Motpol och Mattias Karlsson har gnabbats en del. Men jag kan se saken ur ett annat perspektiv också. En period blev jag alltmer radikal. Men det berodde på att det verkade som att ett gäng verklighetsfrånvända tanter med rosaskimrande glasögon på näsan satt orubbligt vid makten och var helt oemottagliga för information från verkligheten som tydde på att deras politik hade negativa följder för samhället utanför deras små isolerade öar av självbelåtna människor som inte lever som de lär. Vi är jättegoda, sa tanterna. Mångkultur är bra. Men ingen flyktingförläggning öppnade på söder i Stockholm, och Äppelviken, där Jan Helin bor, såg fortfarande ut som det gamla Sverige, som jag minns det från när jag var barn.
En del säger anklagande: ”Vi måste göra något.” De tycker att vi som skriver bara pratar. Men vad de inte verkar förstå är att tänkande föregår handling. Innan 1968 skrevs mängder med artiklar och böcker. Folk diskuterade och vrängde orden hit och dit. Sedan kom studentrevolten som förändrade det politiska landskapet. Den verkliga förändringen som 1968 förde med sig skedde dock inte på gatorna. Den skedde i sinnet på alla dem som sedan blev journalister, politiker, byråkrater, socialarbetare och lärare etc. Genom dem fördes 1968-års paradigmet ut till människorna och började upplevas som ”sunt förnuft” av många. Fredrik Reinfeldt ser jag som en av 1968-års största triumfer. Den moderate statsministern tänkte och agerade som någon som skulle ha befunnit sig långt vänsterut, om det hade varit 1950 istället för 2010. Det tycker jag säger väldigt mycket om idéernas makt.
Men nu förändras tidsandan i rask takt. Tidigare var det som att jag befann mig på en gunga som tippade väldigt starkt åt vänster och därför kändes det som att jag var tvungen att gå långt högerut för att försöka skapa balans. Men nu håller, steg för steg, ett nytt landskap på att ta form. Jag håller inte med Mattias Karlsson om allt och han har fel i att jag är en neofascist. Jag tycker exempelvis att det är en bra idé att göra sverigedemokraterna till ett antirasistiskt, konservativt mittenparti, i den nya situationen som håller på att ta form. De flesta är ju överens om att det inte är fint att nedvärdera människor bara för att de har en annan hudfärg eller har sina rötter i en annan kultur. Och om vi tänker globalt, så är ju svenskarna en mycket liten minoritet uppe i norr. Och det kan inte vara okej att man förnekar deras identitet och existens, lika lite som det är okej att man förnekar kurders eller somaliers identitet eller existens. Det är en form av rasism att förneka en grupps identitet och existens på det sättet. Därför har Sverigedemokraterna ett viktigt och moraliskt vällovligt uppdrag på den punkten.
Att invandringen måste dras ner till en hållbar nivå är inte ens kontroversiellt längre. Det är på god väg att bli mainstream. Jag vet att en del vill att vi ska sluta gränserna och repatriera alla som har flyttat hit. Men jag tillhör inte deras skara. Den idén saknar lika mycket förankring i verkligheten som de glasögonprydda tanternas sockersöta önsketänkande om det mångkulturella samhället. Globaliseringen lär inte avsluta, även om jag tror att den kommer ändra karaktär framöver. Vi kommer tvingas erkänna skillnaderna i världen, tror jag.
När jag ser följderna av radikalismen bland muslimerna så blir jag ordentligt avskräckt. Visst, jag skriver på en identitär webbsida, vilket kan tyckas vara radikalt. Men jag anser att det finns viktiga delsanningar bland de mer renodlade identitärerna, som exempelvis finns i Frankrike.Roger Scruton talar också gärna med renodlade identitärer. Jag brukar dock kalla mig för en traditionalist. Så, även om jag inte gillade utrensningarna i SD nyligen, så kan jag i princip se en poäng i att hålla de mest radikala stångna.
Mattias Karlsson måste ha befunnit sig under en mycket stor press, kan jag tänka mig. Samma sak gäller alla i det inre gänget i SD. Men jag följer fortfarande utvecklingen med intresse. SD kanske kommer utvecklas till ett mognare konservativt alternativ framöver. Just nu tycker jag mycket återstår att göras. Framför allt intellektuellt. Men det kanske blir bättre med tiden.
Nej, jag skriver inte detta för att ställa in mig hos någon. Jag vill inte vara med i något parti. Men jag retar gärna de klagande radikalerna i mitt kommentarsfält. Det är inte oärligt, jag menar det jag skriver. Men hur ruskar man människor ur deras dogmatiska slummer? Bitterhet och att se allt i ett ensidigt mörker och detta dessutom parat med ett dogmatiskt sinnelag kan inte vara en bra kombination. Inget gott kan komma ur det.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
