När jag började blogga hoppades jag förstås att en och en annan skulle få ut något av mina ord. Men framför allt upplevde jag det mentala klimatet i landet som kvävande och behövde därför en ventil. Bloggen blev ventilen som jag behövde.
6 år senare är det med förvåning som jag i SD-kuriren finner en surrealistisk teori om att jag har varit inblandad i en konspiration för att ta över makten i Sveriges tredje största parti: Sverigedemokraterna. En orsak till att jag inte är med i någon politisk organisation eller något politiskt parti är att jag vill hålla mig utanför deras ofta smutsiga intriger. Motpol är alltså inte en organisation som jag är medlem i, om nu någon skulle tro det. Det är en löst sammanhållen samling skribenter med vissa likheter och samtidigt en hel del skillnader sinsemellan. Det finns inget program och ingen säger till mig vad jag ska skriva. Jag tycker att jag har varit tydlig med mitt utanförskap i förhållande till SD, så jag förstår inte varför de måste blanda in mig i sina inre intriger. Låt mig vara ifred, tack. Jag har inget med saken att göra. Men nu nämndes alltså jag och min blogg i SD-kuriren och därför ger jag mitt svar här.
Roger Scruton är en tänkare som både jag och Mattias Karlsson håller högt. Henrik Arnstad som är den största tänkaren som samtidens vänster förmår frambringa skulle kanske uttrycka saken så här: ”Roger Scruton är en tänkare som är populär bland svenska neofascister.” Ideologiskt tycker jag alltså att Mattias Karlsson har sina poänger. Hans sätt att utöva sin makt är jag däremot helt främmande för. Skräck verkar vara hans metod att regera. Marika Formgren har redan utrett saken på ett alldeles förträffligt sätt. Jag håller med henne helt och hållet. Med tanke på hur Mattias Karlsson behandlar sina egna så är det numera med viss fruktan som jag ser hans partis opinionssiffror. Hur kommer utrensningarna se ut om han en dag skulle bli statsminister? Vi har ett kvävande debattklimat nu, men i rättvisans namn får jag ge våra åsiktspoliser ett visst erkännande: det finns gott om utrymme att göra läget betydligt värre.
Den surrealistiska dikten, eller vad jag nu ska kalla det, som publicerades i partiorganet för ett av Sveriges riksdagspartier byggde bara på guilt by association, lösa indicier och förvanskningar av vad folk har skrivit. Inom den sistnämnda kategorin finner vi alltså mig. Men jag har som sagt var inget med deras parti att göra, så jag förstår inte varför de alls nämner mig. Ska jag bli utesluten ur ett parti som jag inte är medlem i?
Artikeln får mig att tänka på bilden som en del har av SD: det beskrivs som ett parti för korkade bönder (jag håller bönder högt, men det är så en del säger.) Eftersom ledningen publicerar sånt i sin tidning så kan jag bara dra slutsatsen att de håller med sina kritiker: de anser att deras medlemmar är så dumma eller slött likgiltiga och oförmögna att tänka självständigt att hopkokets både intellektuellt och estetiskt låga kvalité inte är något problem. Om jag vore Sverigedemokrat skulle jag känna mig förolämpad.
Jag antar att någon av Mattias Karlssons tjänare läste igenom mina inlägg i jakt på något komprometterande. Personen fann något som jag skrev för 5 år sedan och som SD-kuriren hänvisar till som bevis för min ondska. Återigen: jag är inte medlem i deras parti. Så vad har mina påstådda åsiktsförsyndelser med dem att göra? Hela saken är absurd. Hursomhelst återges förstås inte mina ord på ett ärligt sätt. Åsiktspoliser jobbar inte så. Deras mål är inte att förstå. Så låt mig försöka klargöra för mina ärliga läsare vad jag menade:
Det jag hade i tankarna när jag skrev att den etablerade politiska makten tjatar om händelserna under 2:a världskriget handlar om ett sätt att utöva makt. I mina ögon är det tydligt att förintelsen används som ett sätt att upprätthålla status quo. Signalen som sänds ut lyder något i den här stilen: ”Om du ifrågasätter oss, som är de goda, så dröjer det inte länge innan de onda återkommer och öppnar dödslägren igen”. Minsta lilla anstrykning av etnisk partikularism drabbas genast av reductio ad hitlerum av systemets vakthundar. Men jag längtar efter ett friare och intelligentare debattklimat där vi kan diskutera saker utan att de nedvärderande epiteten och astronomiska överdrifterna genast börjar hagla. Ett tag hoppades jag att SD skulle kunna bidra positivt för att vidga ”åsiktskorridoren”, men nu beter sig ledningen för det partiet lika illa som alla andra, så den förhoppningen har grusats. Deras inre åsiktskorridor verkar faktiskt vara ännu smalare, dummare och mer kvävande än den som dominerar Sverige just nu. Kommer de försöka tvinga på sin inre inskränkta och fördummande partikultur på hela landet, om de får chansen?
Den andra saken som nämns av SD-kuriren gäller den tyska bankiren Thilo Sarrazin. Det här var flera år sedan. Herr Sarrazin läste då in sig på forskning som tyder på att det genomsnittliga IQ varierar mellan olika folkgrupper. Det här rör sig om moderna teorier som kan stämma eller vara falska. Det är alltså inte uppgifter som kommer från det rasbiologiska institutets Uppsala på 30-talet. J. Philippe Rushton och Richard Lynn är två forskare som har varit inne på det här spåret. Hur avgör man då om det ligger något i deras teorier eller om det bara är nonsens, som säkerligen många vill tro. I min värld är det framför allt oberoende forskare som kan gå in på djupet i frågan och undersöka sanningshalten i teorierna. De kan sedan delge sina resultat till oss andra så att vi kan ta ställning till deras teorier och argument på ett förnuftigt sätt. Det är alltså inte åsiktspoliser, jurister, politiker eller präster som avgör saken.
Min personliga uppfattning just nu lutar dock åt att kulturen är betydligt viktigare än det genetiska arvet. Ett intressant exempel som har lyfts fram av den konservativa tänkaren Thomas Sowell är att barn till amerikanska soldater i Tyskland presterade lika bra i skolan oavsett om de var afroamerikaner eller euroamerikaner. De levde nämligen i samma kultur i Tyskland, medan de var kulturellt segregerade i USA. Detta implicerar att skillnaderna som finns mellan grupperna i USA snarare har kulturella orsaker än genetiska. Det här är dels ett argument mot den genetiska teorin, men samtidigt är det ett försvar av den europeiska kulturen, när den var som bäst. Den hade förmågan att skapa smarta ungdomar, oavsett vilken hudfärg de hade. Samma sak kan man inte säga om den globalkapitalistiska gettokulturen med sin gangsterrap och dylikt.
En del människor får en negativ emotionell reaktion av allt tal om IQ. Jag tror att det beror på att de blandar ihop olika saker: IQ är inte ett mått på någons värde som människa. Det är heller inte ett mått på hur kreativ, klok eller vis någon är.
Eftersom jag upplever den mentala stalinism som dominerar de 8 riksdagspartierna och samtliga större medier i Sverige som kvävande så tenderar allt som motsäger den att framstå som positivt. ”Den här vägen kanske det kan sippra in lite livgivande syre i de stagnerande vattnen?” Det är i det sammanhanget som man får förstå det jag skrev. Det är det som är orsaken till att jag diskuterade Thilo Sarrazin på bloggen. Om en byggsten i det mentala fängelset börjar vittra sönder så kanske hela bygget kan falla?
Den punkt där jag är mest oense med SD handlar om frihetlighet. Vi behöver inga förmyndare som talar om för oss vad vi får tycka och tänka, vilka böcker vi får läsa eller vilka teorier vi får diskutera. Sverige vore ett betydligt bättre land om vi hade en öppen och fri debatt där folk inte riskerar att bli karaktärsmördade, förtalade eller misstänkliggjorda av åsiktspoliser från SD eller Expo för att de diskuterar en teori. Svara för tusan med sakliga argument istället! Att SD:s medlemmar måste stödja partiprogrammet är inget som jag har åsikter om. Men jag är inte medlem i deras parti, så varför nämner de mig? Får man inte diskutera J.Philippe Rushtons et al:s teorier ens utanför partiet?
Den mest korkade punkten i SD:s så korkade text handlar nog i mitt tycke om Paul Gottfried. Han står för en intellektuellt väl genomtänkt frihetlig konservatism. Att antyda att han skulle vara en ”neofascist” är oerhört lågt och dumt. Mattias Karlsson påstår sig vara konservativ. Samtidigt stämplar han den frihetligt konservativa tradition som Paul Gottfried står för som ”neofascistisk” eller ”identitär”, vilket verkar vara synonymt i hans språkbruk. Hur har Mattias Karlsson tänkt sig att han ska formulera en trovärdig konservatism utan konservativa tänkare? För om man använder guilt by association konsekvent så duger inte heller Roger Scruton och, för den delen, inte Mattias Karlsson själv.
I en artikel i Svenska Dagbladet finner jag en slogan: ”vänsterkulturen har slutat tänka, och den till höger lyckas inte ens börja”. SD har tydligen bestämt sig för att stanna vid detta ”lyckas inte ens börja”. Det är onödigt, för vi har inte bara Roger Scruton, vi har dessutom Paul Gottfried och Ernst Jünger. För mig är även traditionalister som Réné Guénon eller vår svenske Tage Lindbom viktiga. Inte på ett dogmatiskt vis, men jag anser att de påminner oss om en dimension av tillvaron som vi har förlorat kontakten med under konsumismens, byråkratins och penningens herravälde.
Om jag får stämpla mig själv i pannan så skulle ”frihetligt konservativ” kännas bra. ”Traditionalist” är också okej. Jag ser inte mig själv som ”identitär”. De franska identitärerna intresserar mig, men jag har inte samma syn på islam som dem. Jag är ju delvis en lärjunge till Tage Lindbom och René Guénon som båda konverterade till islam. Men det var förstås inte salafisternas puritanska islam, utan sufiernas mystiska islam som de gillade. Delvis genom deras inflytande och även för att jag har träffat många trevliga araber så har jag blivit en arabofil. Jag studerar arabiska och är till och med trolovad med en arabisk tjej. Så rasistisk och fokuserad på rasbiologi är jag i mitt personliga liv. Det jag avskyr mest är konsumismens själsdödande tomrum som är det enda som det nuvarande Sverige har att erbjuda, kulturellt sett. Och kultur är själens odling, som vi alla vet.
Jag har sedan jag öppnade min första blogg, ”gudomlig komedi”, lagt fram en önskan om en decentralisering av makten och jag har lyft fram frihetligt konservativa tänkare som Paul Gottfried och jag har uttryckt mitt gillande för Ron Paul. Däremot har jag aldrig lyft fram Benito Mussolini eller Adolf Hitler som ett ideal. Jag har heller aldrig varit involverad i någon konspiration för att ta över makten i något parti i landet. En skrattretande absurd anklagelse! Men, mer seriöst, hur vore det med lite intellektuell heder i det här landet, som omväxling?
Om skribenten: Joakim Fredriksson
