Den kris i vilken världen försatts i och med coronapandemin kräver genomlysning från olika perspektiv. Medan det mesta tyder på att pandemin i själva verket är en fiktiv produkt skapad av bedrägliga PCR-test (att det alltså i sanning rör sig om en postmodern pandemi) och att det egentliga syftet är världshistoriens enskilt största massmord, så kan inte analysen tillåtas stanna vid att allt handlar om ondskefulla elitgrupperingar som vill världen ont. Nej den här härvan handlar inte bara om illasinnade eliter, inte heller stannar den vid en kris för folkhälsan eller en ekonomisk kris. Ytterst är den kris som den fiktiva pandemin och det efterföljande massmordet ställt på sin spets en hela den moderna världens kris: en kollaps av för moderniteten helt centrala institutioner inklusive den moderna byråkratin (Max Weber), arbetsdelningen (Adam Smith) och själva den moderna vetenskapen.
En hel litteratur som diskuterar teoretiska aspekter av modernitetens kris existerar redan, inte minst inom den nya högern och hos tänkare som Alexander Dugin och Julius Evola, varför det inte finns någon anledning att upprepa dessa aspekter här. Vad jag däremot skulle vilja diskutera är hur det här specifika massmordet möjliggjorts och närmast gjorts oundvikligt genom den Västerländska modernitetens progression och dess övergång i en alltmer bisarr postmodernitet. Början till en sådan diskussion återfinns hos Alexander Dugin i hans historiska analys av liberalismen som en progressiv frihetssträvan. Analysen går i korthet ut på att det som tog sin början i en önskan att frigöra sig från den medeltida kyrkans stränga regler sedermera resulterade i släktbandens, lokalsamhällets och slutligen i den etniska gemenskapens och den borgerliga kärnfamiljens upplösning – i Sverige har denna rörelse mot upplösning av våra naturliga kollektiva identiteter varit extra tydlig genom vår stora välfärdsstat (en ordning som av vissa kallats för statsindividualism). Men utvecklingen avstannade inte i och med individens frigörelse från alla former av externa kollektiva identiteter, i den postmoderna eran – och det är här utvecklingen blir riktigt bisarr – vände sig denna frihetssträvan mot individen själv, med början i en strävan att upplösa individens könsidentitet för att slutligen landa i transhumanism genom en upplösning av individens mänskliga identitet: genuspolitik idag robotpolitik imorgon, som Dugin kärnfullt uttryckt det. Ytterst landar analysen alltså i en slags liberalismens singularitet där själva termen individ, i betydelsen odelbar, måste förkastas till förmån för termen divid, dvs. delbar.
Även om denna analys för en del kan förefalla svårsmält så tror jag att den äger giltighet, inte minst genom sin förklaring av märkliga fenomen som vore otänkbara i alla andra tider än vår egen, fenomen som hämtade direkt ur en dålig skräckfilm såsom ”könskorrigering” och inopererandet av grishjärtan i människor. Men det riktigt intressanta är att synsättet kan överföras till andra delar av moderniteten, inte minst den moderna administrationen. Den alienation som Max Weber menade var resultatet av att människan gick från ett holistiskt jordbrukssamhälle till att bli en liten kugge i ett hierarkiskt inordnat modernt maskinsamhälle har i vår postmoderna era tagit sig närmast bisarra uttryck. Att man idag talar om platta snarare än hierarkiska organisationer är inte ett uttryck för en avtagande alienation utan tvärtom en slags hyperalienation. Om alienationen tidigare kan sägas ha bestått i att människan sålde sin kropp till systemet så måste hon idag sälja sin själ. Ur detta perspektiv är det helt logiskt att snart sagt varje större arbetsplats idag infört det man kallar för värdegrunder. Införandet av dessa handlar ytterst inte om goda värderingar utan om att göra om människor till robotar. En värdegrund är på så vis en slags programkod som kan uppdateras från en vecka till nästa. Men vad är det egentligen som är tänkt att uppdateras samtidigt med värdegrunden? Jo människornas moral, deras själ, det är vad som är tänkt att uppdateras. Vad det egentligen rör sig om är alltså en avhumanisering utan historisk motsvarighet, en förintande avhumanisering där människan inte bara tvingas in i en särskild moral utan där hon måste göra avkall på all slags moral till förmån för den senaste versionen av värdegrunden.
Steget från en datorisering av moralen till det kyliga och rationella genomförandet av ett administrativt massmord är kortare än man kan tro. Inte minst när man betänker att den moderna sjukvården, en annan administrativ och organisatorisk koloss, är den yttersta utföraren och att denna i allt högre utsträckning arbetar enligt ständigt uppdaterade rutiner utifrån den senaste forskningen. I detta kan vi alltså observera en likartad datorisering som i fallet med värdegrunden, men denna gång av yrkeskunskapen snarare än moralen. Förvisso är denna utveckling inte ny utan noterades redan av Marx och Engels i deras beskrivning av hur den gamla yrkeshedern fick ge vika för lönearbetet, däremot kunde man genom en alldeles ny och fiktiv pandemi slutgiltigt göra sig av med det lilla som fanns kvar av yrkesskicklighet och beprövad erfarenhet för att helt övergå till ett hyperrationellt rutinbaserat arbetssätt utifrån den senaste forskningen eller den senaste rekommendationen från landets folkhälsomyndighet. Bortsett från att denna utveckling är avhumaniserande i sig så öppnar den också upp för korruption uppifrån, till exempel genom uppköpta eller korrumperade vetenskapliga tidskrifter.
Detta för oss slutligen in på den moderna vetenskapen, denna modernitetens heliga ko och i många avseenden även dess fundament. Även för vetenskapen kan vi se en likartad historisk rörelse från breda renässanstänkare på 1500 och 1600-talet till systembyggande men fortfarande breda filosofer under 1700- och 1800-talet till uppspjälkningen i olika discipliner under framförallt 1900-talet. Detta är en fortgående uppspjälkningsprocess som bland annat tagit sig uttryck i att nya upptäckter görs av stora forskarlag där den enskilde forskaren endast är en liten kugge i ett större maskineri som sköts av samordnare av olika slag. Utöver att dessa forskare i allt högre utsträckning endast har detaljkunskaper inom sitt avgränsade detaljområde så är även de underkastade värdegrunden. En annan tydlig utveckling inom vetenskapen är relaterad till modernitetens strävan från kvalitet till kvantitet. Det som kallas för ”bra forskning” av idag är fullt mätbart utifrån antal citeringar av andra forskare. Det vetenskapliga innehållet utifrån någon slags bedömning av vikt och kvalitet är betydelselöst, det enda av betydelse är tidskriftens ranking och antal citeringar för publikationen. Denna utveckling innebär inte bara en katastrofal urlakning av forskningens betydelse utan också att vi återigen har att göra med en organisatorisk koloss som tillåtits löpa amok utan att någon bryr sig. Slutligen innebär de nya finansieringsmodellerna via projektmedel att statsmakten och andra finansiärer ges full kontroll över den forskning som produceras. Även när det kommer till den så beryktade vetenskapen har vi alltså att göra med en avhumaniserande administrativ koloss på villovägar som dessutom är helt öppen för korruption uppifrån, från aktörer med väldigt mycket pengar och kanske illasinnade avsikter.
Utifrån detta perspektiv är ett massmord utfört av den (post)moderna administrationen allt annat än otroligt, frågan var nog aldrig om utan snarare när det skulle ske. De stora och växande protesterna världen över tyder dock på att avfolkningen kommer vara omöjlig att genomföra, hur genial och genomtänkt den bakomliggande planen än är. Och om analysen ovan äger giltighet är det sannolikt att en sådan folklig revolt leder till upplösningen av en modernitet som borde övergetts för decennier sedan.
Martin Hedlund, filosofie doktor i kulturgeografi
Om skribenten: Gästskribent
