"I en tid då andra länder agerat för mer av stängda gränser och protektionism utgör Sverige också ett tydligt undantag. Vi har ett grundmurat anseende i arbetet för frihandel och rivna gränshinder."
– Regeringen Reinfeldt i DN-Debatt 27/1 2011
"Det är denna ordning, byggd på nationalstatens territoriella suveränitet och rätt till territoriell säkerhet och integritet, som nu allt oftare utmanas genom vår tids megatrend – globaliseringen. [—] Vi har ett livsintresse i globaliseringen. [—] Det handlar uppenbart också om att värna den öppna globala ekonomin och steg för steg ytterligare frigöra handeln inom och mellan nationer och regioner. Vi [EU/Europa]måste vara facklan för den fria handeln i världen i dess helhet."
– Carl Bildt, tal vid Utrikespolitiska institutet 23/11 2010
Globalisering i västerländsk tappning är ofta intimt förknippad med skepsis, och även avoghet, mot småskalighet och bejakande av den egna bygden. Istället värnar starka krafter det fria flödet av varor, tjänster, kapital och människor på den globala marknaden. Dess överordnade målsättning är ekonomisk tillväxt, den lag under vilken alla länder numera lyder.
Idéhistorikern Christopher Lasch beskrev träffande detta med att kapitalets röst talar högre än de lokala dialekterna. Han gjorde det i sin viktiga bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1995), ett av de banbrytande verken i den genre som visar hur de styrande skikten alltmer har förkastat såväl rekorderliga dygder som lojaliteten mot sina egna länder och folk till förmån för en nyliberal, kosmopolitisk ordning.
Få torde invända mot att länder idkar handel med varandra, i synnerhet när det gäller sådant som människor de facto är i behov av. Emellertid har Sverige och de nordiska länderna med dess kontrollerade nativitet, tekniska kompetens och breda fält av naturresurser sällan något faktiskt behov av särskilt mycket av det som importeras. Det mesta kan produceras här, i vårt närområde. Och ser man till människans primära basbehov, kan detsamma sägas gälla för merparten av världens länder och regioner. Historiskt och evolutionärt sett har jordens befolkningar anpassat sig till respektive områdens klimatförhållen och klarat sin egen försörjning (även om historien också är fylld av kamp om grundläggande resurser). Detta faktum talar emot makthavarna som hävdar att global frihandel och fritt flöde av i princip allt är oundvikligt. Ungefär som vore det en naturlag man inget kan göra åt. Tanken strider mot demokratiskt beslutsfattande, men är i linje med kapitalets intressen.
Emellertid börjar alltfler inse att den globala marknaden är fylld av både inkonsekvens och absurditet. Till det senare hör den börsspekulation på födoämnen som bidrar till kraftiga prissvängningar. Som om missväxt och vädrets nyckfullhet i sig inte vore nog: stor osäkerhet råder alltid kring skördarnas storlek, kvalitet mm. Man kan också nämna den aktuella diskussionen om jordbruk, matproduktion och långväga transporter av matvaror som istället kan odlas och inhandlas lokalt. Flertalet forskare i ämnet talar för det lokala och menar att en "total omställning" är nödvändig för att klara en miljömässigt hållbar utveckling (se t ex DN-debatt 23 och 26 januari). Härvid påtalas att uppemot "häften av den totala klimatbelastningen" kan "hänföras till matkedjan från jord till bord".
Från miljösynpunkt är det naturligtvis orimligt att frukt, kött och annan föda i många fall transporteras från andra sidan jordklotet för att mätta våra munnar (dessutom klarar ekosystemet inte av den förväntade ökningen av ytterligare 2 miljarder människor inom den närmaste 40-årsperiden; en ökning som sannolikt kommer att leda till en brutal kamp om mat och vatten). Att det ändå sker beror på att sådana varor oftare är billigare för konsumenterna.
Hursomhelst har närproducerad mat kommit att efterfrågas i större utsträckning och privata aktörer har börjat saluföra den. Inom offentlig sektor, såsom skolor och sjukhus, är den sortens initiativ dock tabu. Ordet "närproducerad" anses nämligen vara protektionistiskt, vilket enligt den fria marknadens logik är fult. Med juridiska termer, enligt övergripande EU-lagstiftning, handlar det om "diskriminering" att vid offentlig upphandling välja närproducerat, trots att det är miljövänligt. Istället måste man vid dessa upphandlingar vända sig till flera inom EU-regionen verksamma aktörer som tillhandahåller en viss produkt.
Emellertid kan detta kringgås genom att man handlar under det s k tröskelvärdet, som EU-kommissionen satt till 2 miljoner (kronor). Det var vad Norrköpings kommun gjorde för något år sedan. Andra kommuner har börjat följa efter. Och för att komma undan byråkratin vid upphandlingarna använder man numera andra ord än närproducerat.
Utöver detta har lokalt framställd mat flera fördelar. Den är färsk och innehåller mer av naturliga näringsämnen som annars måste tillsättas på artificiell väg. Den innehåller också långt färre tillsatser och kemikalier (gifter) som krävs för mat som producerats annorstädes. Ju längre bort, desto mer besprutning krävs för att den ska se fräsch ut och konserveras under färden.
Vid nästan all storskalig jordbruks- och matproduktion används årligen flera miljoner ton farliga kemikalier som påverkar det ekologiska kretsloppet. Det för allt liv elementära vattnet är särskilt sårbart. I exempelvis Danmark uppdagades nyligen att 40 procent(!) av grundvattnet innehåller gift som använts i jordbruket. Vanligt är också förgiftade hav och sjöar vars fiskar och skaldjur konsumerar av människan; det är därför som gravida kvinnor avråds äta fet Östersjöfisk. I Tyskland stängdes tusentals gårdar efter att man funnit höga halter av giftet dioxin i djurfoder. Och häromveckan meddelade Livsmedelverket att vissa barnmatsprodukter, främst risbaserade, kan innehålla "höga halter av gifter som mangan, arsenik och kadmium". Kina har haft flera sådana giftskandaler och en lista på liknande förtrytelser skulle lätt kunna göras mycket lång – och skrämmande.
Det finns gott om forskning som stipulerar diverse gränsvärden för hur mycket kemikalier människan tål att stoppa i sig utan att det blir skadligt. Emellertid tycks denna forskning inte se skogen för alla träd. Oftast redovisas nämligen bara en substans som testats per gång. Även om det är sant att en liten mängd kemikalier i en produkt är ofarligt, så säger det inget om den totala mängden vi får i oss via de många, vardagliga produkterna. Sålunda vore det relevanta att studera hur flera av de vanligaste substanserna sammantaget, i kombination och över tid, påverkar oss.
Bortser man från gifterna och miljön är ekonomin ett ytterligare argument för lokalt producerad mat och handel. Globaliseringen till trots har varje land som mål att öka just sin BNP och ekonomiska tillväxt. En ökad inhemsk (kretslopps)produktion och handel leder, åtminstone för Nordens och kanske också Europas del, till att fler arbetstillfällen skapas (de enklare jobben kan utföras av ungdomar som lönemässigt också torde kunna konkurrera med låglöneländer, om det nu är ett måste). Det i sin tur stimulerar ekonomin. Ju fler som handlar inländskt-lokalt, desto billigare blir det efterhand.
Uträkningar av ledande ekonomer ger vid handen att världens BNP skulle minska med 1-3 procent vid en miljö- och klimatvänlig omställning med bl a ett ekologiskt och långsiktigt hållbart jordbruk. Vilket är "en betydligt lägre kostnad än för ökade klimatproblem".
"Protektionism" inom jordbruk och matproduktion är således ekovänligt samtidigt som det tycks vara ekonomiskt gynnsamt. I alla händelser är en återgång till det lokala och nära långsiktigt nödvändigt. Däri ligger vårt livsintresse, inte i mera globalisering.
Om skribenten: Järven
