DEN ÖKAR SVEA LAND
SOM ODLAR SVEA JORD
MDCCCLXIV
I kanten av skogen står den, till synes bortglömd, lutad mot och delvis omfamnad av en gammal ek. Det är en stor flat sten av gnejs, över två meter hög och bred och budskapet är omsorgsfullt inhugget med stora bokstäver. Året var 1864, att döma av de romerska siffrorna.
Jag har pulsat på måfå i snön ett tag och väntade mig knappast att finna detta. Nutida ”runstenar” vimlar det inte av i markerna, särskilt inte som försöker säga något viktigt. Längs gamla vägar går det att hitta milstenar där det står ”Högeholm 1/2 mil” eller något sådant, och äldre broar och vägkonstruktioner har ibland byggherre och -datum förevigade i någon monolit, men det är allt. Resten är vikingars verk, i stort sett.
***
De enda som varit här sedan snön föll är harar och klövdjur och kanske någon räv. En del av texten är dold av snö som jag får borsta bort för att kunna läsa. Stenen måste ha varit ett projekt att resa och vem kan ha lagt sådan möda på den?
Efter lite forskning visar det sig att det vid den tiden fanns en lanthushållningsskola i närheten. Det är rimligt att anta att stenen – vars devis i bokstavlig bemärkelse myntades av greve Carl Gustaf Tessin över hundra år tidigare – restes i skolans regi för att i bästa tidsanda ingjuta mod och framtidshopp i eleverna. Här utbildades blivande agronomer och andra som skulle föra det svenska jordbruket framåt. Nya tider väntade. Nya tider kom – och gick.
Nu är läget ett annat. Bonde söker fru? Ja, och något att odla som smakar mer än det kostar. Att vara lantbrukare är ett otacksamt slit idag. Den minskar Svea land som lägger Svea jord i träda. Den förmörkar Svea lands framtidsutsikter som låter Svea jord växa igen. Den spottar på Svea lands historia som gör om Svea åkermark till golfbanor.
Naturen har sin gång, men det som förlorats till sly och gräs går att återta, med nya arbetsinsatser när så krävs. Värre är det med svearna själva (och götarna och norrlänningarna). Vi försvinner sakta men säkert, såväl kroppsligen som andligen. Vårt antal minskar och våra själar läggs i träda, bit för bit.
En ny sten borde resas (gärna där fler än jag och några vildsvin kan se den) som en uppmaning till våra samtida att ta vara på sig lite bättre och sätta fler barn till världen. En dag, när den siste svensken är borta – och Zuckerbergs servrar har kraschat – är den kanske allt som finns kvar som minner om det fåtal som såg faran komma:
DEN ÄRAR SVEA LAND
SOM VÄRNAR SVEA FOLK
MMXIII
//Nilrik
Om skribenten: Administratör
