Under tiden för det bolsjevikiska maktövertagandet i Tsarryssland leddes partiet huvudsakligen inte av ryssar utan av ett sammelsurium av etniska minoriteter; primärt judar men också georgier, armenier, letter och ukrainare bland annat. Den sammanbindande faktorn var att de alla identifierade den ryska monarkin och aristokratin som en gemensam fiende. På landsbygden förde bolsjevikerna en framgångsrik agitatorisk kampanj riktad mot bondebefolkningen där man med klasskampsretorik kunde ställa grupp mot grupp och spela ut bönderna mot den monarkiska statsmakten som man antydde missgynnade dem ekonomiskt.
För att stärka sin organisationsstruktur såg bolsjevikerna till att attrahera och rekrytera individer som befann sig på samhällets botten; de som inte hade något att förlora — utan istället allt att vinna på ett potentiellt maktskifte. Det rörde sig utöver etniska minoriteter om socioekonomiskt svaga grupper som fattiga ryska lantbrukare och underbetalda arbetare.
Anledningen till att ansträngningar gjordes för att rekrytera just dessa grupper var först och främst på grund av att det redan bland dem existerade ett utbrett missnöje mot makten, samt en inneboende revanschlusta som enkelt kunde riktas mot den styrande samhällsklassen. Men den viktigaste faktorn och egentligen den fundamentala strategin bakom rekryteringen var skapandet av en absolut lojal klass av lakejer, som efter revolutionen 1917 fick bevittna en helt ny ekonomisk-materiell standard. Helt plötsligt kunde en tidigare urfattig bolsjevikisk bonde från landsbygden tilldelas en välavlönad tjänst som politiskt tillsatt byråkrat i Moskva, mot att visa full lojalitet mot partiet och Lenin. Tack vare detta system kunde man ifrån bolsjevikernas sida säkerställa en tveklös lojalitet hos sina partimedlemmar och undersåtar eftersom medlemmarna själva visste att partiet hade gett dem allt de hade, och likaså kunde ta ifrån dem det lika snabbt.
För ungefär ett år sedan noterade historikern och bloggaren Spandrell i ett tänkvärt inlägg att den samtida vänsterrörelsen i Västvärlden uppvisar ett snarlikt strategiskt organisations- och rekryteringsmönster, han valde att kalla fenomenet för biologisk leninism. Spandrell menar bland annat att det Demokratiska partiet i USA visar tydliga tendenser till att applicera en slags ’bioleninism’. Den rådande ordningen utmålas av dem som ett system styrt av europeiska, heterosexuella, medelåldersmän som via en utarbetad rasistisk och patriarkal samhällsordning syftar till att förtrycka kvinnorna, invandrarna och de sexuellt avvikande. Och med det som utgångspunkt blir den logiska rekryteringsbasen för det Demokratiska partiet de biologiska motparterna, det vill säga icke-vita amerikanska medborgare, sexuellt avvikande personer och feministiska kvinnor.
Spandrell påminner om att det i det post-revolutionära Ryssland var väldigt svårt, eller nästintill omöjligt för en etnisk rysk man med aristokratisk börd att kunna avancera inom den bolsjevikiska maktapparaten. Och att det idag på ett liknande sätt börjar bli väldigt svårt för en vit europeiskättad heterosexuell man att kunna avancera inom det Demokratiska partiet i USA, och motivera varför han, som priviligierad man skulle vara berättigad att vara ledare över minoriteterna inom sitt parti.
I Europa och Sverige ser vi samma fenomen. Här har vi under flera år kunnat observera en etnifiering av den antirasistiska vänsterns retorik, där vi förr såg kritik mot att arbetare och socialt utsatta missgynnades ser vi idag en omfamning av etnisk identitetspolitik där fokus istället skiftat till att handla om att gynna etniska minoriteter i förorterna. Samtidigt har vänsterns utvecklingslinje mot identitetspolitik legitimerat angrepp mot svensken just på grund av hans ursprung, och numera är det vanligt att vänsterretorik och agitatoriska angrepp innehåller explicita anspelningar på etnicitet med frekvent använda pejorativa begrepp som ”vita män”, och ”svenska män” i sina skrivelser. I ett allt mer dysfunktionellt samhälle, där de reella anledningarna till samhällsförfallet tystats ner har det blivit väldigt viktigt för vänstern att koncentrera och kanalisera samhällets brister mot en slags godkänd syndabock och det har blivit den svenske mannen.
Media och utbildningsväsendet har också spelat en avgörande roll där de aktivt under en lång tid drivit tesen att det är svenskarnas fel att det mångkulturella samhället inte fungerar. Från en tidig ålder får invandrare lära sig att det är segregationen som är problemet, att de svenska skolorna har det bättre, att de har mer resurser, att svenskarna är en priviligierad folkgrupp med förtur till jobb och utbildning; och med den åsiktsstyrningen så är det inte ett klasshat som odlas via de stora informationskanalerna utan ett rashat.
Lösningen på vänsterns, massmedias och utbildningssveriges problembild utifrån deras analys måste logiskt sett kulminera i en total socialistisk omfördelningspolitik där den etniskt svenska majoritetsbefolkningen med politiskt tvång måste fördela sina resurser till de icke-svenska minoriteter: en sorts biologiskt baserad leninism.
I grund och botten handlar det om makt. Och för att behålla sin makt har systemet skapat en lojal klass. Den här klassen gynnas och belönas med olika förmåner för sin lojalitet, en sådan förmån kan handla om fördelar i arbetslivet där systemet via universiteten skapat ett artificiellt behov av arbeten som egentligen inte skulle existerat utan statlig intervention. Utbildningar inom antirasism, genus, normkritik, feminism och så vidare leder i regel till subventionerade meningslösa certifierings-, byråkrat- och handläggartjänster och till dessa tjänster tillsätts personer som egentligen kunskapsmässigt, erfarenhetsmässigt och begåvningsmässigt under normala omständigheter skulle befinna sig på samhällets botten.
Det skapas arméer av människor med låtsasyrken, och precis som den bolsjevikiske bonden som helt plötsligt hade politisk makt och en garanterad försörjning, så blir dessa personer nu helt beroende av systemet och kommer göra allt vad de kan för att bevara det, eftersom de själva inser att de aldrig skulle kunna nå samma status i ett konservativt meritokratiskt samhälle. Det är därför vi ofta ser en viss typ av människa försvara det nuvarande systemet och dess politik. Det kan handla om främmande etniska grupper, medelmåttiga feminina män eller bittra tjocka kvinnor med ett utpräglat manshat som nu fått en auktoritär och helt onaturligt hög hierarkisk ställning i samhället där de nu kan utöva makt över andra människor. Dessa personer kan systemet lita på eftersom deras samhällsstatus är så bräcklig och deras lojalitet därmed kan garanteras.
I sin bloggpost avslutar Spandrell med att han tror att om den amerikanska vänstern skulle få igenom sitt system till fullo så skulle det bara kunna existera temporärt. Den gemensamma fienden skulle fortfarande vara en kraft att räkna med medan det egna partiet/den egna rörelsen skulle implodera i inre stridigheter där den logiska slutsatsen måste bli att en slags ’demokratisk’ Stalin får makten och med järnhand styr upp virrvarret av motsägelsefulla politiska inriktningar inom partiet med hjälp av massiv repression och utrensningar. I Sverige som inte är samma typ av tvåpartistat som USA har vi inte sett samma politiska utveckling utan mer av den sociala och kulturella förändringen, men en biologisk leninism även inom svensk politik ter sig inte omöjligt i en framtid där minoriteternas krav och organiseringsförmåga växer.
Om skribenten: Freddie
