En av orsakerna till att jag tror att framtidens svenska samhälle kommer att vara mycket annorlunda jämfört med samhället som de flesta av oss är vana vid och har fötts in i är att vi står inför en demografisk kris. De gamla har skaffat få barn och därför kommer en liten grupp unga få försörja en allt större grupp pensionärer (om välfärdsstaten alls överlever alla prövningar den står inför).
The baybyboomers
Ett av argumenten för invandringspolitiken har varit att arbetskraften kommer att behövas som en ersättning för de få barnen. Men det argumentet bygger dels på en föreställning om en ständig exponentiell ekonomisk tillväxt, något som vid ett närmare betraktande av vad "exponentiell tillväxt" faktiskt innebär verkar orimligt. Det räcker ju inte att ekonomin växer, det rör sig om en ständigt accelererande tillväxt i en värld med ändlga resurser. Argumentet förutsätter dessutom att analfabeter eller lågutbildade immigranter från tredje världen inte bara ska lära sig fungera hjälpligt i det hypermoderna Sverige, de ska dessutom snabbt omvandlas till läkare och dataingenjörer. Slutligen vill jag tillägga att argumentet bygger på en mekanisk syn på människan där hon i grund och botten ses som ett utbytbart kugghjul i en samhällsmaskin. Utifrån en sådan syn på människan borde det inte vara några problem att ta ut en människa från sitt kulturella och etniska sammanhang och placera henne i ett annat kulturellt och etniskt sammanhang. Det spelar ju ingen roll om ett fungerande kugghjul är tillverkat i Kina eller Borlänge. Men som alltfler så sakteliga håller på att bli medvetna om så fungerar inte människor på samma sätt som kugghjul.
Det finns mycket annat man kan säga om den bristande verklighetsförankringen hos föreställningarna som ligger till grund för den politiska klassens projekt, men idag vill jag dels ta upp ett psykologisk problem, nämligen skuld och dess relation till solidariteten mellan generationerna.
Det är ju generationen som revolterade kulturellt på 60-talet som nu håller på att bli gammal. De är många, på engelska kallas de "the babyboomers". Vänsterrevolten på 60-talet som utfördes av "the babyboomers" kan ses som ett stort fadersuppror, där allt som de äldre generationerna stod för förkastades och sågs som ett uttryck för förtryck: familjen, "heteronormen", nationen etc. Generellt sett kan man säga att revolten var anti-traditionell. Alla gamla auktoriteter förkastades, men revoltörerna tenderade samtidigt att vara helt okritiska mot sina nya husgudar, såsom Mao, Stalin och Pol Pot, som är kända för att ha överträffat självaste Adolf Hitler i grymhet om man mäter i antalet offer för deras politik. Sverige har dock inte gjort upp med det arvet ännu, eftersom gamla vänsterextremister sitter vid makten i landet.
I dagens samhälle är det normalt att göra uppror mot sina föräldrar, åtminstone i tonåren. Det ses som ett hälsosamt tecken, en slags frigörelse, förutsatt att upproret inte är alltför extremt. Men 68-revoltörerna har fortsatt sitt tonårsaktiga fadersuppror även i vuxen ålder. De fortsätter att hävda att allt innan deras revolt på 60-talet var ett kulturellt mörker, och antyder att med dem själva kom ljuset in på scenen. Göran Skytte var med på den tiden, men har senare tänkt om. Han har skrivit följande: "En mycket stor del av dem som då viftade med Lenin, Stalin och Mao sitter idag i ledningen för tidningar, radio och tv. De är professorer och höga män i departementen och staten."
Solidaritet mellan generationerna
Ett traditionellt samhälle bygger på en solidaritet mellan generationerna. Men 68-revoltörerna förkastade den solidariteten och vände sig mot allt som deras fäder och mödrar stod för. Min enkla fråga blir således: varför ska vi som tillhör de yngre generationerna arbeta för att ta hand om gamla avdankade 68or? De har ju lärt oss att inte respektera de äldre. Om vi följer i deras spår så blir det följdriktigt att vi struntar i dem, eller möjligen outsourcar äldrevården till Somalia eller något annat låglöneland. Om vi skickar dem till Somalia sparar vi både pengar och slipper höra deras eviga gnäll om Sveriges och svenskarnas uselhet. De blir istället omhändertagna av det snälla och fina folket i ett land i tredje världen. De borde stortrivas med den lösningen!
Fast min förhoppning är att vi återfinner en värdigare livshållning, istället för att accelerera förfallet som är vår arvedel efter 1968 års urspårning. För att det ska vara möjligt måste vi bland annat göra upp med skuldproblematiken som kom upp i ljuset på 60-talet. Paul Gottfried har skrivit utförligt om den i "Multiculturalism and the politics of guilt."
I Europa är det nog Tyskland som är mest genomsyrat av en upplevelse av historisk skuld. Ingen påstår dock att Sverige har haft några utrotningsläger och vårt koloniala förflutna är mycket begränsat (svenska kolonier) , ändå finns skulden med även här. Den finns också i Storbritannien och USA som kämpade mot Tyskland under andra världskriget.
Det är helt enkelt inte sant att allt innan 60-talet var ett kulturellt mörker, och att 60-talet innebar att en ny tolerant och medmänsklig attityd tog över. Det är bara en myt som 68orna berättar om sig själva för att deras maktinnehav ska verka legitimt. Se bara hur hycklarna beter sig! Många av dem tillhör den övre medelklassen nu och har en hel del makt, men de låtsas ändå vara radikala outsiders. De predikar sin mångkultur för folket, medan de själva gör allt för att välja bort den privat. De föraktar familjen, men har inget fungerande alternativ. De lovsjunger bögerier och radikal feminism, men säger inget om att samtidigt som familjen fungerar allt sämre som institution, så faller också barnafödandet. Jag undrar om inte den upplevda skulden har gjort en del av dem vansinniga? Det känns kanske bra för dem att den hemska europeiska civilisationen håller på att begå självmord? Det är nog vad de önskar sig.
För att kunna avbryta självmordsprocessen, där svenskarna (och européerna generellt) föder få barn samtidigt som man har öppnat gränserna för massinvandring från den fertila södern, menar jag att det är nödvändigt för oss att befria oss från den inbillade historiska skulden. Föräldrarna till 60-talets revoltörer levde under andra världskriget. Revoltörerna hörde sedan talas om alla hemskheter som hände under kriget, vilket bidrog till att de blev mycket kritiska mot det äldre borgerliga samhället. Men det borgerliga samhället var en fas i en lång historia. Det var arvtagare till en civilisation vars rötter sträcker sig åtminstone ett par årtusenden bakåt i tiden (30000 år enligt vissa historiker). Att stirra sig blind på 12 år av Tysklands historia under 1900-talet och hävda att det skulle vara något typiskt för den europeiska civilisationen och att den därför bör förkastas ter sig milt sagt märkligt, sett i ett större historiskt sammanhang.
Ska vi som tillhör de yngre generationerna som just nu håller på att ta över efter de som är födda på 40-talet hålla på och älta samma händelser igen och igen, likt en neurotiker som aldrig kommer över ett trauma och till slut begår självmord?
Vad har nu det här med pensioner att göra, undrar någon? Jag föreslår att vi tar hand om gamlingarna och behandlar dem med den respekt en del av dem inte förtjänar. Till och med gamla DDR-spioner har en plats på ålderdomshemmen i min framtid. Det är ett mognare och värdigare alternativ än att fortsätta den äldre generationens eviga tonårsuppror.
Sveriges och Europas historia handlar om människor, med allt vad det för med sig av både ljus och mörker. Vänsterns utopier har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Varje gång man har försökt förverkliga en av deras utopier har det lett till sin motsats, alltså en omänsklig dystopi. Vi är arvtagare till ett verkligt land och en verklig civilisation. Att förkasta det arvet på grund av overkliga utopiska önskedrömmar är vansinne. En del i projektet att återerövra vårt arv handlar om att återfinna respekten för de äldre och med den solidariteten mellan generationerna som sträcker sig tillbaka till tidernas begynnelse för civiliserade folk. Alternativet är att ta steget fullt ut i ett ociviliserat barbari, där ättestupan väntar oss när vi inte längre kan vara produktiva.
********
Jag bifogar en sång som ger uttryck för en traditionell syn på dem som har offrat sig för sin nation. Någon har lagt till bilder, dels från första världskriget och dels på artisterna (nej, de är inte "nazister"). De två "världskrigen" var huvudsakligen europeiska krig och innebar en gigantisk katastrof för Europa som vi fortfarande inte har kommit över.
Om skribenten: Joakim Fredriksson
