Jag har hört kvinnor påstå att män är känslokalla. Min erfarenhet är den rakt motsatta: kvinnor verkar ofta vara kyligt inriktade på materiell trygghet, medan män inte så sällan är känslosamma idealister som sätter kärleken över allt annat. Det handlar förstås inte bara om kärlek, utan även om andra ideal som sätts över det materialla. I Platons lära om själen behandlas detta. Psyket har huvudsakligen tre nivåer: epithumetikon, thumoeides och logistikon. Den första nivån uttrycker sig genom begär efter mat, dryck, sex och trygghet. Thumoides är nästa nivå som uttrycker sig genom en strävan efter seger, behärskning och ett gott rykte. Den högsta nivån är logistikon som uttrycker sig genom en strävan efter insikt och visdom.

De två förstnämnda hänger samman med ordet thymos som under antiken stod för den motiverande kraften i människans själ som traditionellt anses hänga samman med bröstet. Folk som tränar kampsporter säger ibland att någon har "fighting spirit". Och vi säger ibland att någon har ett stort hjärta. Detta hänger samman med thymos. En av de mest slående sakerna i vår tid är i mina ögon frånvaron av både nivå två och tre. De finns förstås hos en hel del enskilda personer, men vad jag menar är att den kulturella huvudfåran bara är inriktad på konsumtion, vilket alltså är ett uttryck för själens lägsta nivå enligt Platons lära.

Vad händer med thymos i en tid där den inte får ett erkännande annat än på sin lägsta nivå, av den dominerande kulturen? Tidigare har den funnit ett uttryck i världen genom kärlek, lojalitet och heder. Men nu har vi bara en konsumtionskultur där kärleken har reducerats till sex och lojalitet och heder mest låter som något som tillhör det förflutna. Min tes i det här inlägget är att thymos finner andra utlopp, exempelvis inom heavy metal. Och budskapet tenderar då att bli väldigt mörkt.

Här är två exempel, som åtminstone jag tycker passar vår tid mycket bra. De är uttrycksfulla och mycket laddade. Antagligen för laddade för en del människor. Men jag blir tårögd av rörelse och känner hur det börjar krypa av energier genom kroppen när jag lyssnar på dem.

Den första låten är en slags kärlekssång. Jag förstår inte varför moderna feminister är så negativa mot femininitet. I mina ögon är det ren förtrollande magi och makt. När de queerar till sig blir de bara kraftlösare och mindre farliga. Men den som blir förtrollad av den feminina makten leds långt ifrån alltid till en positiv upplevelse. För att vara helt ärlig har kärleken hittills för min del varit något av en desillusionerande besvikelse, vilket antagligen bidrar till att förklara varför följande mörka sång slår an djupa strängar hos mig:

My Dying Bride – The Prize of Beauty

Den andra sången tycker jag fångar tidsandan mycket väl. Jag har så länge jag kan minnas upplevt vår tid som en slags istid. Vad den döende guden står för lämnar jag till var och en att själv bestämma. Men jag tycker inte att det råder någon brist på döende gudar. Och rörelsen från en gudomlig nivå till mänskligt kött stämmer bra med den dominerande trenden.

Celtic Frost – A Dying God Coming Into Human Flesh

All is cold and frozen.
Frozen the sea, frozen the sky.
Frozen is death, but I cannot die.
Cannot die.
As the snow falls.
To cover this all.
And all is cold.
And cold is all.
All is cold and cold is all.
Cold. Frozen.
Frozen is heaven and frozen is hell.
And I am dying in this living human shell.
I am a dying God, coming into human flesh.
I am a dying God.
Frozen my heart.
Frozen my soul.
Frozen my love.
I am a dying God, coming into human flesh.

Relaterat:

Snöpingar

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.