Vid en första anblick slår det den nordiska turisten att folket i Rom äger ett mångfacetterat lynne. Mästare på att fickparkera och tuta i trafiken utan orsak, ovanligt artiga och gästvänliga. Tiden får flyta sin gång, saker ta sin tid. Det bästa i livet är att sitta på en trång restaurang och samtala över en god bit mat. Och maten är god, sanna mina ord. Det enda som väcker bitterhet hos besökaren är att man inte längre är snyggast klädd på allmänna platser. Många av poliserna har snyggare uniform än den svenska högvakten, ett simpelt butiksbiträde klär sig mer propert än den svenska statsministern på besök i fjärran land.
Här möts minnen av en fornstor hednisk tradition med den än idag aktuella, katolskt kristna. På flera platser fusionerar dem i en till synes fullkomligt självklar och pragmatisk sammandrabbning. Makalös arkitektur och konst får den spartanskt uppfödda nordbon att tappa hakan, en estetisk inspirationskälla som saknar motstycke. Staden representerar i sig ett mikrokosmos av Europas andliga och politiska historia. Samtliga epoker är representerade, såväl de vitalt sunda som subversiva. Palatinen, Vatikanen, Piazza Risorgimento. I det sydliga klimatet är den enda trösten historiens vingslag, ständigt fläktande mot ansiktet.
Någonting som också utmärker denna stad är den evinnerliga röda vita rosen-lek som utkämpas på gatorna, den ena sidan är dock allt annat än vit. Det offentliga rummet är kraftigt politiserat och utgör idag, likt förr, den mest aktuella arenan. Grafisk squadrismo står på agendan, i enskilda stadsdelar är det svårt för utomstående att missa vem som har herraväldet. Här är epitet som i Sverige endast utgör smädelseord från både sidor av det politiska spektret ingenting annat än odramatiska inslag i vardagen. Jag möter människor som arbetar under helt andra premisser. Framåtanda, optimism, viljan att bryta ny mark och testa nya tillvägagångssätt. Metapolitik kombineras med gatuaktivism och otidsenliga ideal med realpolitiskt socialt engagemang. En politisk strömning som inte låter sig definieras utifrån någonting annat än en positiv självbild. Inte en del av samhället, men ett alternativ som verkar inom det. Här låter man sig inte stagnera inom statiska skyttegravar. Influenserna hämtas från många håll och kanter, även från lede fi. Två böcker doneras ur mitt egna resebibliotek, en goodwillgest, och jag anar en viss förvåning hos mottagaren. Antagligen för att de på plats inte helt okända skrifterna har lyckats sprida sig ända till det mytomspunna men geografiskt svårplacerade riket Stoccolmo.
Det sägs att man är garanterad att återvända till Rom om man dricker vattnet i Fontana di Trevi och även matar konstverket med ett mynt. Vidskepelse åsido känner jag på mig att det inte är sista gången som jag vandrar på denna historiska mark.
– En frekvent besökare på motpol.nu
Om skribenten: Gästskribent
