Israel har döpt sin senaste offensiv i Gaza till ”Gideon’s Chariot”. Det är svårt att inte känna att valet av namn är märkligt, djupt osmakligt i sin symboliska inversion.
I Bibeln var Gideon inte representant för en imperiemakt. Han var inte beväpnad med drönare, stridsvagnar och högteknologisk övervakning. Han ledde ett litet folk i försvar mot en ockupationsmakt som plundrat och förtryckt. Hans styrka låg i hans tro, list och beslutsamhet, inte i teknologisk överlägsenhet.
Idag är det snarare det palestinska motståndet i Gaza som liknar Gideon – inte den statsarmé som beskjuter flyktingläger från himlen och mördar civila i mängder. De som kämpar där nere i ruinerna har sannolikt mer geobiologisk och historisk kontinuitet med Kanaans jord än många av de som bombar dem från ovan. De är kanske ättlingar till samma folk som Gideon en gång samlade kring sin fana.
Jag säger inte detta för att deras kamp är min. Det är inte min kamp. Det är inte vår kamp. Men jag känner en enorm respekt för det mod och stoiska ryggrad det palestinska folket har visat det senaste året. Vi måste kunna visa respekt inför detta även när det inte är vårt svärd som höjs. Vi måste kunna urskilja det verkligt heroiska, även i tider då språket och myterna kidnappats.
Om det var mina barn som bombades i sömnen.
Om det var mina barn som dog av svält, törst, kvävning under rasmassor.
Om det var mina barn som förvägrades vatten, medicin och trygghet – behandlade som djur, kallade för “mänskliga sköldar” eller “statistik”.
Då hade jag inte varit “återhållsam”.
Då hade jag mött förövaren med eld, sten, svärd och sprängmedel.
Jag hade burit mitt hat som en uniform.
Eric Egil Johansson
Om skribenten: Gästskribent
