Dagens gästkrönika rör den tänkbara utvecklingen under de närmaste decennierna i USA, något som har uppenbara kopplingar också till Europas och Sveriges framtid. Den publiceras med tillstånd av nätportalen Alternative Right , författad av Keith Preston, och översatt av Solguru.
Högerns tänkare har ofta tenderat mot pessimism eftersom, som Carl Schmitt observerade, ”alla genuina politiska teorier utgår från att människan är ond”. Som en konsekvens av detta ser många på vår sida en framtid där vår civilisation fortsätter att förfalla till något som liknar en mångkulturell, feministisk, pornografisk New Age-version av totalitarismen, en framtid följd av ett fullständigt berövande av allt vi har, orsakat av demografisk undanträngning. Medan de dominerande trenderna i dagsläget kanske ger stöd åt en sådan slutsats, finns det all orsak att anta att detta sakernas tillstånd slutligen kommer att vändas till vår fördel.
Det är värt att komma ihåg att den ångerfulle kommunisten Whittaker Chambers 1948 sade till the House Un-American Activities Committee: ”I know that I am leaving the winning side for the losing side..but it is better to die on the losing side than to live under Communism.” Sådant såg perspektivet ut för många på högerkanten under kalla krigets decennier. Men det fanns andra, från Lawrence Dennis till George Kennan och Ludwig von Mises, som anmälde avvikande uppfattning och såg kommunismen som en avvikelse och deformation som slutligen skulle möta sitt slut. Historien gav dessa optimister rätt, och fyrtio år senare var det kommunismen som var död. Det är troligt att man om fyrtio år kommer att se de former av militant Keynesianism, välfärdskapitalism och vad vissa har karaktäriserat som ”kulturmarxism” (även om jag föredrar termen ”totalitär humanism” för att beskriva detta fenomen) som behärskar samtiden avlidna eller i desperat reträtt.
I
Samtida kulturella, demografiska och generationsmässiga trender i USA indikerar att den liberala koalition som stod som segrare i och med valet av Barack Obama 2008 kommer att fortsätta dominera de kommande decennierna. Jag har skrivit om orsakerna till detta annorstädes. Ändå kommer denna koalition att visa sig vara en instabil sådan i det långa loppet. Det finns helt enkelt ingen chans att ett aggregat av vita liberaler, svart och latinamerikansk underklass, Affirmative Action-barn, feminister, militanta homosexuella, transsexuella, invandrare från tredje världen, ateister, muslimer, hipster-ungdomar, traditionell arbetarklass, statsunderstödda fackföreningar, judiska plutokrater, miljövänner och den vänstervridna delen av den traditionella WASP-eliten, under förhållanden där samtliga dessa grupper försöker få sin del av den administrativa-terapeutiska-mångkulturella välfärdsstatens kaka, kan förbli politiskt hållbart i oändlighet.
Det enda som förenar denna koalition är fientlighet mot traditionella västerländska värden, och en önskan att få fler förmåner på statens bekostnad. Koalitionen kommer att fortsätta växa sig mäktigare, och dess värderingar kommer att förankras allt djupare i samhällets institutioner på kort sikt, men i längden kommer den att förtära sig själv och kollapsa genom sina egna interna motsättningar och sin fragmentariska natur.
II
Amerikanska particykler tenderar att pågå i trettiofem till fyrtio år, och sedan förfalla. För att ta ett exempel var republikanerna det dominerande partiet från William McKinleys tillträde på presidentposten fram till slutet av Herbert Hoovers administration (med Woodrow Wilson som fruktansvärt undantag). Från att FDR valdes 1932 fram till 60-talets slut var demokraterna det dominerande partiet. Från 1968 till Obama var republikanerna än en gång dominanta. Det är troligt att demokraterna kommer att förbli det större partiet fram tills det att mitten av detta århundrade närmar sig, för att sedan överskuggas av en ny politisk koalition. Jokern i detta sammanhang är att den nuvarande particykelns slut kommer att sammanfalla exakt med den tidpunkt då den demografiska övergången från en vit majoritetsnation till en samling av minoriteter kan beräknas äga rum. De läsare som fortfarande är vid liv när det sker kan räkna med intressanta tider.
I takt med att den politiska korrektheten rotar sig allt djupare i de västliga institutionerna, kommer den att få allt mindre betänkligheter mot att visa sina vassa tänder. Det kommer att bli slutet för den. Pablo Picasso sade: ”Jag gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten.” På detta svarade Arthur Koestler:”Jag gick till kommunismen som man går till en källa med friskt vatten, och jag lämnade kommunismen som då man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av lik av drunknade och spillror från översvämmade städer." I takt med att den politiska korrektheten stärker sitt grepp och den demografiska undanträngningen blir allt mer närliggande, förutser jag att mången forn liberal kommer att uppleva ett uppvaknande i elfte timmen. Pim Fortuyns spöke torde återuppstå när detta händer.
III
Kommunismen misslyckades för att den förnekade den mänskliga naturens realiteter på ett grundläggande plan. Som den framlidne, store avant-garde-kompositören, blues/rock/jazz-gitarristen och ikonoklasten Frank Zappa en gång anmärkte: ”Communism doesn’t work because people like to own stuff.” På samma sätt kommer mångkulturen inte att fungera i längden eftersom människor är stamvarelser av naturen. Feminismen kommer att implodera för att män och kvinnor har olika biologiska öden, och därför olika sociala öden. Egalitarismen och universalismen kommer inte att överleva för att differentiering och ”annanhet” är permanenta delar av vad det innebär att vara mänsklig. Ryssland och Östeuropas nationer överlevde sovjetmarxismen, Kina överlevde maoismen och Västeuropa och den Anglosaxiska världen kommer att överleva kulturmarxismen.
Keith Preston är chefsredaktör för Attack the system och har examina i historia och sociologi. Han erbjöds 2008 Chris R. Tames minnespris av United Kingdom’s Libertarian Alliance för sin uppsats ”Free Enterprise: The Antidote to Corporate Plutocracy”. Han skriver regelbundet för Alternative Right
Om skribenten: Gästskribent
