Andy Norwicki har skrivit en otäck liten bok som inte lämpar sig för de räddhågade. Jag tyckte den var klart obehaglig och oroande. Våldtäkt och massmord kan ge bilden av en barnslig orgie i våld, vilket det också är. Delvis. Men om det vore allt, så skulle det inte vara så farligt.

Eric Harris och Dylan Klebold planerade sitt dåd i månader. Men varje dag gick de till skolan. De måste ha hållit skenet uppe inför sina klasskompisar och lärare under den tiden. När tiden sedan var inne sköt de ihjäl 12 skolkamrater, en lärare och skadade 21 andra och begick sedan självmord. De hade också placerat bomber på skolan, som dock inte detonerade. Annars hade dödstalet varit betydligt högre, ca 500 är en siffra som har nämnts. Hur kan två tonåringar planera och genomföra något sådant? Jag har inget svar på den frågan. Händelsen är känd som massakern på Columbine Highschool den 20:e april 1999.

I Andy Norwickis roman gör huvudpersonen, Tony Meander, en pilgrimsresa till Columbine samma tid under året, alltså den 20:e april. Där träffar han några andra pilgrimer. Det finns alltså folk som är vördnadsfulla inför dådet. Inte bara i romanen, utan i verkligheten. I romanen träffas en grupp likasinnade under ledning av en nietzscheansk hippie som förkunnar att Eric Harris och Dylan Klebold var ett slags övermänniskor som försökte bereda vägen för en ny värld, som ska komma senare.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men Tony Meander ställer sedan till med ett eget Columbine. Han ser sig själv som en hämnande övermänniska. Men jag tycker snarare att han är en riktig förlorare. Han är fylld av ett mörkt hat, alltså ressentiment, som han aldrig har lyckats övervinna. Det framgår att han har varit utsatt för grova förödmjukelser och mobbning som ung. Liknande saker har sagts om de två gärningsmännen i Columbine 1999. Men Tony Meander är en vuxen man, han är över 30 år, men finner ett sätt att komma åt sina gamla plågoandar från tonåren, istället för att helt enkelt släppa taget och lämna det bakom sig, vilket hade varit den mogna vägen.

Man kan dra paralleller mellan Fightclub och The Columbine pilgrim. I båda berättelserna har vi män som inte tillåts vara män och som revolterar mot flatheten i det moderna samhället. Man kan också jämföra med Taxi Driver, eller kanske Falling Down som behandlar liknande teman. I Taxi Driver lyckas faktiskt huvudpersonen bli en hjälte, mot alla odds.

Carl Gustav Jung talar om att psyket kastar en slags skugga, som består av de drivkrafter som inte accepteras av samhället. Vi tenderar att vara omedvetna om skuggan, men den finns ändå där. I Star Wars finns en scen där Luke Skywalker klättrar ner i en grotta där han möter Darth Vader. De slåss med varandra och Luke lyckas hugga huvudet av sin motståndare med sin ljussabel. Det visar sig att det avhuggna huvudet är Lukes eget huvud. Den scenen illustrerar Jungs teori om skuggan, som George Lucas kände väl. Efter att Luke har besegrat sin skugga, blir den en integrerad del av hans karaktär och han växer i styrka och mognad. Vi behöver inte fler dårar i den här tiden och på den här platsen, men fler modiga och mogna män vore inte dumt.

Huvudpersonen i The Columbine Pilgrim misslyckas i samma strid. Han övervinner aldrig de obehagliga händelserna och hatet från tonåren och blir därför aldrig en vuxen man. Till slut låter han istället sina infantila våldsfantasier bli verklighet.

Jag håller med James O´Meara på Counter Currents som menar att boken behandlar teman som folk som befinner sig på högerkanten behöver brottas med. Han uttrycker saken utmärkt: "There are many like the Pilgrim in or attracted to the "rightist" milieu, and Norwicki gives us some insight into where they came from, what makes them failures to be avoided at all costs, and how we can learn not to become them ourselves. It makes a fine addition to that small, wholly admirable genre: the literature of the Outsiders." (min kursivering)

"The Columbine Pilgrim" är utmärkt skriven. Men jag är glad att den var kort, för jag avskydde att läsa den. Men missförstå mig inte: det är en mycket läsvärd bok, som är väl värd att brottas med. Den lämpar sig för läsning en riktigt mörk natt, för den som vill undersöka vad som döljer sig där, ungefär som i en bok av Edgar Allen Poe. Men den blir extra otäck av att den ligger så nära verkliga händelser av ett så makabert slag som skolskjutningar och massmord.

Kan bla köpas här: The Columbine Pilgrim

Andy Norwicki har också gjort en video:

Relaterat:

Oskorei: Going Postal

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.