”Den självständiggjorda makten, / även om klädd i vänsterns färger, / kan aldrig gå åt vänster / igen, kan aldrig / närma sig friheten”, skriver Göran Sonnevi i dikten ”Vänneböke; 1976”. Den självständiggjorda makten, d.v.s. den autonoma och från folket frigjorda makten, går varken åt höger eller vänster. För den autonoma makten är ideologierna bara en förklädnad, bara ännu ett maktmedel. Genom den s.k. Januariuppgörelsen i Sveriges riksdag nyligen blev det möjligt för de röda skurkarna, som min pappa brukade kalla dem, att klamra sig fast vid makten i Sverige i ytterligare fyra år. Härigenom kommer makten att bli ännu litet mera självständig än förut, ännu litet mindre beroende av vad det svenska folket hoppas och vill. Makten strävar helt naturligt efter att bli så stor som möjligt, d.v.s. efter att till slut uppnå autonomi. Denna strävan är så stark och så opersonlig att de politiker som befinner sig i makten centrum blir maktens redskap istället för tvärtom. Varför ägnar sig regeringarna i de demokratiska staterna i så hög grad åt rena dumheter och jippon, som antibiologisk genusideologi, prideflaggviftande, hopplöst olönsamma snabbtåg, vilka efter diverse planjusteringar inte ens är snabba, och ytterligare andra meningslösa miljöåtgärder, samtidigt som man nonchalerar eller ”nedprioriterar” basala samhällsfunktioner som energiförsörjning, vägunderhåll och brottsbekämpning? Det beror dels på att ju autonomare makten blir desto svagare förankrad i de utompolitiska realiteterna är dess ideologiproduktion och dels på att det ytligt sett goda och medmänskliga, som jämlikhetsarbete, naturskydds- och djurskyddslagstiftning, att verka för minoriteters och utlänningars rättigheter i det svenska samhället m.m., fungerar bättre som kamouflage för den hårda och cyniska maktviljan än de traditionella ideologierna, vilka ju ändå baserar sig på ekonomiska realiteter och på viss kunskap om nationens historia. Den Löfvenska regeringen är den intellektuellt och bildningsmässigt, moraliskt och karaktärsmässigt svagaste regering Sverige någonsin har haft. När regeringen Löfven I presenterades efter valet i september 2014 insåg jag genast att detta var den undermåligaste samling individer som någonsin skulle styra Sverige. Många såg detsamma. Det var inte heller särskilt svårt att se. Inte mindre än tre av statsråden visade sig också vara så korrupta och odugliga att de tvingades avgå innan mandatperiodens slut. Löfven II är inte mycket bättre. Det räcker egentligen att nämna att de två värsta från Löfven I, justitieministern och utrikesministern, ohotade sitter kvar, men dessutom har en av dem som fick gå fått en ny chans som minister i Löfven II. Enkelt uttryck är detta en hop dumbommar. Deras kapacitet ligger nämligen långt under vad deras ämbeten och den politiska situationen kräver av dem. Till skillnad från Fälldins får har de inte den intelligens de behöver. Vad är dumhet? En autonom kraft. Vad är det som gör dumheten dum? Att den saknar eller har allvarligt bristande kontakt med verkligheten. Den dumma makten är m.a.o. den autonoma makten. Demokratin innebär en fördumning av makten. Demokratin är en process som leder till att makten successivt frigörs från folket och i allt högre grad kommer att styras av sin egen inre logik. Det är inte på något sätt en slump att mogna demokratier styrs av medelmåttor. Det demokratiska systemet föredrar medelmåttor eftersom de är lättare att manipulera. Det är sant att makten inte kan lura hela folket hela tiden, men frågan är om den inte kan lura hela den politiska eliten hela tiden. Elitens incitament att tro på sin egen betydelse är nämligen betydligt starkare än folkets incitament att tro på eliten.

*

Förr i världen, i antiken men även senare, lät de makthavande i många fall sitt beslutsfattande styras av järtecken och spådomar. De gamla rikena i Mesopotamien hade en avancerad religiös organisation som bl.a. skulle förse den politiska ledningen med information om gudarnas vilja. Gudomligheter och andra makter som man kommunicerar med på indirekt väg, genom offer, orakel och teckentydning, kan kontrolleras. Man kan få dem att säga vad man vill. Om inte annat kan man upprepa rådfrågandet tills man får det svar man önskar sig. Verkligheten kan inte kontrolleras på detta sätt. Att kontrollera den fysiska världen kräver kunskaper och hårt arbete. En stat som styrs av vad vi uppfattar som vidskepelse äger i själva verket större handlingsfrihet än en stat som är inrättad för att med rationella och vetenskapliga medel förverkliga mål som man har utformat på basis av kunskaper om världens beskaffenhet och människans natur. Den idealt rationella staten är en mekanism för nationellt välstånd. Den ger inget utrymme åt makten och maktmänniskan. Den idealt rationella staten är givetvis en omöjlighet, men dess idé kan fungera som ett viktigt korrektiv och styrmedel. Demokratin, föreställningen om en folkvilja som man utröner genom s.k. fria val, har märkvärdigt många likheter med de teokratiska statsbildningarna under antiken. För det första har politikerna stora möjligheter att få folket att rösta som de vill, t.ex. genom att formulera alternativen på rätt sätt och erbjuda ett lämpligt urval av samhällsinformation, och om folket trots alla ansträngningar ändå röstar fel har politikerna för det andra alltid utrymme att tolka valresultatet i en för dem själva gynnsam eller mindre ogynnsam riktning. Mellan de med kanske fyra års mellanrum återkommande valen har man god hjälp av massmedia, vilka likt augurer tolkar de opinionsyttringar som de själva och politikerna varit med om att initiera och dirigera. Ett tidigt vittnesbörd om att större politiska förändringar är på gång i världen är att dessa mediala augurers teckentydningsförmåga försvagas och att de börjar ta miste. Kanske är de politiska grundalternativen två: att en synlig elit styr, d.v.s. en monarki eller aristokrati, eller att en osynlig – eller illusorisk – elit styr bakom en teokratisk eller demokratisk fasad. Av dessa båda alternativ tror jag faktiskt att de flesta skulle föredra att styras av en elit som erkänner sig som en sådan och som gör det utan omsvep, ja, rentav med stolthet. Hur ska ett folk kunna känna stolthet om de som leder det inte känner stolthet över att leda det? Hur ska ett folk kunna överleva som sådant om det inte leds av människor som ser sig själva som en del av det och hyser någon slags kärlek till det, om inte den idealt patriarkala så åtminstone den som en herde hyser till sin får? Kan dessa livsnödvändiga känsloströmmar uppstå och få näring i en självgod och grälsjuk partidemokrati?

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.