Efter andra världskriget kom marxismen tillbaka i nytt format genom bakdörren och blev globalismens bundsförvant. Vänsterns största försyndelse mot det postkrigstida civilsamhället var att klampa in i den privata sfären, stämpla familjen som förlegad institution, fördärva kvinnans dygd och föda upp generationer av neurotiska feminister som genom trälmoral slutit avtal med frestaren och blivit statens konkubiner. Vänsterns jämlikhets-individualism bildade parhäst med kapitalet då man bestämde sig för att frigöra sexualiteten och samtidigt göra den till kommersiellt redskap. Hur vinner vi tillbaka kvinnorna, och vad innebär högerfeminism?
Bakom ekonomins och ideologins skynke utgör ett samhälles filosofiska infrastruktur den mjukvara som samhällsmedlemmarna rättar sig efter. Den liberala moderniteten har frikopplat sinnet från verklighetsförankring och har samtidigt täckt över det sammanlänkande, immateriella informationsfält som opererar bakom den till synes skenbart separerade och egennyttiga materian. Detta har lett till en godtycklig ommöbleringspolitik där kvantitativa spörsmål har ersatt alla kvalitativa hänseenden.
Vänsterns konstruktivistiska och kategoriska samhälle har sålunda och föga förvånande skapat en ofattbar disharmoni mellan könen. Så till den grad att inkapaciterade medborgare numer via dejtcoacher ”lär” sig att attrahera en partner — som om vi vore robotar som måste inprogrammeras ”rätt” repliker för att göra något så naturligt som att interagera med det motsatta könet. Detta är en konsekvens av vänsterns tabula rasa-teori, där vi blir bortkopplade från vår natur och måste ”utbildas” så att vi kan bli funktionella materiella ”enheter”.
Programmeringen ger upphov till fjärrstyrda karaktärer som agerar i förväg från sig själv och skapar ett intervall mellan upplevelsen och realiteten — en lucka som i storstadens groteska asfaltdjungel blir infesterad med allehanda sinnessjukdomar.
Att vinna tillbaka sin andliga integritet och återupprätta förhållandet med ‘skaparen’ är en process som kräver ett nytt sätt att tänka, bortanför modernitetens ramverk.
Eftersom vi lärt oss att resonera i binära och fyrkantiga termer upplever kvinnofolket att de måste välja antingen karriären eller familjen för att få ”livspusslet” att gå ihop, och familj blir synonymt med patriarkat och förtryck — ett ”hot” mot jaget. Detta är ett baktänk där slutsatserna är klara före hypotesen.
Feminismen har i sin tur lett till meskonservativa motreaktioner i form av ”mansrättsrörelser”, och vissa högerkretsar har annammat en vedertagen syn på kvinnor som emotionellt styrda fruntimmer utan någon högre kapacitet. Maskulin supremati bör undvikas då den inte är värdig vår sak, inte minst i metapolitiskt syfte. Majoriteten kvinnor och män är varken höger- eller vänsterextremister. De befinner sig i mitten och är inte särskilt representativa för någonting. Det finns inget som säger att kvinnor är biologiskt programmerade att stödja socialism och invandring. De gör det pga den politiska diskursen i sin helhet. Kvinnor är, om något, reflektioner av männen runtomkring dem. Under det amerikanska presidentvalet såg vi snarare miljontals kvinnor som skyltade med ”women for Trump” slogans, där endast storstädernas mest rabiata element förlikade sig med Clinton. När aristokrater visar sig rättar sig folket i efterhand.
Europeiska kvinnor är emanciperade individer, och bör fortsätta få vara det. Problemet är inte självständiga kvinnor, problemet stavas individualism. I ett traditionellt samhälle finns ingen dikotomi mellan individ och kollektiv.
Skillnaden är att vi inte kommer tvinga in kvinnor i utbildning och arbetsliv. En mindre stat kommer leda till att de flesta kvinnor naturligt drar sig till andra arbetsområden än män, och ofta kommer föredra att satsa på familj och barn. Lösningen ligger dock inte i att fösa in kvinnan i köket, och bilda ett totalitärt patriarkat. Ledarskap innebär att vara moraliskt kompetent nog att ge fria tyglar utan att mista uppsikten.
Även om våra traditionella värderingar överlappar med Islam, så är västvärlden trots allt inte Saudiarabien. Vi har visat att vi är civiliserade nog att ge kvinnor personlig autonomi och behandla dem som individer, inte subjekt. Det som skiljer oss från den muslimska världen är vår själsliga frihetssträvan och moraliska integritet.
Vi vill ha ett samhälle av patriarker, men inte ett patriarksamhälle. Vi vill ha ett feministiskt samhälle, där kvinnan är underlaget och mannen är trotjänaren. Kvinnor är ett samhälles fundament, och mannens själ är under det hårda skalet, paradoxalt mer känslig, skör och svagare än kvinnans. Myten om sköra män och starka kvinnor har fog för sig och är etablerad fakta om det mänskliga livet, åtminstone generellt sett. Kvinnan tar hand om livets kontinuitet till slutet; män lever tillräckligt länge för att fortplanta nästa generation. Att det bakom varje mans framgång finns en kvinna är en helig myt som symboliserar den jämlika harmonin mellan man och kvinna i livet snarare än lönekontot.
Vänstern har i själva verket sänkt kvinnans värde och förvandlat henne till ett arbetande boskap utan feminin integritet — och har således skapat de problem den säger sig bekämpa. Likhets-feminismen, oavsett hur akademisk och forskningsbaserad den än ter sig, kan endast betraktas som ett post-materialistiskt dårskap som fört vår civilisation till graven.
Jämlikhet existerar inte. Kvinnor har ett medfött värde i livet, baserat på kön och skönhet. Män har inget inneboende värde. Utmaningen för män i livet är att ackumulera ett egenvärde; utmaningen för kvinnor är att bevara sin inneboende dygd. Könen utkämpar olika krig. Manlig heroism innebär att inse att män inte har några rättigheter, utan endast skyldigheter.
Vi patriarker höjer kvinnoidealet till skyarna och banar väg för framtida drottningar. Detta kommer träskhaggorna i statens formella snårskog likt Gudrun Schyman aldrig erkänna — som lurat in tusentals unga kvinnor in i trälmoralen och ett skenheligt korståg mot upplevda orättvisor via missriktad idealism.
Postmodern feminism är precis som vänsterns klasskamp och meskonservativas muslimhat blott ett spegelfäkteri med vilken de obskyra plutokraterna ämnar missleda folkets själsliga anstränganden. Genom att måla upp bilder av falska, eller åtminstone i sammanhanget ovidkommande orättvisor, missförhållanden och förtryck, förser de oss med bröd och skådespel medan vi strider inbördes.
Vänstern sa åt oss att bli vad vi ville; vi säger nu nej och blir istället vad gud ämnat oss att bli.
Europas patriarker har blivit förnedrade i decennier, ty hjältar äro de som ofta dör bespottade och bortglömda av slavmoralens trotjänare.
Så länge vi har fötterna på jorden och föregår med gott exempel så kommer fler och fler inse att vår väg är den enda som kan frigöra båda könen genom att bädda in dem i herrens ordning och få dem att mötas igen på samma frekvens. Men först måste de våga titta.
Att ta sig ur vänsterns matrix innebär att göra upp med sina inre demoner och vinna tillbaka sin självrespekt och självförståelse.
Gästskribenten Keyser Söze är också en av eldsjälarna bakom Den nakne kejsaren.
Om skribenten: Gästskribent
