Facit indignato versum.
För den som finner tidsandan vara outhärdlig och som fylld av äckel tvingas bevittna kulturens, och därmed sedernas förfall, är det till stor hjälp att söka sig till äldre tiders litteratur och finna ett uns hopp i det gamla talesättet ”Intet nytt under solen”. Läser man till exempel Pietro Aretinos ”Samtal” så inser man snart att otrohet, tygellösa perversioner och dylikt inte endast angår oss och vår bittra tid. Det finns särskilt en av alla dom som kom före oss som jag har funnit lisa och glädje hos genom åren, Satirikern Juvenalis. Att läsa honom är att samla sina egna intryck.
Personen Juvenalis vet man inte särskilt mycket om, gissningsvis föddes han år 60 i staden Aqunium, vad som idag är Aquino. Han kan ha varit militär och möjligen studerat grammatik och retorik, det var den bana många ur landsortens medelklass valde då dom flyttade in till Rom. I hans satirer hintas det om att han periodvis var mycket fattig men åtminstone emellanåt levde han på grön kvist. Nåja, ett ganska typiskt liv. Det är dock inte det som är det väsentliga, det är som med alla stora skalder hans verk som får föra talan.
Ordet satir blev först med Juvenalis satir så som vi förstår det. Även Horatius skrev satirer men inte kryddad med den bittra, tidlösa igenkänningskomik som blev Juvenalis väg till odödligheten. En odödlighet med restriktioner ska kanske tilläggas, för det är inte alltid han har uppskattats. I sin samtid icke, möjligen blev han landsförvisad till Egypten eller Britannien för sina pasqvillers skull. Medeltidens munkar tyckte gott om honom på grund av hans häftiga utfall mot sin tids dygdlöshet. Renässansen visste också att uppskatta honom, Luther däremot fann honom förkastlig. I vår gamla realskola var han flitigt läst medan han idag endast lever genom sina sentenser, såsom ”bröd och skådespel”, för att nämna den mest kända. Det är heller knappast troligt att han åter gör entré i studieplanen under rådande regim. Man kan nämligen inte beskylla honom för att vara finkänslig eller politiskt korrekt. Hans bannor emot invandrare, bögar, transor, småborgare och nyrika fräsare är oerhört roliga att läsa. Han äcklas över passiva homosexuella som går till läkaren och ”..skär bort vårtor kring hårlösa stjärthål.” Feminister eller ”lärda fruntimmer” jämför han med kastruller och bjällror som för en massa oväsen, och även om dom prisas av sina samtida så är det endast för att ingen ser att kejsaren är naken, ty denna sorts kvinnor ”saknar egen stil,(kan) inte någon historia och begriper inte vad (dom) läser. ”Värre än ”lärda” damer finner han ändå att kvinnor ,klädda i yllebadkappor och plymer, som deltar i männens sporter är. Dom är fnask och deras män, om sådana passar deras flytande läggning, är hanrejer. Men det är väl som han, satirikern, säger ”Vilken anständighet kan man vänta sig av en kvinna som bär hjälm och avsvärjer sig sitt eget kön?”
På detta område är Rom analogt med vår egen tid. Mannen hade inte längre, som på den gamla tiden, oinskränkt makt (cum-manu) över sin hustru och kvinnor gifte sig på villkor att dom fick ”leva sina egna liv”, vilket ofta innebar att dom var ute hela nätterna för att först på morgonen komma hem till sina män ”med rufsigt hår och svullet ansikte”. Skilsmässor var vanligt, något som tidigare varit , i princip, otänkbart. Barnuppfostran överläts åt pedagoger och dom frigjorda, men ack så sysslolösa, kvinnorna fördrev sina dagar med att dricka falerner på någon klubb. Lite grann som vår tids bag-in-box-supande troféfruar.
”Smärre seder än våra kan inga kommande släkten forma:
detsamma som vi kommer de att begå och begära.”
Juvenalis verkade alltså under en tid som på många sätt motsvarar vår egen. Lasterna frodades. Sprättiga parvenyer åkte kaxigt runt i sina vagnar. Gatorna var fyllda med grekiska svindlare, egypter, främmande Isisdyrkare(!), fjollor och veklingar. Under den ständiga expansionens baner hade horder av lycksökare och flyktingar tagit sig till Rom. Det var fattigt och trångbott. Överallt fick man se upp så man inte stötte på sicarii, lönnmördare, och lämnade du din trånga andrahandslägenhet fick du oroa dig för effractores, det vill säga inbrottstjuvar.
Inte konstigt att Juvenalis längtade bort.
”Ack, när skall jag få leva på en plats, där det inte brinner, där natten är fri ifrån brandlarm?”
En undran väl mången svensk kan känna igen sig i nuförtiden. Kort sagt kan man konstatera att Rom var drabbat av samma vulgaritet, penninghysteri och alienation som Stockholm, Göteborg och Malmö tvåtusen år senare.
Angående sin skriftställning ansåg Juvenalis att det inte var rätt att stillatigande bevittna hans nations förfall. Republikens fäder, en gång i urtiden, hade varit rättframma, rediga män. Dom visste vad rätt var. Varför skulle ha inte ta efter dom istället för att stämma in i sin samtids vansinne?
Juvenalis råd till dagens satiriker, sådana vill vi se mer av, är tolerera inte eländet, bespotta det, driv med det, men var försiktig.
”Besinna dig noga innan du blåser till strid!
När hjälmen är på är det fåfängt att ångra den kastade handsken”
I tider av övervakning och censur kan det vara…
”Säkrast då att ta reda på vad som kan sägas om dem vars aska har lagts till ro,
längs Flaminia eller Latina!”
Eller som Horatius uttryckte det…
”Mutato nomine de te fabula narratur”
(Med förändring i namn skulle fabeln berättas om dig.)
Fler texter av Nicholas Lindén kan även läsas på bloggen Raschan.
Om skribenten: Gästskribent
