GP:s Håkan Boström ger en ljus bild av Boris Johnsons och Tories’ valseger: “Högerpartier – de som förstår sin samtid – tar över arbetarklassens röster med ett socialkonservativt budskap som slår vakt om sammanhållningen och det nationella intresset, utan att förlora näringslivets och företagarnas intressen ur sikte.”

Så kan man förstås hoppas att det blir. Ett nytt, mer socialkonservativt Toryparti med bred folklig förankring vid makten. Men jag minns Johnson från min tid i England, och kan inte släppa min skepsis. Hans utbildningsmässiga bakgrund är förträfflig, men hans politiska desto mer problematisk. Där finns varken något konservativt eller något socialt.

Att han nu ger sken av att ha ändrat sig på några punkter, främst några aspekter av den globalnyliberala ekonomin och migrationen, är förstås i sak bra, men kan lika gärna vara uttryck för opportunism som för verklig insikt och rättrådighet. Om han överhuvudtaget menar allvar återstår att se.

Och han har verkligen inte ändrat sig på alla punkter. Brexit, som han började stödja på grund av Nigel Farages framgångar, är bra som kraftfullaste tänkbara reaktion mot det nuvarande EU, med möjlig efterföljd i andra länder. Men Johnsons vision av vad som ska följa efter det för Storbritanniens del framstår för mig som en vision av något ännu värre. Och inte minst något som inte kommer gynna hans många nya före detta Labourväljare.

Tories har länge varit en katastrof, och att en person med Johnsons politiska historia, inte minst under åren med David Cameron, verkligen skulle representera en tillräcklig kursändring för partiet framstår som osannolikt.

Att man överallt i SD nu utan minsta reservation firar deras seger som sin egen, och inte nog kan understryka hur mycket “systerparti” de är, hur man tillhör samma grupp i Europaparlamentet och samma europeiska parti, säger mer om det svenska än det brittiska partiets politiska nyorientering. Och, befarar jag, inte minst om det svenska “konservativa” blockets innebörd som SD ser den, om hur långt även utöver de hittillsvarande kompromisserna de är beredda att gå för dess skull.

Men trots allt detta är det inte fel att peka på vad som åtminstone skulle kunna vara positiva möjligheter. Liksom Trump när han är som bäst är, åtminstone på det retoriska planet, vad vi nu ser i Storbritannien – eller, bör man väl precisera, i England – ett uttryck för den större populist-nationalistiska och socialkonservativa vågens styrka och potentiella rätta rörelseriktning i hela västvärlden.

Om skribenten: Jan Olof Bengtsson

Jan Olof Bengtsson försvarar vad han för teoretiskt-analytiska syften kallar en europeisk post-paleokonservatism, och förespråkar en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Filosofiskt ansluter han sig till idealismen, personalismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, och i sin andliga åskådning, som en del av eller i förlängningen av idealismen i vid mening, till philosophia perennis med viss tonvikt på Vedanta. Han är mest känd för sin bok The Worldview of Personalism: Origins and Early Development, har en doktorsexamen från Oxford, har undervisat i idé- och lärdomshistoria i Lund, har länge, om än i begränsad utsträckning, varit verksam som kulturskribent och politisk idédebattör, och har varit partipolitiskt aktiv som ledamot av styrelsen för Sverigedemokraterna i Stockholms stad.