Musikhistorien är fylld av excentriska personligheter som gått sin egen väg, skapat sin egen typ av musik och nästintill själva blivit till en egen genre; en av dem är artisten Tom Waits som haft en intressant och händelserik karriär. Waits är en av de musiker som lyckats med den ovanliga bedriften att förbli relativt okänd för den stora massan samtidigt som han blivit en slags kulturikon och alltid spelar för fulla konserthallar var än i världen han uppträder.
Tom Waits föddes 1949 i Pomona, Kalifornien till en irländsk-skotsk far och en norsk mor. Han fattade tidigt tycke för musiken och lärde sig spela gitarr i grundskolan, och senare på college lärde han sig även att spela piano. Efter examen började han fullt ut att satsa på musiken och han började då uppträda som soloartist på lokala barer och kaféer, först mestadels spelande coversånger från andra kända artister men allt eftersom började Waits agera trubadur och introducerade successivt egna låtar och melodier som han själv skrivit.
1971 fick Waits chansen att spela in några av sina tidiga låtar i studiomiljö, låtarna släpptes aldrig formellt under den tiden på någon skiva, utan de tidiga inspelningarna som hade sparats släpptes långt efter som samlingen The Early Years. Inspelningen gjorde dock att Waits 1972 hamnade i blickfånget för producenterna på skivbolaget Asylum Records som gick med på att producera hans första officiella skiva Closing Time som släpptes året efter. Debutskivan Closing Time sålde väldigt dåligt, men de som väl köpte den lovordade den och plattan fick med tiden en kultartad popularitet bland musikfantaster och startade igång Waits karriär på allvar.
Under college-dagarna läste Waits mycket filosofi och poesi. Han inspirerades av beat-generationen med författare som Jack Kerouac (vars låt ’Home I’ll Never Be’ Waits gjorde en cover på) och William S Burroughs; men författaren som gjorde det starkaste intrycket på Waits var Charles Bukowski. Waits har vid flera tillfällen haft högläsning av dikter från Bukowski, dikten ’Nirvana’ sägs vara hans favorit. Bukowskis poetiska, sentimentala och nästan rännstensfilosofiska inställning inkorporerade Waits som tema på Closing Time. Bara en snabb blick på skivans omslag ger en bra bild av dess innehåll och känsla; Tom Waits vid pianot en sen kväll vid stängningsdags i en dunkel bar där de flesta av gästerna gått hem.
På Closing Time skapar Waits något av den mest kraftfulla och gripande musiken som gjorts på ett debutalbum. Han gör det med ett enkelt, sorgligt sound, men ännu viktigare, med en suverän behärskning av det poetiska språket. Waits musik är fylld med metaforer, vilket tillsammans med hans välskrivna textrader ger musiken den känslomässiga inverkan på djupet som tyvärr saknas i nästan all samtida musik.
Genom karriären genomgick Tom Waits en slags metamorfos, och hans karriär brukar delas in i den tidiga Los Angeles-fasen under 70-talet, där Waits influerad av folk-, jazz-, bluesmusik och beatnik-poesi skapade ett slags skönsjungande excentriskt bohem-persona; och den senare mer experimentella New York-fasen från mitten på 80-talet och framåt kantad av nydaningar.
Den största skillnaden som lyssnare brukar anmärka på är rösten. Tom Waits karaktäristiska röst är förmodligen hans mest kända varumärke och genom åren har den förändrats drastiskt och blivit ännu grövre och ännu raspigare vilket många har attribuerat till en tuff livstil med för många turnéer och för många cigaretter, men faktum är att det faktiskt var Tom Waits fru, som han varit gift med sedan 1980 som uppmuntrade honom att experimentera med både sin röst och sin musik under 80-talet och framåt. Karriärsteget och förändringen i en mer experimentell riktning kan ses som lite av en vattendelare för Waits anhängare där somliga föredragit den tidigare mer lättlyssnade stilen medan andra fascineras av den senare mer experimentbetonade och galna.
Ett annat intressant tidigt album i Tom Waits diskografi är Nighthawks at the Diner från 1975 som är inspelat live framför en publik, dock under mer organiserade former i en studio med tanken om att återskapa atmosfären i en jazzklubb. Namnet och känslan på albumet inspirerades delvis av den amerikanske konstnären Edward Hoppers kända tavla Nighthawks. Nighthawks at the Diner-albumet befäster Waits bästa egenskaper och lyfter fram hans berättarteknik, hans röst, hans komiska sida och hans estradpoetiska nästan spoken-word-aktiga monologer.
Alla författare som vill lära sig mer om språkets kraft och grepp bör lyssna på Nighthawks-albumet och ägna noggrann uppmärksamhet åt Waits språkanvändning. De som vill behärska skrivandet och skapa sig ett eget språk borde studera albumets texter, lyssna på låtarna och finna inspiration till sitt eget skrivande. Två ypperliga exempel på de innovativa och underhållande texterna är låtarna Putnam County och Spare Parts.
På efterkommande album skulle Waits förkärlek till berättandet av historier fortsätta, vissa skämtsamma, vissa sentimentala och allvarliga. Några exempel är: Franks Wild Years, Missing My Son, 9th & Hennepin, Children’s Story, First Kiss och What’s He Building.
Utanför scenen har Waits alltid varit reserverad och värnat sin egen och sin familjs integritet; obenägenheten att prata om saker som rör hans privatliv och uppväxt har till och med blivit litet av ett skämt och Waits har varit känd för att driva med medier och journalister genom att bland annat sprida historier om sig själv och sin medvetet oklara bakgrund, en sådan historia som han återberättat flera gånger men ibland ändrat detaljerna på är historien om att han skulle vara född i en taxibil på en parkering. Hans aversion mot offentligheten har också bidragit till att ingen än så länge har fått hans godkännande att skriva en officiell biografi gällande hans liv och karriär, de som har försökt få tillstånd har alla blivit nekade.
Förutom musikkarriären så har även Tom Waits varit med i ett antal filmer, mestadels i små så kallade cameo-roller där han inte helt oväntat porträtterat underliga och ofta udda karaktärer. Några regissörer som han arbetat med flera gånger är Francis Ford Coppola (The Outsiders, Rumble Fish, Bram Stoker’s Dracula, Twixt), Jim Jarmusch (Coffee and Cigarettes, Down by Law Mystery Train) och Terry Gilliam (The Fisher King, The Imaginarium of Doctor Parnassus).
Tom Waits är enligt min mening en av de största låtskrivarna som någonsin levt. Han är en förkämpe för den gemene mannen som försöker hitta sin plats i världen, och han sjunger om människor som verkar ha en ärlig medvetenhet om deras obetydlighet och som bär den vetskapen med en slags komplex stolthet. Han får oss att inse att det finns stor poesi i alla våra personliga historier om vi faktiskt tar oss tid att lyssna på oss själva.
Blandat urval av låtar:
Om skribenten: Freddie
