John Rawls är en amerikansk filosof som är högt rankad av våra socialliberaler. Jag ser hans tänkande som ett slags ideologiskt försvar av dagen Sverige. Det är mer eller mindre så här våra politiker tänker. Hans huvudmotståndare har ansetts vara den nyliberala filosofen Robert Nozick. Men båda filosoferna är alltså på tidstypiskt manér liberaler.

I sitt huvudverk -”En teori om Rättvisa” – skriver Rawls att ett av hans främsta mål är att formulera en teori som överensstämmer med våra intuitioner om innebörden av begreppet ”rättvisa”. Vad menar han med ”intuitioner”? Som jag förstår saken menar han helt enkelt känslan. Hans utgångspunkt är alltså vad som känns rätt för honom och likasinnade.

Enligt John Rawls kännetecknas ett rättvist samhälle av att de enda ojämlikheter som finns gagnar de sämst ställdas situation. Han rättfärdigar detta genom att föreställa sig ett slags samhällskontrakt. Vi ska tänka oss en ursprungssituation där alla rationella individer är ovetande om sina positioner i det framtida samhället. I det tillståndet ska de bestämma vilka regler och villkor som ska gälla framöver. Han skriver om en ”okunnighetens slöja” som individerna var placerade under då de bestämde hur samhället skulle se ut. Då skulle de ha velat maximera sitt välstånd och samtidigt ha minimerat risken för sig själva att få ett liv i fattigdom och misär. Tankegången leder alltså till en socialliberal syn på samhället.

Vad är problemet? Min första invändning är historisk. Det som känns rätt för människor som är födda i exempelvis USA och Sverige överensstämmer nog ofta ganska bra med Rawls idéer. Men det beror på att de lever i samhällen som domineras av socialliberala värderingar. Det är alltså ett uttryck för ett samhälle vid en viss tid och på en viss plats. Det som känns rätt för Rawls och andra socialliberaler är inte en universell sanning. Det fanns inga socialliberaler förr i tiden, och hur framtiden kommer att se ut vet vi inte.
Nu är vi dissidenter bara alltför medvetna om att socialliberalernas tolerans, som de gärna talar om, tenderar att vara lika begränsad som självgodheten är obegränsad (1). De talar alltså om tolerans, men så fort någon säger emot dem blir visan annorlunda. Christopher Lasch såg det tydligt redan på 90-talet. När liberalerna möter motstånd visar de sitt rätta ansikte. De röjer:

”det ettriga hat som ligger strax under välviljans leende ansikte. När liberalerna möter motstånd glömmer de bort de liberala dygder som de säger sig upprätthålla. De blir griniga, egenrättfärdiga, intoleranta. I den politiska kontroversens hetta blir det omöjligt för dem att dölja sitt förakt för dem som envist vägrar se ljuset – de som ”helt enkelt inte fattar vad det är fråga om”, som de självbelåtet uttrycker sig i sin politiska fläckfrihet.” (2)

Om man tror sig stå för den universella sanningen om rättvisa, som alltså gäller för alla tider och alla platser, så ligger det kanske i sakens natur att man blir  intolerant mot dem som säger emot.
Om vi nu går tillbaka till Rawls teori, så är nästa invändning att han vill att jag ska identifiera mig med en abstraktion. Men jag är inte hans rationella individ som befinner sig bakom okunnighetens slöja. Jag är en människa av kött och blod som har fötts in i ett visst sammanhang på en viss plats. Jag är inte ett okroppsligt och blodlöst spöke, utan både kultur och natur, som är okunnig om vem jag är. Egentligen faller hela teorin på den här punkten: vad Rawls säger är att jag ska föreställa mig att jag är något annat än det jag är och att den främmande föreställda varelsen, som mest påminner om en livlös robot, vet bättre än jag gör vad rättvisa är. Men om man organiserar samhället utifrån hur en artificiell intelligens kanske skulle tänka, så torde resultatet också vara därefter. Vi får ett samhälle som inte är gjort för människor, utan för några slags blodlösa spöken eller robotar. Och är inte det exakt vad vi har? Rawls hänvisar till sin intuition eller känsla. Men min känsla säger mig att det här samhället inte är gjort för människor. Det är ett slags Rawlssamhälle som har organiserats för att tillmötesgå önskemålen och ”rättigheterna” som tillskrivs abstraktioner eller blodlösa spöken, inte människor av kött och blod. Det här leder vidare till nästa invändning.
Vi lever i ett byråkratiskt administrerat konsumtionssamhälle. Egentligen behöver vi inte göra något aktivt överhuvudtaget. Det är bara att flyta med. Om du nöjer dig med att gå till jobbet och konsumera din lön på fritiden så är allt bra. Läraren indoktrinerar dig med den rätta värdegrunden i skolan. Journalisterna sköter sedan tänkandet åt dig. Du behöver bara upprepa vad du har hört om någon frågar efter din åsikt. Doktorn tar hand om din fysiska hälsa. Terapeuter sköter din mentala balans. Datorn och teven förser dig med ändlösa mängder underhållning. En del verkar trivas ganska bra med det här livet. Eller gör de det? Men för mig har det alltid känts som ett kvävande limbo där ingen står för något alls. Ett slags konsumistiskt icke-liv innan döden. Jag avslutar med ett citat av Sören Kirkegard som jag tycker fångar tiden vi lever i väl. Man borde nog inte citera honom på engelska, men det gör jag ändå:

”The ressentiment which is establishing itself is the process of levelling, and while a passionate age storms ahead setting up new things and tearing down old, razing and demolishing as it goes, a reflective and passionless age does exactly the contrary: it hinders and stifles all action; it levels. Levelling is a silent, mathematical, and abstract occupation which shuns upheavals. … If the jewel which every one desired to possess lay far out on a frozen lake where the ice was very thin, watched over by the danger of death, while, closer in, the ice was perfectly safe, then in a passionate age the crowds would applaud the courage of the man who ventured out, they would tremble for him and with him in the danger of his decisive action, they would grieve over him if he were drowned, they would make a god of him if he secured the prize. But in an age without passion, in a reflective age, it would be otherwise. People would think each other clever in agreeing that it was unreasonable and not even worth while to venture so far out. And in this way they would transform daring and enthusiasm into a feat of skill, so as ’to do something, for something must be done.’ (3)

(1) Ett exempel på obegränsad självgodhet från en vänsterliberal kvinna:
http://www.dn.se/ledare/kolumner/indignation-kraver-varsamhet/

(2) ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” av Christopher Lasch

(3) Från ”Two Ages: A Literary Review” av Søren Kierkegaard

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.