Ordet segregation har en negativ klang. Hos den politiska nomenklaturan i Sverige har det fram tills nyligen funnits en stark ovilja att problematisera den stora invandringen till Sverige. Invandringen har genomgående beskrivits som något positivt. Däremot har man ibland tillåtit sig att vara självkritiska när det kommer till integrationen av invandrarna in i det svenska samhället.
Boendesegregationen har genomgående ansetts vara en del av den bristande integrationen. Fokus i debatten har ofta legat på invandrarna. Det har funnits en föreställning att invandrarna främst vill bo med sina egna landsmän. I en IFAU-rapport från 2010 får man en god insyn i de förhärskande tankegångarna när det kommer till den självvalda segregationen.
I rapporten arbetar författarna efter en modell där de försöker avgöra huruvida boendesegregationen kan klassificeras som varandes i behov av åtgärder eller inte. Åtgärder behöver, enligt rapport-författarna, sättas in om:
1.invandraren vill bo i närheten av etniska svenskar i högre utsträckning än han gör idag
2.OCH om orsaken till att han inte gör det anses bero på diskriminering
3.ELLER brist på resurser
4.OCH om bristen på boendeintegration på grund av resursbrist anses ha särskilt negativa konsekvenser.
Åtgärder behöver å sin sida inte sättas in om:
1.Invandraren inte vill bo i närheten av etniska svenska
2.OCH detta beslut är baserat på i huvudsak korrekt information (not: vad det nu betyder i sammanhanget)
3.OCH invandraren har tagit hänsyn till samhälleliga kostnader/intäkter när han fattar sitt beslut (not: vilka intäkter en mer blandad boendemiljö skulle inbringa berörs bara vagt i rapporten)
Staten visar här upp ett slags janusansikte. Å ena sidan visar man en slags tolerans för invandraren som vill bo tillsammans med människor som liknar honom själv, och man är särskilt åtgärdsvillig om det kan misstänkas att etniska svenskar sätter upp barriärer mot invandraren på något sätt, s.k. diskriminering. Å andra sidan ska invandraren som inte vill integrera sig, har väldigt goda skäl för att inte riskera tvångsintegrering. Skäl som enligt systemets egen logik – där ”uppblandning” alltid är något bra, och segregation alltid något ont – i princip är omöjliga att frambringa.
Om man väljer att vända på perspektivet, och titta på de etniska svenskarna, framträder en ännu obehagligare bild. De etniska svenskarnas rätt till självsegregering tas inte hänsyn till alls. Att sätta upp barriärer mot integrationen i form av s.k. diskriminering, motarbetas aktivt, och ingen ställer någonsin frågan om hur de etniska svenskarna ser på att invandrare ska ”integreras” in i deras områden.
Ändå visar en forskningsrapport från Linnéuniversitetet (2012, Neuman), att svenskarna är mycket obenägna att bo tillsammans med folk med härkomst utanför Europa. Svenskarna tolererar inte mer än 3,1% icke-européer i sina områden, innan fenomenet ”white flight” sätter fart. Trots detta är svenskarnas preferenser när det kommer till boendeintegrationen en politisk icke-fråga. Många svenskar kan tacka sin lyckliga stjärna att politikerna ännu inte har hittat några effektiva sätt att ”bryta segregationen på bostadsmarknaden”, för skulle de finna på sådana åtgärder, hade svenskarnas åsikter i frågan körts över utan en blinkning. Se bara vad som hände med anvisningslagen.
Vi behöver en bredare samhällelig diskussion om integrationsfrågan. Kan det verkligen anses rätt och riktigt att tvinga ihop människor som inte vill leva tillsammans? Vilken rätt har den politiska eliten att exportera kostnaderna för en illa förd invandringspolitik på de etniska svenskarna, ibland vilka en majoritet alltid har varit emot förd invandringspolikt.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Bild: Fred J.
Om skribenten: Gästskribent
