"Vad spelar det för roll för trojanerna i det ögonblick då Ilions palats störtar samman att Aeneas kommer att grunda ett nytt rike? Hitom och bortom katastroferna kan blickarna rikta sig mot framtiden och fundera över de vägar som leder dit men i deras virvlar härskar nuet."
Ernst Jünger, Linjen

"Du gillar svart, va?", frågade hon.
"Hmm, ja, det antar jag att jag gör.", svarade jag.

Det var på ett nytt jobb, där ingen kände mig. Utan att tänka på saken hade jag varit svartklädd i flera veckor. Inte helt svartklädd, men tillräckligt för att få en kommentar om saken. Jag trodde att det svarta var en fas som jag hade lämnat bakom mig sedan länge, men hennes ord fick mig att plötsligt bli medveten om att färgen som jag tyckte tillhörde mina tonår och som följde med en bit upp i tjugoårsåldern, fortfarande är med mig. Fast numera är det inte lika demonstrativt och förhoppningsvis mindre fåfängt.

Det blev vanligt att unga människor klädde sig i svart någon gång på 70-talet. Min svarta period var i slutet av 80-talet och en bit in på 90-talet. Delvis kan det vara en trend bland många andra, utan djupare signifikans. Men är det allt? Jag tror inte det. Om man lyssnar på musiken och texterna som svartklädda människor ("depprockare" kallades det för i början av 90 talet) ofta gillar så kommer saken i ett annat ljus. Som jag ser saken är det ett uttryck för en stämning och en upplevelse av världen som fortfarande i högsta grad är med oss. Nyligen träffade jag en 19 årig släkting som precis hade har blivit student vid ett universitet. Hon är numera svartklädd och talar ungefär som jag gjorde i den åldern. Och hon lyssnar på liknande musik. Några klassiker inom genren är Sisters of Mercy, Fields of the Nephilim, Bauhaus och Joy Division mfl.

"In a sea of faces, in a sea of doubt
In this cruel place your voice above the maelstrom
In the wake of this ship of fools I’m falling further down
If you can see me, Marian, reach out and take me home
…..
Gib mir wieder etwas Schönes (Give me something beautiful again)…"

Det finns nog många människor därute som upplever att något har gått fel, att världen är ur led. De kanske inte går djupare in i saken för att förstå upplevelsen. Men den finns ändå där. Upplevelsen tror jag ligger bakom att vissa känner sig hemma i stämningen som kommer till uttryck i gothic rock. Stämningen i musiken överensstämmer alltså med en upplevelse av världen. Fast man kan förstås känna igen upplevelsen utan att gilla just den musiken eller klä sig i svart. Jag ser musiken som ett symtom på en sjukdom som genomsyrar vår tid, som ofta kallas för alienation. De kulturella uttrycken som erfarenheten får inom ”gotic rock” har sina rötter i romantiken och kanske kan spåras tillbaka ända till de ursrungliga goterna. I videon ser vi åtminstone medeltida gotik, med demoner och höga spetsiga torn.

Känslan är nog oftast som starkast under tonåren, sedan verkar många vänja sig någorlunda. Eller gör de det? För min del har den aldrig lämnat mig. En tanke som jag har burit sedan brandomen är "Hur ska jag ta mig ur det här mekaniskt själsdödande fängelset som de kallar ett "samhälle", men som för mig känns som en livlös maskin?" Jag har fått acceptera att det här inte är min värld, och att det är osannolikt att den under min livstid kommer att förändras på ett sådant sätt att jag kan känna mig hemma i den. Det är inte ett medvetet val, men jag kan konstatera att tanken verkar hänga samman med den svarta färgen och mörk musik. Observera att det är världen som jag upplever som mörk, inte mig själv. Det är i jämförelse med det som kommer inifrån som den ter sig mörk och galen.

"Through the cables and the underground now
The faceless breathless calls
This is babel, sensurround now
This place is death with walls

Too much contact, no more feeling
The sound around them all…"

(Det var inte min plan att skriva ett mörkt inlägg dagen innan jul. Men nu blev det visst så…)

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.