Frankrike år 1789
Inför revolutionen, skriver Georges Lefebvre, stod människorna delade mellan rädslan och hoppet – mellan rädslan för rövaren och engelsmannen eller för torkan och svälten, och hoppet inför framtiden, inför omkullkastandet av systemet och byggandet av en ny värld. När kombinationen av dessa två sentiment får fäste hos massan uppstår en sprängkraft som kan få varje regim att vackla i sina grundvalar. Vid tiden för den franska revolutionen kanaliserades hoppet och rädslan genom massan och riktades mot kungahuset och det gamla systemet. Det är viktigt att betona den folkliga, spontana och delvis oorganiserade karaktären av massans rörelse under revolutionens inledande skeden. I samband med stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 och den stora paniken som bredde ut sig i dess kölvatten gick franska män och kvinnor bokstavligen talat man ur huse för att visa sitt missnöje med överheten och den ohållbara situation dessa skapat. Till skillnad från tidigare decenniers fattiguppror bestod den revolutionära massan till stor del av läskunniga och tidigare ostraffade bönder, yrkesmän och kvinnor, dvs. grundstommen i den revolutionära massan utgjordes av skötsamma människor från arbetarklassen och medelklassen.

Det finns många olika förklaringar, inte minst idémässiga, till vad som föranledde stora delar av den franska befolkningen att radikaliseras så till den grad att de omkullkastade det etablerade systemet, och förmodligen är samtliga nödvändiga för att klargöra den franska revolutionens unika förlopp. På ett mer generellt plan stämmer dock Hobsbawms påpekande att ett uppror hade genomförts alldeles oavsett de liberala idéer som dominerade den tidens samhällsklimat – därtill var folkets materiella villkor alltför svåra, den sociala ojämlikheten alltför stor och Ludvig XVI alltför inkompetent – men den riktning som revolutionens utdragna förlopp skulle komma att få hade inte varit möjlig utan upplysningstidens krav på frihet, jämlikhet och broderskap. Medan de ohållbara materiella villkoren närde rädslan och effektivt blockerade varje möjlighet till status quo eller tillbakablickande, närde de revolutionära idéerna hoppet inför framtiden och en skön ny värld. År 1789 hade de revolutionära sentimenten nått en sådan magnitud att de nästan gick att känna i luften. I sina reseskildringar beskriver Arthur Young sitt möte med en fattig och utsliten bondfru som stod längs vägkanten och inväntade en ny värld: ”something was to be done by some great folks for such poor ones”. De revolutionära sentimenten kom också till uttryck i festen och det Michelle Vovelle beskriver som festens metamorfoser. De gamla traditionella festerna blev mer utdragna, uppskruvade och t.o.m. våldsamma. Skördefester som tidigare varade några dagar kunde nu vara i veckor eller månader. Den revolutionära festen närde hoppet och det franska folkets längtan inför framtiden, där kunde de skåla för drömmarna om den nya värld som de skulle bidra till att skapa och som låg alldeles bortom krönet.

Sverige och Europa av idag
De generella villkor som föranledde den franska revolutionen går att skönja också i vår tid av stora och genomgripande samhällsförändringar, detta trots att den historiska situationen är en helt annan. Vår tids övergripande tendenser av massiv demografisk omvandling av de gamla europeiska nationalstaterna, industriell nedgång och ökad social skiktning är av en sådan karaktär och magnitud att de för med sig revolutionär sprängkraft. I Eliternas uppror och sveket mot demokratin från år 1995 beskriver Cristopher Lasch hur de Västerländska elitklasserna alltmer kommit att distansera sig från det nationella, det folkliga och från demokratin. Över hela Europa kan vi nu skönja responsen på eliternas uppror i de nya nationalistiska rörelsernas framväxt. Problemet är bara att situationen kommer bli långt värre innan den kan förbättras. De europeiska folken har just och pass börjat vakna inför utvecklingen, men de har ännu inte rest sig mot den härskande klassen och dess söndrande verksamhet. Rädslan har tagit några begynnande staplande steg men ännu räds inte breda folklager hunger eller våldsam död. Medelklassen har det fortfarande relativt gott ställt, låt vara att detta endast är en förgänglig tillvaro skapad av boendesegregation och allt högre belåningsgrad. Ännu har inte rädslan nått det stadium där tanken på status quo omöjliggörs.

På liknande sätt förhåller det sig med hoppet. Responsen från de som kommit till insikt om samhällsutvecklingen är tyvärr alltför ofta av defaitistisk karaktär. Många observerar att utvecklingen går åt fel håll men svarar med att lägga sig ned och ge upp. Vad det ofta handlar om, vilket inte minst påpekats av Joakim Andersen, är att människor har svårt att tänka sig en samhällsordning som inte bygger på liberalismen – detta trots att det vi nu bevittnar är den liberala ordningens sammanbrott. I takt med att rädslan breder ut sig till följd av den förvärrade situationen kommer också alltfler desperat att söka efter hoppet. Detta kommer i sin tur leda till att människor återupptäcker nationalismen (i någon form) som den enda vägen framåt. Vi ser redan nu hur nationalistiska rörelser i Europa vinner framgång, men detta är förhoppningsvis endast de första staplande stegen på något väldigt stort och genomgripande.

Det är dock viktigt att påpeka att ingenting i mänskliga sammanhang sker per automatik utan kräver aktörer med vilja och handlingskraft. Som franska revolutionens inledande skeden visar så behöver inte dessa aktörer vara några stora ledare eller hjältar (hjältarna trädde fram först i ett senare skede av revolutionen) utan det är tillräckligt med alldeles vanliga människors kontakt med varandra, på arbetsplatsen eller på festen. Denna fråga går in i frågan om hur massan bildas eller skapas. Grundläggande för bildandet av massan är upplevelsen av en gemensam identitet och gemensamma predikament. Trots den svenska statsmaktens försök att atomisera det svenska folket via välfärdsstaten så fungerar de samtida tendenserna i motsatt riktning. Massinvandringen har effekten
av en horisontell polarisering där svenskar i mötet med de andra genomgår en reidentifikationsprocess och återupptäcker sig själva som folk. Samtidigt får den tilltagande sociala skiktningen effekten av en vertikal polarisering där arbetarklassen och medelklassen i allt högre utsträckning definierar sig i motsats till de globaliserande härskande klasserna. Vi ser således i detta nu hur massan håller på att bildas genom strukturella processer och hur rädslan inför status quo kommer att tillta.

Förutom de strukturella processerna finns det möjlighet att medvetet försöka skynda på skapandet av massan. De framväxande nationalistiska rörelserna i Europa och Sverige har stor potential att mobilisera massan genom att uppmärksamma rädslan och erbjuda en riktning för människors behov av hopp. Det senare är centralt för att de nationalistiska rörelsernas framgång. Misslyckas man att erbjuda ett trovärdigt narrativ om en bättre framtid kan utvecklingen stanna vid missnöjesuppror och bevarandet av status quo. En sådan utveckling skulle för Sveriges del mest troligt reflektera en utveckling liknande den i Libanon, där landet genomgår en gradvis försämring och demografisk omvandling tills svenskarna finner sig själva i minoritet. Genom att erbjuda hoppet om återvandring och en fredlig framtid kan de nationalistiska rörelserna bidra till att utvecklingen inte stannar vid rena missnöjesyttringar utan fortsätter mot en bättre framtid för de europeiska folken.

G. Edström

Om skribenten: Gästskribent

Avdelning för texter av Motpols gästskribenter.