My heart leaps up when I behold
A rainbow in the sky:
So was it when my life began;
So is it now I am a man;
So be it when I shall grow old,
Or let me die!
The Child is father of the Man;
And I could wish my days to be
Bound each to each by natural piety.
William Wordsworth 1802
Strax efter midsommar, men i och med att Massachussets ligger på samma breddgrad som norra Italien, så är det nästan sensommarmörkt den 30 juni, subtropiska nattemperaturer, måne, cikadors påträngande gnissel som i en amerikansk deckare, fyrtio-procentig humiditet, så jag sparkar ned duntäcket på golvet, efter att ha krupit ned mellan lakanen i Cicelys rum hos doktor d’Autremont. Från hallen i husets övre våning strömmar ett svagt ljus in via springan i dörren. Värdfolket har bett mig att lämna en sådan, eftersom husets katt, är van att sova i samma säng.
Nu glider dörren upp till mitt chambre à dormir, och strax är husets okrönte monark (det var i alla fall inte den gamla illaluktande golden retrievern) uppe vid mina fötter, som nu är barlagda av att täcket ligger på golvet. Katten kliver runt mellan mina ben. En stämning av gotisk spökhistoria infinner sig. Uppenbarligen avskyr katten mig, nattgästen, förmodligen för att jag lagt mig i hans säng. På något annat sätt går inte att tolka de vassa klor den spänt ut och nu gräver hål i lakanet med.
Här stundar tydligen en kamp på liv och död. Jag beslutar mig för att slåss till sista blodsdroppen. Men det gäller att ha en plan. En sådan upprättas med blixtens hastighet: 1) Pressa ihop benen och fäll upp dem samtidigt som en järnvägsbom, så att katten katapulteras genom luften, 2) Därefter kasta sig mot lampan på nattduksbordet och tända den.
Båda dessa moment implementeras inom max tio sekunder, och i ljuset från bordslampan ser jag att katten landat ”lyckligt” och nu är på väg ut genom dörren slående med svansen och en blick som signalerar vänta du bara, det här ska stå dig dyrt.
Jag går upp och stänger dörren. Sover sedan tills förmiddagssolen väcker mig. Vad är klockan? Oj, redan 10.00. Jag måste vara jetlaggad, tänker jag.
Svingar mig ur sängen och plockar till mig necessären, för tandborste, deodorant och så vidare, och ur en ljusbrun väska i mjukt läder en röd frottéhandduk (jag har kvar en förteckning över mitt bagage, som min pedantiske far upprättat) och beger mig till badrummet. Efter avklarade rutiner (dusch och dylikt), klär jag mig i kakibyxor och pikétröja samt loafers, eller sneakers, och beger mig på upptäcktsfärd i husets nedre regioner hysande en viss förhoppning om att få lite frukost i mig.
I huset råder en kompakt tystnad, det doftar Amerika – inte Sverige, lite mer bonvax kanske – andra tygdofter. Nå, på nedervåningen möts jag av avlägset slammer från vad jag antar är köket. Inkommen i detta blir jag varse en mycket bred rygg och rumpa modell ladugårdsdörr tillhörande en afro-amerikanska, borta vid spisen. Från densamma utgår ett fräsande ljud (alltså, spisen, inte Jemimas rumpa) och jag antar att det är min frukost som tillreds. Fast det luktar inte yummy. Således genomkorsas mitt helgonlika medvetande av en förbjuden tanke, nämligen att det är Jemima som luktar, vagt erinrande mig vissa onämnbara utsagor i ämnet homo africanus.
Misstanken skingras dock när jag satt mig vid köksbordet och Jemima ställt fram en tallrik med stekt flottigt ljust bröd, bacon och ägg. Den härskna lukten kommer från tallriken och det är med stor tvekan jag sätter tänderna i brödet och det övriga.
Jemima fortsätter surmulet sina sysslor, dels i köket, dels utanför detsamma, och efter frukost går jag ut på en täckt veranda på husets ena kortsida. Där står en liten färg-tv, en krigsfilm med John Wayne visas. Handlingen förlagd till Stilla havet någon gång 1941-45, men jag kommer inte in i den, eftersom jag inte sett från början.
Efter en rastlös stund beslutar jag mig för att utsträcka min upptäcktsfärd till husets utsida och de närmaste omgivningarna. Känner sug efter amerikanska tidningar och piptobak. Öppnar entrédörren och reagerar likt en Dracula inför den bländande New England-solen, jag ryggar tillbaka, men tvingar mig ändå nedför uppfarten till Beaver Pond Road, till den skyddande markis av välväxta almar som kantar gatan. Strövar lite planlöst åt ena hållet (biblioteket och kyrkan), vänder sen och går åt det andra och kommer strax till en tvåvåningsbyggnad vid en järnvägskorsning. I dess nedre del finns mataffär, frisör och en drug store. Styr stegen mot den senare och på den luftkonditionerade insidan omsveps jag av pappersdoften från spännande, lockande pocketböcker, tidskrifter och tidningar! US News & World Report, en affärstidning, som stött min idol Barry Goldwater i presidentvalet tre år tidigare. Och där i pocketsnurran ”Masters of Deceit”, en bok av FBI-chefen J Edgar Hoover; i övrigt lokaltidningar som Boston Herald och Boston Globe, med underbara seriestrippar (en del bekanta) och Vietnamnyheter (svarta rubriker, svartvita foton på helikoptrar). Vid glasdisken frågar jag efter samma piptobak som jag sett doktor d’Autremont stoppa sin pipa med kvällen innan. Amphora. Hemma i Sverige röker jag MacBarens. Smaken förvillande lik.
Tillbaka i The Mansion on the Hill, en vit, långsträckt villa, i två etage, möter jag Mrs d’Autremont (Ruth), lång, gråhårig, 44, som frågar vad jag vill göra. Påminner lite om hon i Pantertanter. Det är 1 juli och fyra dar kvar till 4th of July. Hon föreslår en biltur ner till Cape Cod och Hyannis Port, Kennedyfamiljens sommarviste. Under färden mulnar det och vindrutetorkarna vispar undan ett lätt regn, som gör luften än mer kvav. Bilens radio inställd på en klassisk radiostation.
I hamnen i Hyannis Port pratar vi med en man i kakishorts, ljus, australisk hatt, ca 40 och ganska lik skådespelaren Bruce Dern. Kennedytänder, den där sandbruna hårigheten innanför skjortan som matchar håret under hatten.
En annan dag får jag min första kinesiska restaurangupplevelse i en lagerbyggnad i hamnen i Boston. Okunnig om stark asiatisk mat häller jag en hel sked senapssås på maten, och min värdfamilj skrattar åt mitt av smärta förvridna ansikte.
Sonen Chester har körkort och egen bil. En kväll är vi hemma hos de vuxna barnen till ett rikt judiskt par. De bor i en stor röd tegelvilla med hiss mellan våningarna. Dottern är fotomodell och vill ta mig med på sightseeing i huset. Fast jag tror jag avböjer…
Jag, Chester och en rödhårig kille från ett annat hus far sedan iväg längs motorvägen till Boston, där vi skall gå på bio. Bilradion spelar Stevie Wonders I was made to love her.
I Boston ser vi västerfilmen El Dorado med John Wayne och Robert Mitchum. ”Speak for your own self, sheriff”, säger John Wayne på sitt släpiga sätt till den i filmen nedsupne, orakade Robert Mitchum, som jag adderar till mitt inre galleri av manliga förebilder.
Efter bion kör Chester fel och vi hamnar i en bilkö, som tvingar in oss i afrikansk-amerikanska gettot Roxbury, där det varit kravaller tidigare den sommaren.
Jag blir riktigt rädd. Framför oss i en öppen cabriolet sitter tre afrikan-amerikaner. Han i baksätet är storväxt, har vit t-shirt, gul stråhatt och armarna utbredda.
Lyckligtvis undkommer vi med livet i behåll.
En annan dag far vi ned till Cape Cod och övernattar i en stor strandvilla som ägs av en italiensk byggmästare, vars barn Chester känner. Vi sitter i gillestugan och sjunger till Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. En av killarna i gänget säger att jag sjunger bra och låter som John Lennon.
Dagen efter står jag på stranden och framför mig vatten så långt ögat når. Jag tänker: långt, långt där borta är min familj!
Den 4 juli är jag i Concord, med sina 1700-talshus i kolonialstil, ofta i två våningar och med fönsterluckor; köper ett vykort som visar det som tillhört 1800-talspoeten Ralph Waldo Emerson. I en souvenirshop i samma stad inhandlas en Minutemanhatt (svart, trekantig) och fyra amerikanska handflaggor fästade vid träpinnar. Dessa varor betalar jag ur min reskassa, som består av 50 dollar i sedlar och 180 i resecheckar (travellers checks). Sedlarna är i olika valörer, med en kryddig doft från 25 procent linne och 75 procent bomull, det material i vilka de är tillverkade. De känns lite flottiga också från alla händer som handskats med dem från sedelpressen till dags dato.
* Mitt resebagage:
1 par solglasögon
5 Rökpipor
1 par restofflor
1 par gymnastikskor
1 par Loafers
1 par Slippers
1 ljusblå tröja
9 st näsdukar
2 par pyjamas
1 badkappa
2 st Jockey-tröjor
1 Klubb-blazer
2 par ljusgrå byxor
1 par kakijeans (ljusa)
1 kostym
1 regnrock
1 ljus golfjacka
1 frottéskjorta (märke Bellevue)
3 par badbyxor
1 rött höftskynke (frotté)
4 sportskjortor
4 vita skjortor
2 beiga skjortor
1 ljusblå skjorta (beställd hos E Skoglund)
***
O say can you see by the dawn’s early light, what so proudly we hailed at the twighlight last evening, för att citera första raden ur USA:s nationalsång, The Star Spangled Banner.
Det är mörkt, när vi står på en äng och bevittnar fyrverkerierna. Jag har deltagit i sången och fått beröm, pinsamt nog, för jag inser efteråt att jag missuppfattat orden. Det blir lätt så när man är sjutton år och bara har tillgång till en LP-skiva med Norman Luboff Choir. Det hjälper inte att man hela tiden lyfter pickupen för hand och lyssnar på några oklarheter en gång till. Varken ens ordförråd eller språköra är tillräckligt utvecklade.
Lika fullt släntrar jag hem till mitt tillfälliga hem på Beaver Pond Road och väl i säng (katten har inte försökt återerövra sitt förlorade nattläger), nöjd med min dag, erfar en stor frid spridas inom mig av allt det underbara jag upplevt. Medan jag sakteliga försänks i den rättfärdiges vederkvickande sömn passerar dagens höjdpunkter revy,
Ler belåtet åt minnet av paraden längs gatan nedanför, folkhopen som kantat den, jag i blå klubblazer, vit skjorta och slips, viftande med amerikansk handflagga åt veteranerna från andra världskriget och Koreakriget, samt åt skönhetsdrottningen som vinkat åt mig och (antar jag) de andra från sin cabriolet, och partyt på gräsmattan framför Lincolns äldsta hus, där jag presenterats för delstatens förre guvernör, en demokrat vid namn John Peabody, som säkerligen fick sig ett minne för livet. Det var nog inte varje dag han mötte en svensk tonåring (visserligen lillgammal) som beklagade socialismen i sitt eget hemland och hyllade den ärkekonservative republikanen Ronald Reagan, som samma år som Peabody förlorat sitt ämbete till en annan republikan, besegrat Peabodys partivän Pat Brown i kampen om guvernörsposten i Kalifornien. Ouch!
Det är lite märkligt det här med att doktor d’Autremont (rättades när jag första kvällen råkade säga Mr d’Autremont) blev min värd under de första två veckorna av min Amerika-vistelse. I synnerhet som han var bror till CIA-chefen James Jesus Angeltons fru Cecily. Det hade jag ingen aning om då. James Jesus Angelton är den mest legendomspunne CIA-chefen, fast han bara var chef för kontraspionaget. Han var god vän med och duperades av den karismatiske brittiske dubbelagenten Kim Philby, och han gick i god för KGB-avhopparen Anatoly Golotinsyns konspirationsteori om att Perestrojkan var en bluff, att Sovjet aldrig avskaffades utan gick under jorden, och han var god vän med Ezra Pound, den landsförrädiske amerikanske poeten, som han träffade i Italien, när han far var chef NCR där.
Sådan brist på politisk korrekthet borde fått min dito att inte framstå som så skandalös, som jag alltid trott att paret d’Autremont tyckte.
I alla år har jag föreställt mig att doktorn och familjen i övrigt vred sig i inre plågor av allt jag sa och hur tråkig jag var. Jag saknade alla de där sociala färdigheterna, som man förväntades vara i besittning av. Om man inte kunde spela golf, så kunde man åtminstone spela tennis. Till skillnad från min sportige lillebror, så kunde jag ingetdera.
Jag hade anlänt på kvällen den 30 juni. En askblond sur kvinna i ljus trenchcoat med skräpig herrgårdsvagn (pappa skulle ha fått en chock) hade mött mig på Logan Airport och alla mina försök till kallprat hade bemötts med enstaviga svar medan vi for av motorvägen och ut på vischan. Det var en lättnad att slippa ur bilen och glädjande att värdfolket radat upp sig på förstubron i ljuset från yttre belysning och hall. Vi satte oss i biblioteket och jag kommenterade att jag också hade en bok som jag såg i en bokhylla, nämligen CIA-agenten William F Buckley Jr:s debutbok, ”God and Man at Yale”. Fast då visste jag inte att han varit i CIA, i alla fall en tid i Mexico, där han lärt känna Howard Hunt, CIA-agenten som blev känd via Watergate-skandalen och vars fru omkom i en flygolycka, när hon skulle transportera lite kampanjpengar åt Nixon.
Jag hade börjat prenumerera på Buckleys tidskrift National Review samma år, uppstickare i den amerikanska tidningsfloran 1955, som med glimten i ögat deklarerat som sin mission att ”stå vänd mot historien och ropa stopp”. Jag hade även skickat efter fyra titlar med Buckleys namn på bokryggen, förutom ”God and Man at Yale”, ”Up from Liberalism”, ”McCarthy and His Enemies” och ”The Committee and Its Critics”.
Buckleys namn hade varit i omlopp i samband med presidentvalet 1964, då vi båda passionerat stött Barry Goldwaters kandidatur för republikanerna.
På flyget över hade jag haft glädje av mina kunskaper om amerikansk politik. De imponerade på mitt ressällskap, en äldre, långsmal, gråhårig man från South Carolina, som turistat i Europa med sin äkta hälft. Upplysningen om hans hemstat fick mig att reptilsnabbt inskjuta en berömmande replik om senator Strom Thurmond, som lämnat demokraterna för republikanerna för att stödja Barry Goldwater, som röstat nej till 1964 års medborgarrättslag på konstitutionella grunder. Därigenom åtnjutande fem sydliga delstaters stöd: South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana.
Jag hade läst i ”Skuggor över USA”, av DN-korrespondenten Sven Öste, om det republikanska partikonventet 1964 och hur J. Drake Edens, arvtagare till en snabbköpskedja och ordförande för South Carolinas delegation rest sig under omröstningen och genom mikrofonen sagt: ”Herr ordförande, med ödmjuk tacksamhet för att kunna göra detta för Amerika. South Carolina ger 16 röster till senator Barry Goldwater.”
Förutom att berömma Strom Thurmond hade jag fördömt Sverige och dess socialism. Gentlemannen från södern svarade att den orsakade många självmord, ”terrible, terrible”. Ja, förvisso, men värst var nog att den hotade min fars och min familjs livsstil, fast det sa jag nog inte.
Flygresan över skedde i solsken hela vägen. Ovanför Grönland tittade jag ned och såg gigantiska vita vidder, och när vi kom fram till New York sena eftermiddagen (i Sverige var det kväll) tog planets högtalare in en radiostation som spelade dixielandmusik.
Dan-Michael Ståhlberg
Om skribenten: Gästskribent
