själva och sina egna svagheter
och utan att upptäcka det förvandlats
till sin egen motståndare: torteraren
bödeln, storinkvisitorn, tyrannen
Plötsligt är det de som står där
med de blodiga verktygen i handen
de som sliter sönder länder och folk
utan att förstå hur det gick till
Men så länge vi inte begår detta frestande
misstag, så länge vi förstår att ondskan
är en av det mänskligas möjligheter
och därför inneboende i oss alla
och att tron på den egna godheten
är den kanske största faran av alla
ger oss ondskan friheten
att bekämpa den med alla medel
ger oss ondskan på sina vanliga omvägar
livslust och livsmening
Så är allt förbundet med allt, och allt
fyllt med mening och möjligheter för den
som äger styrkan att se dem och ta dem
Tro är att älska livet, och att älska livet
är att stå dem emot som vill skada det
Finns det andra sätt än våld är det bra
om inte är varje tvekan ett nederlag
För att inte fler ska offras på mångkulturens
altare måste detta falska altare krossas
I en dröm ser jag den lille justitieministern
hänga upp och ner som en slaktad gris
vid sidan av en dammig landsväg
tillsammans med sin fula älskarinna
lika falsk och frånstötande som han själv
Drömmen är i svart-vitt, liksom fotot
av den döde Mussolini och hans hustru
som jag såg hos mormor som liten
när jag satt och läste i morfars böcker
om andra världskriget, ”läsegossen”
som mormor brukade kalla mig
jag minns ännu tydligt den litet syrliga
doften som fotografiskt illustrerade
böcker från den tiden brukar ha
och hur tunga de var att hålla i
I den sista delen fanns bilderna
från koncentrationslägren, högarna
av utmärglade lik i massgravarna
och den uppsvällde mannen i randig dräkt
som står och liksom stödjer sig mot kanten
Jag minns honom lika tydligt
som de suddiga gestalterna på fotot
som enligt bildtexten skulle föreställa
den italienske diktatorn och hans hustru
som blev tillfångatagna och mördade
av partisanerna när de försökte fly
Jag vet inte om Mussolini var någon
i egentlig mening ond människa
(åtminstone var han ingen fiende
till sitt eget folk, och faktum är
att det bara är han och hans fascister
som har lyckats kontrollera
den klanbaserade kriminaliteten
i södra Italien – när fascisterna försvann
efter kriget kom klanerna tillbaka igen!)
Det är oftare gärningarna som är onda
än människorna, människor är mer
sammansatta än sina handlingar
och bakom många onda gärningar
som till exempel de starkares krig
mot de svagare, finns en invecklad
kollektiv dynamik, som inte fritar någon
men som gör att ansvarsutkrävandet
först och främst måste riktas mot dem
som har profiterat mest på olyckorna
de som i likhet med justitieministern
och ett inte ringa antal andra svenskar
har uppnått höga poster och fått makt
och prestige genom att svika och förnedra
sitt eget folk – genom att medvetet offra
oskyldiga människors liv och lycka
När han ser på journalisterna med sin hårda
mindervärdeskomplexfyllda blick
tänker jag att detta är en ond människa
att om någon människa är ond så är det han
och att min dröm är rättvis, där de svarta
fåglarna kretsar tyst runt de båda liken, sitter
väntande som mörka siluetter på grenarna
Justitieministern kan inte längre se något
för fåglarna har hackat ut hans ögon
Kanske såg han till slut rättvisan?
De unga döda lämnar oss aldrig
ständigt står de bredvid oss och väntar
tålmodigt på en oförsiktig rörelse
som ska påminna oss om deras närvaro
om deras frånvarande närvaro
som är både smärta och förebud, både
sorg och trött resignation
Vi vill glömma dem, många gånger
vill vi verkligen det, om vi ska vara ärliga
för att minnena inte hjälper oss
att leva, tycker vi, men då finns det ingenting
som kan hjälpa oss, eftersom vi lever
i historien, i vår individuella historia
såväl som i den väv av historier, i den rikt
mönstrade matta, för att använda Rilkes bild
av livets helhet, som är vår familjs
och vårt lands historia, där mönster
förenas, lyser till och åter fördunklas
Vi måste väva in dessa ungas tecken
glänsande som liljor, ett efter ett
i den stora väven, väva in med en konst
som gör dem klara och starka
som vårens första blommor bland de bruna
fjorårslöven på en av dessa soliga
sluttningar med höga, ljusa träd
där snön smälter först om våren
När vi då ser dem så, levande, förstå vi
vad deras oåterkalleliga död vill säga
och att den enda vägen till försoning
den enda möjliga är handlingens:
att vi måste göra allt som står i vår makt
för att hindra fler från att offras
att vi för att leda dem åter från underjord
till jord måste minnas dem i kamp…
Tillägnan
Jag vill tillägna denna dikt den mycket unga och mycket modiga kvinna som vägrade acceptera att det svenska rättsväsendet inte kunde ge henne upprättelse utan beslöt sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på de båda män som förnedrade och våldtog henne. Heder åt dig! Om vi alla vore som du skulle Sverige vara ett stolt och anständigt land. Detta slutar inte, vänder inte förrän vi tar mod till oss och börjar försvara oss mot våldet. Jag tror att vi alla innerst inne förstår detta.
Fotnoter
¹ Emil Herlin, 27 år, knivmördad tillsammans med sin moder på Ikea i Västerås av eritrean med avvisningsbeslut; Daniel Wretström, 17 år, misshandlad och mördad i Salem av en mobb av utomeuropeiska invandrare; Ebba Åkerlund, 11 år, mördad av uzbekisk terrorist på Drottninggatan i Stockholm; Wilma Andersson, 17 år, misshandlad och styckmördad i Uddevalla av sin kurdiske pojkvän; Tommie Lindh, 19 år, knivmördad i Härnösand av sudanes när han försökte förhindra en våldtäkt; Adriana Naghei Ostrowska, 12 år, ihjälskjuten av okända gärningsmän vid en gänguppgörelse i Botkyrka; Alexander Rapp, 20 år, misshandlad till döds i sin lägenhet i Ånge av livsstilskriminell arab.
² Jag är säker på att justitieminister Morgan Johansson fällde en replik med denna innebörd i en intervju ungefär vid tiden för gatubarnsoroligheterna i Stockholm 2016, men har tyvärr inte lyckats återfinna det ställe, troligen i Fria tider eller Samhällsnytt, där den återgavs.
Om skribenten: Jonas Åberg
