Vi har just haft en så kallad affär i Sverige. Den föranleddes av att en SD-medlem i Västsverige, Patrik Ehn, hotades av uteslutning. Bland annat för att han läst den tyske författaren Ernst Jünger. Oskorei har beskrivit det hela ganska bra. Här tänkte jag diskutera huruvida Jünger är en sådan bad boy som SD med flera tycks anse. Var inte Jünger rentav kulturnationalist…? Det kanske han var. Men den mörka auran fortsätter ändå att vidlåda Jünger. Han hyllade ju, in i döden, militärlivets härdande inverkan på individen. Men det finns i sig inget mörkt med att, som militär, idrottsman, eller bergsklättare, ge sig utmaningar i kast och lära sig bemästra dem.

Visst gillar jag Ernst Jünger. Se här. In toto är hans verk med sitt främjande av militära dygder, nationalism och esoterism helt i harmoni med mitt eget credo. Dock tog han aldrig ställning etniskt, vad det verkar. Han blev, under efterkrigstiden, aldrig tvingad att göra det.

Det hela landar i spekulationer. Etnicitet stod inte högst på Jüngers agenda. Han avled 1998 och behövde, tycks det, aldrig ta ställning till massinvandringen. Etnicitet berörde han aldrig i sina böcker.

Vad som kan sägas om Jünger var att han under mellankrigstiden var emot demokratin och den allmänna rösträtten. "Jag hatar demokratin som pesten" stod det till exempel i tidiga utgåvor av "Das Wäldchen 125" (1925). Han mjuknade med åren, men huvudintrycket är att han föredrog kejsarstaten framför allt det som kom senare: såväl Weimar och nazismen som Tyskland efter 1945.

Jünger var ingen vurmare för nordiska nejder, germanskt urhem och germanskt folkkynne. Enligt Elliot Neaman (”A Dubious Past”, 1999) var Jünger fri från völkisch, nordiska och rasmässiga idéer. Hans fascistestetik hade latineuropeiska rötter.

Man kan säga: Jünger var inte antivit, långt ifrån. Men han var förhållandevis sval inför idéer om etnicitet.

– – –

Vad Jünger skulle ha haft för åsikt om massinvandring vet jag alltså inte. Men spekulera kan man ju.

Man tycker kanske att ”gamle fine Jünger”, typ på 1990-talet, skulle ha sällat sig till högern även i etniska frågor. Han var ju redan framgångsrik författare, med sitt verk bakom sig, så han hade inget att förlora. Men medias makt är stor och han kan ha fruktat den. Att varaktigt frysas ut, även av konservativa tyska tidningar, förlag och allt (som hade blivit resultatet av detta), det torde han inte ha sett fram emot.

Men visst, mellan skål och vägg hade han nog inte sagt sig gilla en alltför stor fjärrinvandring.

– – –

Frågan om Jünger var kulturnationalist blir, som sagt spekulationer. Skulle han ha stått upp för etnonationalismen? Det hela har mest teoretiskt intresse. Det påverkar inte det aktuella fallet, SD-affären, som symboliserar att Ernst Jünger är och förblir en bad boy och högerspöke. Trots att hans böcker finns på varenda svenskt bibliotek. Och trots att finförlaget Atlantis 2011 gav ut Carl-Göran Heidegrens ”Ernst och Friedrich Georg Jünger – två bröder, ett århundrade”. En positiv, affirmativ skildring av en konservativ livsmiljö.

Ändå är Jünger kontroversiell. Jag förstår det helt enkelt inte. Vad är det för fel med att skildra den mentala höjning som soldater i strid erfar? Ta bara denna ögonblicksbild från försvarsstriderna 1918:

Mannarna hade gjort ”bajonett på”. Med geväret i hand stod de, orörliga som statyer, vid svackans främre sluttning och blickade ut över förterrängen. Av och till, i skenet av en lyskula, såg jag stålhjälm vid stålhjälm, klinga vid klinga skina till. Jag blev fylld av en känsla av osårbarhet. Vi kunde malas ner, men inte besegras.

Detta står att läsa i ”I stålstormen” (1920). I den boken och i ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922) skildrade han mentaliteten hos första världskrigets stöttrupper, skyttegravskrigets avantgarde som skulle göra bräscher i fiendens försvarslinje. Och att som Jünger lyfta denna livskänsla är enbart av godo. Essentiellt är militärlivet enbart härdande. Man lär sig lösa uppgifter under press. Man lär sig leva i ögonblicket, övervinna sig själv och flytta gränserna för vad man tror är möjligt.

– – –

Jünger var frontsoldat i första världskriget, igång från 1915 till hösten 1918. Under mellankrigstiden var han först stamanställd officer i Reichswehr. Efter att ha slagit ner röda uppror sändes han till generalstaben i Berlin och utarbetade en ny infanterihandbok. Sedan fick han, under arbetstid, skriva på sin frontmemoar som blev ”I stålstormen”. Strax tog han avsked ur det militära. Men han kvarstod i reserven. Vid krigsutbrottet 1939 återinkallades han i tjänst. Han befordrades till kapten och deltog som kompanichef i invasionen av Frankrike. Några hårdare strider utkämpade han inte, men han fick Järnkorset för att ha räddat en soldat som sårats framför skyttelinjen vid Rhenställningen.

Jüngers skildring av invasionen i Frankrike är föredömlig. Den är, som sig bör, generalstabsmässigt klar. Men det är ingen frontrapport. Iakttagelser av naturen, reflektioner över Ett och Annat och noteringar om vissa drömmar förekommer också.

Är detta kontroversiellt? Antagligen, i ett medieklimat där allt positivt omnämnande av militärlivet är förbjudet. Svag och försvarslös ska den vite mannen vara, då är kosmopoliterna nöjda.

Relaterat
Jünger: liv och verk
Botho Strauss: Återupprätta Eros och Soldaten
Svensk bushido
Hagakure: en samurajetik
Svenssongalaxen: recension av Evolas ”Metaphysics of War”

Bild från Flandern i norra Frankrike, en terräng där många av första världskrigets slag utkämpades.

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.