Jag ämnar här bara ge en ytlig introduktion av zinet och dess upphovsmän, då mina kunskaper om östortodox kristendom är generande knappa. Saken i sig, att en grupp unga människor präglade av postmodernt upprorsposerande och 80-talsnihilism upptäcker tomheten i deras subkultur och världen runtomkring dom och vänder sig till ett liv i bön och askes, är dock intressant nog för mig att något försöka belysa, min brist på gnosis till trots.
“The world” is the general name for all the passions. When we wish to call the passions by a common name, we call them the world. But when we wish to distinguish them by their special names, we call them passions. The passions are the following: love of riches, desire for possessions, bodily pleasure from which comes sexual passion, love of honor which gives rise to envy, lust for power, arrogance and pride of position, the craving to adorn oneself with luxurious clothes and vain ornaments, the itch for human glory which is a source of rancor and resentment, and physical fear. Where these passions cease to be active, there the world is dead…. Someone has said of the Saints that while alive they were dead; for though living in the flesh, they did not live for the flesh. See for which of these passions you are alive. Then you will know how far you are alive to the world, and how far you are dead to it.”
Isak Syriern, 700-talet
1994 gavs det första numret av Death to the world ut av Justin Marler, som tidigare spelat gitarr i doom metalbandet Sleep men lämnat gruppen i samband med att dom gav ut sin debutskiva för att under sju år leva som munk. Från början var det bara tänkt som en artikel om den framstående amerikanske munken, författaren och översättaren fader Seraphim Rose men då ingen ville publicera den startade han, med hjälp av sina klosterbröder, ett fanzine, som med tiden blev legendariskt, på egen hand. Den såldes på spelningar och verkade tilltala alltfler desillusionerade ”klubbkids”, kanske inte så förvånande ändå med tanke på tidens straight edge-rörelse. Tidskriftens uttalade mål var också att vända sig till just denna subkultur vars anhängare ordensbröderna anser, gissningsvis med rätta, lever i förtvivlan och mörker. Under sin glansperiod uppgick antalet sålda nummer till 50.000 exemplar över hela världen, ganska imponerande för något så udda (Det är dock, glädjande nog, en större upplaga än vad ett svenskt dussinmagasin som Veckorevyn har). Innehållet bestod mestadels av översatta äldre ryska texter av heliga män, munkar och nunnor för att på så vis tillgängliggöra, i västvärlden, marginaliserad visdom.
A ‘zine to inspire truth seeking and soul searching amidst the modern age of nihilism and despair, promoting the ancient principle of the last true rebellion: to be dead to this world and alive to the other one.
Tolv nummer och en bok gavs ut innan magasinet föll i dvala under ett par år och John själv lämnade klostret för att åter ”leva i denna världen” som musiker och författare, men utkommer nu återigen kvartalsvis som ett webzine, komplett med t-shirt och munktröjeförsäljning. Överlag känns hela grejen väldigt amerikansk i sitt frälsarengagemang och månglande av merchandise, men kloster måste väl också få nya rekryter och pengar i kassan. Det är fascinerande ändå hur en i regel ateistisk och politisk korrekt subkultur som punken kan leda en grupp människor till ett mer äkta ställningstagande mot en värld i förfall. Kanske kan vara något för er slavofiler där ute! Värt att kolla upp såväl för sökaren som esteten (layouten är riktigt snygg).
Nicholas Lindén
Om skribenten: Gästskribent
