I landets presstitutioner talas det ofta om kriser. Ett slags sensationsjournalism som ständigt spelar på individens rädsla, och tvingar henne att konfronteras med all världens pågående kriser, alltjämt som hon dräneras på sin integritet och distansieras från den personliga och lokalt förankrade sfären — där hon kan göra som mest nytta. Det talas om flyktingkriser, klimatkriser och ekonomiska kriser, men sällan talas det om den moraliska krisen – som kanske är den största av dem alla. Befinner vi oss i en historiskt rekordlåg nivå av uppriktighet och moralfilosofisk insikt?
Den kosmopolitiska universalliberalismen, med sin oantastliga individualism och marknadens avreglering, tycks ha gått hand i hand med en påföljande moralisk avreglering, under den falska förevändningen om den till synes oskyldiga expansionen av fria livsstilsval. Detta har fått den organiska samhällskroppen att tappa kompassen och insjukna i riktningslöshet, då ingen osynlig hand kan korrigera och guida den moraliska marknadsplatsen.
Överbefolkningen och den spirituella urholkningen, med dess fysiska manifesteringar i form av ökade folksjukdomar, indikerar en förestående kulturkollaps. Perversionen av vår tid är det systematiska förnekandet av nuvarande paradigms inneboende självdestruktivitet. Den påtagliga själsliga överbelastning som orsakar den kognitiva dissonans som får demokraten att zona ut i synvillor kring mångkulturens förträfflighet.
Det kraftigt minskade antalet äktenskapsförbindelser i båda ändarna av den sociala väldståndsskalan är talande. Många ”frigjorda” amerikaner och européer som nu lever utan en ”fader i himmelen” är också utan en fader i hemmet; ett faktum som av kulissväktarna klätts i politiskt korrekt skenhelighet. Allt medan det kulturarv och den arbetsmoral som skapat välståndet av idag säljs ut genom bakdörren. Resultatet? Moralisk och spirituell fattigdom, och ständig samvetsbörda, liksom finansiell och existentiell skuld.
Den progressiva vänstern har lärt oss allt om fasorna kring materiell fattigdom, ekonomisk förändring, krig och konsumerism. De har flyttat rampljuset till kulissen och själva teaterakten men förbiser det moraliska kaos de själva skapat — den viktigaste sociala frågan av idag.
Genom det amerikanska presidentvalet trängde vrålet fram från de bortglömda männen bland ruinerna. Arbetaren som lämnats kraftlös utan dignitet. En efterlängtad återfödelse av social konservatism, baserad i spirituell etik och visdom.
Den amerikanska drömmen karaktäriserades inte av dess pionjärers rikedom, utan av deras frihet. När Amerika sedan blev kapat av den internationalsocialistiska societeten, växte ur detta frö en form av hyper-amerikanism, som sedermera urartade i moralrelativism, med målet att krossa alla barriärer och hierarkier pådyvlade av etablerade auktorieter. En frisättning av det psykologiska rummet till förmån för en riktningslös upptäcksfärd av fria radikaler. En upptäcksfärd som senare kom att förgifta även den europeiska kontinenten i en marknadsliberal boomerang-effekt, och hollywoodifieringen™ av Europa.
Den amerikanska drömmen har blivit kapad såtillvida att dess postmoderna manifestering gör gällande att amerikanen är fri bara för att han är fri — vilket i praktiken inneburit motsatsen. Denna strävan efter total frihet har tillåtit lagen att kriminalisera naturen och dess ovillkorliga sanningar. Det vänsterliberalerna inte räknade med är att naturen motstår arrestering.
Amerikanen var traditionellt sett endast fri i sin tro på ära, i sitt kall och i sin lojalitet mot en högre princip – Gud, konstitutionen och republiken. Att verka för solidaritet, begränsa staten och söka efter högre ordning och mening.
Man bör med rätta inse religionens sociala funktion, utan att behöva identifiera sig med dess trossatser. Den moraliska härdsmältan och den åsiktsmässiga inkonsekvensen samt sociala splittringen vi dagligen bevittnar förstärker rent symboliskt trons uppenbarelse. Vad kan man annars förvänta sig när gud tas bort från den publika sfären, och ersätts med statstelevision och dyrkande av narcissistiska TV-celebriteter?
Det säger sig själv att samhället mist sitt sammanhållande incitament när sanktionerade aborter blir ett allmer tilltagande fenomen i en materialistisk värld som sätter den objektiva vetenskapen på en piedestal, men bryter ned mänsklig auktoritet.
Den högsta dygden i ett materialistiskt samhälle är tron på sig själv, medan heroiska förebilder från exempelvis bibeln, den sekulära historien, litteraturen och för all del — i det riktiga livet — omintetgörs.
Barn som avskräcks från att tro på möjligheten till livslångt äktenskap uppmuntras samtidigt till livslånga val om godtycklig sexuell identitet, med hormonersättningsterapi som pådyvlas allt yngre könsförvirrade personer — utan föredömen i hemmet, himmelen eller i populärkulturen.
Underhållningsindustrin glorifierar osedlighet utan konsekvenser, förlöjligar moraliska riktlinjer som förtryckande, och avfärdar skuld som ett verktyg att förslava massorna. Den mediala kultur som slår dövörat till den hejdlösa promiskuitet som saluförs bland ungdomar i allt yngre åldrar som samtidigt föreställs vara mogna nog att navigera genom utmaningar kring könsidentitet och den sexuella marknadsplatsens nycker.
Våld, sex och dekadens penetererar musik, film, spel och media men ”trigger-varningar” är nödvändiga så att konsumenter inte ovetandes stöter på avvikande åsikter, eftersom eventuella anakronistiska idéer kan visa sig vara traumatiska för personer som saluför mångfald antagandes att deras upplevelser är universalsanningar.
I samma veva upplöses den personliga integriteten. Personligt välmående dikteras genom experttyckarna (prästerna) i media (kyrkan) och deras predikan kring träning, yoga, stressbekämpning, meditation, kost, vitaminer och regelbundna hälsokoller.
Fel slags olja blir den nya dödssynden, samtidigt som man förbiser hur moral påverkar och interagerar med kropp och själ. När kalori-intag och utseendefixering blir till religiös praxis så blir dieter och preventivmedel givetvis oändligt mer viktiga påbud för den genomsnittlige medborgaren än moraliska överväganden och själsiga fallgropar.
Paradoxerna avlöser varandra när medlemmarna av ”jag-samhället” vägrar att beakta sin uppkomst och sin död, och därmed öka sin självförståelse.
Om vi gång på gång väljer kulturella och politiska ”ledare” som förkastar högre principer, är det bara sunt förnuft att anta att den återstående kulturen kommer att byggas på lögner och villfarelser om den mänskliga personen.
För oss med intakta sensorer är det enkelt att sondera terrängen och uppfatta en allestädes infantilism och idioti i det rådande samhällsklimatet. Med liberalismens överbetoning på jaget i kombination med konsumerismen, uppstår en ständigt latent form av dubiös narcissism. Tillvaron ska vara tillrättalagd, och det är viktigt att bli certifierad, så att man kan hävda sin kompatibilitet med systemkraven, och därmed bli en verifierad komponent i tillväxtideologins mekanistiska och obönhörliga framåtskridande.
Den nutidsmänskliga arketypen är en ekonomiserad kälkborgare som inte bryr sig om ideal och idéer. Hen tycks bara vilja vara nöjd med sin spegelbild och vara populär, och marineras gärna i PK-träsket för att få detta. Därför kan den politiska klassen vara fina i kanten, och pompöst tycka rätt åt folket, samtidigt som de kan gå från att vara fanatiska kommunister till att bli fanatiska ryggradslösa socialliberaler i en kappvändning. Så kan journalistkåren bestämma vad som är gott och ont, och sätta premisserna därefter. Genom att utnyttja nyspråket och sin vässade penna åt att skriva högdragna artiklar om demokrati och mänskliga rättigheter hänför man enkelt den godtrogne medborgaren till att tro att allting är i sin ordning.
När det politiskt korrekta trycklocket når bristningsgränsen triggas emellertid den panikångest vi nu ser svepa fram bland demokretinernas nobla toppskikt och dess grindvakter i media. Trump och Putin som vid första ögonkastet framstår som vulgära, lyser efter ett tag som klara stjärnor bland ett träsk av godhetsnarcissister.
De politiskt korrektas fixering vid rasist- och fasciststämpling tyder på stark kognitiv dissonans och projicering av sin egen rasistiska världsbild och sina kontrollbehov på motparten.
Vänstern har lekt med människans natur och inordnat henne i fack i decennier, och nu slår moder jord tillbaka. Sinnesfriden kan inte leva under moralisk härdsmälta och kaos i all evighet. Den politiska klassens opinionsbildningsmässiga och tvivelaktiga förehavanden för att upprätthålla bedrägeriet, måste synas och attackeras till varje pris.
Skeppet måste sänkas.
Gästskribenten Keyser Söze är också en av eldsjälarna bakom Den nakne kejsaren.
Om skribenten: Gästskribent
