Beröringsskräcken, vars syfte är att söndra oss, att underminera vår enhet och vår genomslagskraft, är troligen det viktigaste maktinstrumentet våra motståndare lyckats implementerat i våra kretsar. Ett som det verkar ständigt aktuellt exempel i denna fråga är Mattias Karlsson, SD, som strör misshagliga begrepp runt om kring sig för att underminera personer denne ser som ett hinder i de interna maktkamperna. Metodiken är enkel, någon närstående grupp klassas med ett nedsättande epitet och personer i det egna partiet kopplas till denna närstående grupp för att sen uteslutas.
Vad politikern i fråga egentligen tycker är ointressant som framgår av denna ganska underhållande artikel (http://www.expressen.se/nyheter/har-skriver-mattias-karlsson-pa-fascistsajt). Samma person har varit central i diskussionerna runt Folkets Demonstration, där han verkar hävda att istället för att försöka samla en bred folklig rörelse runt någon nyckelfråga så ska demonstrationsdeltagare förhöras om alla möjliga åsikter, engagemang och vänner för att så att sägas i förväg godkännas.
Det är ofta fruktsamt att betrakta propaganda utifrån marknadsföringens paradigm. Att syftet är att skapa vissa handlingar, må så vara om de är aktiva eller passiva. Ett sådant exempel är det faktum att det är många fler som håller med om SD:s politik än som vågar rösta på dem. Många vill minska invandringen, ibland mer radikalt än vad SD vill, men de är ju inte ”rasister” eller ”högerextremister” och upplever därför att de inte kan rösta på SD. Den nya eliten bryr sig inte om vad du tycker, utan de bryr sig om vad du gör och inte gör, att du tittar på Paradise Hotel och att du inte engagerar dig.
Teorier om skapandet och upprätthållandet av sociala stigman utvecklade Durkheim redan i slutet på 1800-talet. Han menade att samhället skulle gå att ändra genom att utesluta vissa grupper genom skapandet av sociala stigman, genom brännmärkning. Vi ser dessa teorier ta konkret form hos Adorno och hans ”The Authoritarian Personality” där han på fullt allvar framhåller att traditionella familjevärderingar är tecken på en psykologisk störning som leder raka vägen till fascism. Först betraktades nog detta som obskyriteter men med tiden, med den nya eliten som nu befolkar våra universitet och media, tas detta på fullaste allvar. Syftet är inget mindre än att bryta ner själva de värderingar och beteendemönster som byggt vår civilisation. Detta görs genom att stigmatisera de få som står upp för normala värderingar, att exkludera dem från det ”demokratiska samtalet”, att patologisera dem, att få dem sparkade från sina jobb, att exkludera dem från akademierna och så vidare. Det hela är ett led i att underminera motståndet mot de destruktiva förändringar som nu drabbar vårt land.
Sverige blöder och vi behöver snabbt ena krafterna. Att falla in i beröringsångest är att i praktiken stödja våra motståndare. Expo är en av många vänstergrupper som systematiskt jobbar hårt med att upprätthålla beröringsskräcken. Metodiken syftar till att dränera oss på resurser, att inte låta oss samlas och korsbefruktas av varandras kompetenser och engagemang. Genom att acceptera beröringsångesten blir vi våra egna bödlar.
Med det sagt behöver givetvis inte alla inom den Sverigevänliga sfären hålla med varandra om allt, vi behöver inte ens avhålla oss ifrån att kritisera varandra, men det får i så fall ske genom saklig debatt. Det har inget med beröringsskräck att göra. Det som istället är komprometterande och som kommer ifrågasättas av eftervärlden är om någon upprätthåller fiendens maktinstrument, om någon konsekvent arbetar i enlighet med fiendens riktlinjer, om någon upprätthåller beröringsskräcken.
Patrik Forsén
Om skribenten: Gästskribent
