Den amerikanske författaren, poeten och civilisationskritikern David Henry Thoreau (1817–1862) växte upp i den lilla staden Concord i delstaten Massachusetts, USA, väster om Boston. Concord som under denna tid beskrevs som en hemtrevlig by med ett par tusen invånare omgivet av vackra skogsområden, genomflutna av de båda floderna Assabet och Musketaquid; omgivna av vattendrag och sjöar som Thoreau sedermera skulle föreviga i sina litterära verk. Under Thoreaus tid var inte Concord känt för något särskilt utvecklat litterärt sällskap utan förknippades som än idag mest med Slagen vid Lexington och Concord 1775 mellan Storbritannien och dess kolonier i Nordamerika som blev startskottet för Amerikanska frihetskriget.
Thoreau växte upp under tämligen skrala förhållanden med en arbetsam fader som bedrev en egen verksamhet bestående av tillverkning av blyertspennor. Avkastningen från detta arbete var visserligen blygsam men skänkte ändå familjen resurserna att kunna bekosta en universitetsutbildning för David Henry vid sjutton års ålder. På universitet trivdes inte Thoreau men han tog ändå examen efter att bland annat ha läst kurser inom klassisk litteratur, naturvetenskap och matematik. Efter examen återvände han till Concord där han under en tid arbetade som lärare men sade upp sig med anledningen att han: ”inte ägnade sig åt undervisning för att göra sina medmänniskorna en tjänst, utan uteslutande för att förtjäna sitt uppehälle”. Redan vid tjugo års ålder var detta hans första och sista försök till ett borgerligt yrke; och efter uppsägningen förvärvsarbetande han under en tid för sin fader med penntillverkning samt tog andra jobb i staden som trädgårdsmästare, snickare och lantmätare åt bönder i närområdet.
Arbetet gick bra, och han var ytterst händig med redskap och praktiska göromål. Det berättades i hans faders verkstad att han lärde sig tillverka blyertspennor av högsta kvalitet, men när hans vänner gratulerat honom till detta och antog att han nu på allvar skulle ägna sig åt denna syssla, förkunnade han att han aldrig mer skulle skapa en till penna: ”varför skulle jag göra två gånger det som jag en gång gjort perfekt?”.
Istället för att ägna sig åt detta yrke eller några av de andra som han behärskade föredrog han att som han själv säger ”antaga befattningen som självutnämnd kontrollör över snöstormar och åskregn, upplysningsman för skogsstigar och genvägar, broläggare över raviner och bäckar alla årstider”.
– David Henry Thoreau
För att ordna uppehälle livnärde sig Thoreau genom inkomsten av tillfälligt arbete som daglönare — vilket han med lätthet kunde göra med sin stora händighet och sina små anspråk på materiella förnödenheter. Istället valde han att ägna all sin fritid åt kringströvande i skogarna. Emellertid hann han också med att få tid över till studier, då hans intresse för böcker och historia förefaller ha varit lika kraftig som hans hunger efter skogsluft. Framför allt naturvetenskap, resebeskrivningar, biologi och antiklitteratur gjorde att han kom i kontakt med fler svenska författare, och han nämner bland annat Olaus Magnus, citerad i andra hand, Swedenborg och Linné.
Delat mellan studier i naturen och studier i omsorgsfullt vald litteratur, flöt hans liv fram, fattigt på mera iögonfallande materiella tilldragelser men desto rikare på andliga sensationer och själsliga äventyr. Vid tjugoett års ålder börjande han föra en regelbunden dagbok och staplade sedan den ena handskrivna volymen på den andra för att omsorgsfullt bevara varje intryck och upplevelse dag för dag. Han började anteckna datum för olika växters knoppning och lövsprickning, vilka fåglar han sett under sina vandringar och vilket intryck de gjort på honom, meteorologiska och geologiska observationer, intressanta bokcitat, referat av samtal och moralfilosofiska funderingar.
Under sin livstid offentliggjorde han endast två böcker: ”A week on the Concord River” och ”Walden” samt ett begränsat antal dikter och uppsatser i tidskrifter. Boken ”A week on the Concord River” skildrar en av hans båtfärder, som han 1839 företog tillsammans med brodern John nedför Concordfloden, samt sedan uppför denna flod till dess källor i New Hampshire. Ursprungligen var boken endast dagboksskildringar av händelser under flodresan men när den publicerades hade den svällt till en tjock volym genom komplettering av allsköns inlägg om lokalhistorik, filosofisk och poetisk natur; den blev heller inte färdigställd förrän tio år senare.
Under mellantiden hade David kommit i nära kontakt med den nya så kallade transcendentalist-rörelsen, bestående av fria skribenter i Concords närområde. Den kanske mest idag kända av dem, författaren Ralph Waldo Emerson blev Thoreau god vän med, och blev krönikör för dennes lokala tidning The Dial.
Det var under den här perioden som han råkade i konflikt med myndigheterna genom att under det mexikansk–amerikanska kriget vägra betala skatt. Han var i allmänhet en passiv medborgare och betraktade staten med filosofiskt jämnmod och fördragsamhet; men han ansåg att om statens fordringar gentemot individen stred mot samvetets bud, borde den tillrättavisas genom att man vägrade lyda den. När han försökte förklara detta till skatteindrivaren placerades han i häktet. På morgonen infann sig Emerson hos fången. ”Henry, why are you here?” frågade Emerson sin kamrat, på vilket Thoreau snabbt replikerade ”Why are you not here?” Situationen löstes genom att hans syster, honom ovetandes, betalade in skatten i hans namn och han släpptes kort därefter. Det var också i samband med denna händelse som han lär ha yttrat ett av sina mest kända citat ”Låt ditt liv bli den friktion som hejdar maskineriet.”
– Thoreau-citat på taket av en industrilokal
Tidningen The Dial upphörde när det under en tid visat sig vara omöjligt att få ihop finanserna, men med sina litterära kontakter i Concord fick Thoreau ett erbjudande om en tjänst som informator på Staten Island, New York. Där blev han dock inte långvarig och han blev aldrig någon favorit hos redaktörerna med anledning av hans egenhet att inte konformera med redaktörernas fastslagna politiska åsikter. Hans motvilja mot städer och folkträngsel skärptes under denna tid när han vistades så nära New York, som visserligen på den tiden endast huserade runt en halv miljon invånare. Hellre än att blanda sig i storstadsvimlet älskade han att ströva omkring längs öns stränder och betrakta havet och skeppen. Efter lite mindre än två års frånvaro återvände han till Concord, och året därpå skred han till realiserandet av den skogsvistelse, som gjorde honom berömd som excentrisk enstöring och som han skildrat i boken Walden.
Syftet med att bege sig ut i skogarna kring dammen Walden (Walden Pond) och bygga en stuga var enligt författaren till en början att visa att en normal händig och förnöjsam människa som endast har sig själv att ta hand om och som vill ha tid och krafter över för intellektuella sysselsättningar kunde leva både hälsosamt och bekvämt och försörja sig helt och hållet själv med förvånansvärt lite arbete utan att gå till några asketiska överdrifter. Det fanns även ett personligt syfte för Thoreau, som tydliggjorde att det viktigaste var att han ville finna den miljö eller det plan, där hans andliga vitaliteter var som störst, där han ostört kunde möta det fundamentala och eviga. Han förklarade det som: ”Det mest uppmuntrande faktum jag känner till är att människan genom en medveten kraftansträngning förmår lyfta sig själv till ett högre plan. Jag vill driva Concord, Massachusetts och amerikanerna bort ur mitt medvetande och vara vid klart förnuft någon stund varje dag. Jag väljer bort en hel del av det vardagliga, alla låga, inskränkta och futtiga individer — och därför går jag ut till denna ensamhet, där tillvarons problem stå klarare framför mig.”
Thoreau hade aldrig för avsikt att boken om Walden skulle fungera som någon slags självhjälpsmanual för ett anständigt och moraliskt liv. Hans avsikt var att komma fram till vissa sanningar, men hans sätt att nå dit var ofta snett snarare än direkt, och han beskrev alltid saker mer konstfullt än strikt självbiografiskt. Han valde ofta det litterära och anspelande framför det bokstavliga, och han släppte sina repliker med ordlekar som ofta syftade till skratt.
Boken kan ses som en fridfull samling av dokumentation av djurliv, anekdoter, beskrivningar, filosofiska utläggningar och är allt igenom en slags avkoppling från all kommers. Genom att bara läsa några av namnen på enskilda kapitel får sig läsaren en bra uppfattning om vad boken om Walden handlar om, några av dem är bland annat: Bostad, kläder och uppehälle, ensamhet, besök och gäster, skogssjöarna, djuren som grannar, dammen och vintern. En positiv aspekt med boken är den totala avsaknaden av skvaller, politik, predikan och all form av ideologisk indoktrinering av läsaren.
David Henry Thoreaus kanske viktigaste budskap är hans åsikt om att det fattiga icke-materialistiska livet egentligen är rikare rent metafysiskt för individen, och ett genomgående tema är kritiken mot det som författaren identifierade som den dåvarande konsumtionskulturens framväxt, vilket är en väldigt intressant uppfattning med tanke på bokens årtal. Thoreau gör flera enkla konstateranden som än idag står sig relevanta som att utgifter växer med inkomster, och noterar att: ”ty min största begåvning har alltid bestått i att ha små behov”.
I kontrast till den stundande konsumtionskulturen, förespråkar han en mer spartansk livsstil, och beskriver vid ett tillfälle amerikanernas osunda och slaviska konsumtionsmönster när det handlar om mode med följande ord:: ”Vi tillber inte nåderna, inte heller Parcae, utan mode. Hon spinner och väver och skär med full auktoritet. Huvudapan i Paris tar på sig en resenärsmössa, och alla aporna i Amerika gör detsamma.”
Ett annat intressant fenomen, också kopplat till konsumtionskulturen som Thoreau kritiserar är det han såg som den dåvarande samtidsmänniskans onödiga och tidsödslande besatthet av att läsa och konsumera nyheter, han skriver: ”En man kan knappt ta en halvtimmas lur efter middagen utan att vid uppvaknandet lyfta på huvudet och fråga: ’Några nyheter?’ Efter en natts vila äro nyheterna lika nödvändiga som frukosten. ’För guds skull berätta mig vadhelst som hänt någon människa var som helst på jordklotet.’ Och jag är alldeles viss på, att jag aldrig läst några nyheter av värde i en tidning. Om vi en gång läst om en man som rånats eller mördats eller omkommit i en olyckshändelse, eller om ett hus har brunnit, eller ett fartyg som förlist, en ångare som exploderat, en ko som överkörts på Pacificbanan, en galen hund som avlivats, en gräshoppssvärm som blivit sedd på vintern — behöva vi strängt taget aldrig läsa sådant mera. Ett fall är nog. Om man känner till principen, vad har man då för nytta av de tusentals fall som illustrerar den? Likväl finns det många som hungra efter dessa nyheter.”
Boken om vistelsen vid Walden-dammen är full av historier och andra anekdoter men en lite mer oväntad företeelse när det kommer till en annars eremitisk skogsskildring är skildringen av diverse lustiga gäster och figurer som Thoreau stöter på i sin enslighet. Han skriver att: ”Många förbipasserande vek från vägen för att ta en titt på mig och insidan av mitt hus” och ”Ehuru jag bodde så avsides, gick jag inte fri från den årliga gästning som brukar äga rum runt första april, när alla människor äro i rörelse.”
Han skriver om en irländsk dikesgrävare, översten brukade han kallas, med ett rykte som påstod att han varit soldat vid Waterloo samt en urgammal Oden-liknande nybyggare som påstått sig ha grävt Walden-dammen och lagt stenar kring den samt kransat den med tallskogar — en person som höll sig i det dolda och som av många påståtts vara död, trots att ingen kunnat peka ut hans gravplats. Han nämner också en äldre dam som alltid är i färd med att sköta om sin örtagård med: ”ett minne som räcker längre tillbaka än de äldsta mytologierna”. Hans närmsta granne citerar han även vid några tillfällen, och beskriver honom som en barsk men humoristisk skogsarbetare, och skriver: ”När jag inte hade sett honom på flera månader frågade jag honom om han hade fått några nya idéer under sommaren vilket besvarade med: Herre gud, när man har sitt arbete att uträtta får man vara glad om man inte glömmer bort att tänka helt och hållet!”
Som person var Henry Thoreaus asketiskt lagd och delvis en enstöring, han tyckte bäst om den middagen han själv fiskat upp ur Walden, de växter han plockat, kokat och saltat. Men trots sin livsstil och synbara kritik mot vissa aspekter av civilisation och städer ska det inte ses som att han per definition kände en aversion mot andra människor. Tvärtom beskriver han hur han har ”tre stolar i sin stuga, en för ensamhet — två för vänskap, och tre för sällskap. Det är förvånansvärt vilket stort antal stora män och kvinnor ett litet hus förmår rymma.” Och om sin boplats säger han ”och kanske skall det hus, jag byggde förra våren, bli det äldsta i en kommande by.”
Hans livsfilosofi förklaras bäst genom ett stycke ur bokens slut där han poetiskt beskriver sin syn på livet:
”Det är något stort att vara i stånd att måla en viss tavla, att forma en staty, att skänka några få föremål skönhet; men det är ännu mycket berömligare att måla och försköna själva den luft, genom, vilken vi se världen, vilket vi moraliskt sett äro i stånd till. Att förbättra dagens kvalitet, det är den högsta av alla konster. Varje människa står inför uppgiften att göra hela sitt liv, in i detalj, värdigt hennes högsta och strängaste timmas begrundan. Om vi vägrade att mottaga de torftiga förmaningar och undervisningar man består oss, eller bättre om vi helt växte från dem, skulle oraklen tydligt meddela oss hur ett sådant liv skulle kunna förverkligas. Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat. Jag önskade inte leva den tillvaro, som inte är något verkligt liv och som kostar så mycket; inte heller ville jag hänge mig åt resignation, om det inte visade sig vara alldeles nödvändigt. Jag önskade leva djupt och suga livets märg, att strängt som en spartansk krigare driva allt på flykten, som inte verkligen var livet självt, att tvinga in livet i ett hörn och beröva det allt som inte ursprungligen tillhört det, och om det då visade sig föraktligt verkligen komma underfund med hela dess lumpenhet och omtala den för hela världen; eller, om det tvärtom visade sig vara sublimt, få en egen erfarenhet av detta och ge en sann skildring därav vid min nästa vandring till människorna.”
– Walden-dammen som den ser ut idag
Om skribenten: Freddie
