”Rysslands grannländer är självständiga nationer som använder sin nyvunna frihet från Sovjetunionen till att distansera sig från björnen i öst. Det är de forna öststatsländerna som aktivt sökt sig till ett förhållandevis restriktivt NATO och inte tvärtom.” skriver Jonas Nilsson, student vid Försvarshögskolan i Stockholm, i en gästkrönika om Ukrainakonflikten.
Pacta sunt servanda är ett latinskt uttryck som beskriver principen om att avtal skall hållas, en princip som utgjorde en del av den romerska rättspraxisen. Vårt västerländska rättssystem bygger på den romerska rätten, där denna princip är grundläggande för ett fungerande samhälle samt och av avsevärd vikt för förtroendet mellan samtliga parter. Det gäller såväl inom näringslivet – företag mot företag, chef mot anställd – som på den internationella arenan länderna emellan.
Ryssland lämnade formellt över Krim till Ukraina 1954, och 1994 ingick man ett avtal med Ukraina, England och USA om att man skulle respektera Ukrainas oberoende, suveränitet samt landets nuvarande gränser. Att man idag skyller detta på administration, misstag och en konstant full Chrusjtjov förklarar inte varför man erkände gränserna officiellt 1994, såtillvida att man inte skyller på en full Jeltsin också.
Avtal skall hållas. Har du ett fyllo till farfar som skänker bort sin förmögenhet till välgörenhet så framstår du som vansinnig om du 70 år senare åker beväpnad till Röda Korset för att hämta tillbaka ditt tilltänkta arv.
Man kan lätt tro vid en första anblick att den nuvarande konflikten utspelar sig i det förgångna. I väst river man Leninstatyerna samtidigt som man i öst hissar sovjetflaggorna och utropar två folkrepubliker, en benämning man enbart delar med Kina och Nordkorea.
De enda som kom till Ukrainarnas undsättning mot kommunismen under andra världskriget var tyskarna. Svastikan och andra nazisymboler betraktas därmed i Ukraina ur ett annat perspektiv än i övriga Europa. Användandet av dessa symboler lyfts också konstant fram i den ryska propagandan, där man i sann Arnstad-anda anklagar Ukraina för att idag vara en fasciststat.
Ryssland har inte tagit tag i sin mörka historia, de har inte gjort bot och bättring mot de länder som drabbades av deras socialistiska folkmordspolitik. Ett exempel är Holodomar, vilket var ett orkestrerat folkmord från Kreml riktat mot Ukrainarna, med över fyra miljoner döda. De dog av svält, då sovjeterna med deras centralplanering beslagtog medborgarnas mat.
Att Ryssland förväntar sig en bra relation med sina grannländer samtidigt som man nostalgiskt blickar tillbaka på den här tiden är att jämföra med att förvänta sig att Israel skulle samarbeta med ett nazinostalgiskt Tyskland där man fortfarande hissar svastikafanan vid högtider.
Ryssland har varit tydliga på den här punkten. Det var en befrielsearmé som svepte fram över Östeuropa, och ifrågasättande tillåts inte. I alla fall inte med den nuvarande ryska ledningen, för vilka Lenin och Stalin är ryska folkhjältar. Istället för att göra upp med sitt förflutna valde Putin att göra det olagligt att förringa den röda arméns ”heroiska” insats under det så kallade ”stora fosterländska kriget”.
Ryssland beskyller NATO för att placera sina baser provokativt nära dess gränser, utan den minsta självinsikten och förståelse för varför så sker. Till att börja med är grannländerna självständiga nationer som använder sin nyvunna frihet från Sovjetunionen till att distansera sig från björnen i öst. Det är de forna öststatsländerna som aktivt sökt sig till ett förhållandevis restriktivt NATO och inte tvärtom. Klagosången som sjungs från Ryssland och de ryssvänliga krafterna liknar dem hos en man som misshandlat sin fru under hela sitt äktenskap och sedan beskyller hennes nya man för att vara anledningen till att hon lämnade honom.
Det finns bara ett legitimt stöd för andra länder att bidra till stävjandet av konflikten i Ukraina och det är via Kiev. Främmande trupp får bara verka inom den internationella rätten med en inbjudan av landet i fråga. Då Luhansk och Donetsk inte är erkända stater (inte ens av Ryssland) finns det bara en laglig utländsk närvaro i Ukraina, och det är det stöd som kommer från väst.
De som kämpar för de två folkrepublikerna beskrivs gärna som frihetskämpar av pro-ryska krafter, men detta epitet är inte applicerbart enbart för att man kämpar mot en påstådd fascist till fiende. För att få kallas frihetskämpe, och sälla sig till hjältarnas sal med bland andra George Washington, måste man se vad det är för samhälle man vill bygga och inte bara vad man vill bekämpa. Det är slutresultatet som är intressant.
Läser man de ryskunderstödda truppernas politiska manifest framstår den svenska socialdemokratin som högerpopulistisk. I sitt politiska program talar man om internationell socialism, samt att nationalisera tillgångar och om ett ”folkövertagande” av privata egendomar. Politiska reformer som kommer att leda till ytterligare förtryck och lidande för medborgarna.
På samma sätt som västvärlden har ett problem med invandringspolitiken, har Ryssland en situation som nästintill är den omvända. Precis som vi måste förhålla oss till invandringen med dess konsekvenser, måste Ryssland förhålla sig till det sovjetiska arvet med en minoritet av ryssar i de länder som ockuperades och sedermera införlivades i Sovjetunionen efter andra världskriget.
Den ryska imperialismen gör sig påmind med Putins förevändning att skydda den spridda ryska befolkningen i Europa som om de fortfarande bodde i Ryssland. Det som hade kunnat utgöra en möjlighet för Ryssland att ha goda relationer med de länder som har en rysk minoritetsbefolkning har istället skapat en oro hos desamma.
En befogad oro hos de länder som inte själva skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp, likt Baltstaterna Dessa stater känner sig på grund av detta nödgade att inte bara vara med i NATO, utan också att ha en så kallad ”snubbeltråd” i form av amerikansk militär på marken. Döda amerikanska soldater vid ett angrepp skulle säkerställa ett ingripande från väst.
Ett lands känsla och uppfattning om frihet måste också sättas i relation till vilka man väljer att ha samröre med. Ryssland ingår i BRICS, vilket är ett samarbete mellan olika socialistiska och kommunistiska länder. Ryssland blundar bland annat för Kinas ockupation av Tibet, som nu är på väg att inte bara förlora sin identitet, sin kultur och sin historia, utan även hela sitt folk.
Samma sak sker i Sydafrika, den vita minoritetsbefolkningen i Sydafrika är på väg att gå samma öde till möte ssom de vita i Zimbabwe, där organisationen Genocide Watch placerat risken för folkmord på det näst sista trappsteget av sju. Putins Ryssland har inte visat något tecken till oro inför den Sydafrikanska presidenten Zuma. Och varför skulle de? Sydafrika under vitt styre deltog aktivt i kriget mot världskommunismen, de stred mot både kubaner och sovjetiskt understödda trupper i det kommunistiska Angola. Paradigmskiftet efter apartheids fall ledde till en ny samarbetspartner för Ryssland.
Jag anser inte att sanktioner är en lösning för att skapa en stabilare tillvaro i Europa. Särskilt inte då sanktionerna besvarades av Ryssland, vilket drabbade våra svenska bönder. Samma sak gäller för med visumkraven. Bara för att det ena landet vidtar en åtgärd betyder det inte att det alltid är bäst att svara med samma mynt.
USA och dess allierade bör öppna gränserna mot Ryssland, det högre välståndet och levnadsvillkoren skulle bidra till en ”braindrain” från Ryssland till väst. Att binda samman medborgarna med handel och rörlighet är ett beprövat recept för fred. Svaret skulle dock inte låta vänta på sig – kanske en ny antifascistisk skyddsvall á la Berlinmuren skulle resas, i form av utresetillstånd, för att tvinga kvar kompetens till landet, med förevändningen att hålla fascisterna borta.
Det betyder inte att man inte måste stångas med tjuren – att USA backade i Syrien sände en signal till Putin som gjorde att han växte några centimeter och vågade annektera Krim. Man måste sätta ned foten någon gång. Jag hoppas på en snar och bestående fredlig lösning på den utdragna konflikten i östra Ukraina. Blodet som spillts kommer att göra en återförening av de östra delarna till Ukraina problematiskt – men om de ryskunderstödda trupperna pressar framåt för att få en landbrygga till Krim bör USA och England hedra det tidigare avtalet och bidra med material och trupper fullt ut.
De aggressiva övningarna från Rysslands sida mot bland annat Sverige bör inte bemötas på något annat sätt. Nu senast har ryska flygplan släppt facklor mot svenska jaktplan. Den svenska ÖB:n uttryckte en oro över situationen och ska se över hur vi bör bemöta den ryska aggressionen. Troligast blir det en åtgärd i stil med ett ökat flygavstånd. Det är ett språk som kommer att uppfattas som inbjudande. Vill vi ha fred måste vi visa att vi menar allvar, och leder det till kollision är det i sådana fall att föredra framför alternativet.
Jonas Nilsson
Replik: ”Rysslandsfrågan ideologiskt vägskäl” av Sofia Lundberg
Om skribenten: Gästskribent
