Musikkollektivet Camerata Mediolanense grundades 1994 i Italien. Deras musik kan kallas för neoklassisk darkwave. Det var den klassiskt tränade Elena Previdi som tog initiativet. Hon spelar cembalo.

Jag kallar mig för en traditionalist. Men det ska inte förstås på ett rigidt sätt. En kreativ traditionalism är vad som förespråkas. Det är klart att vi européer har folkmusik och klassisk musik att vara stolta över. Men Elena Previdis projekt kan ses som ett exempel på en slags kreativ traditionalism från musikens värld. Hon följer inte slaviskt en mall för ”hur det ska vara”, utan är nyskapande samtidigt som den italienska och europeiska historien är i högsta grad närvarande och bejakas i hennes verk.

Hon går mot strömmen i samtiden. Ta bara en sådan sak som namnet på den senaste plattan: "Vertute, Honor, Bellezza", det vill säga moralisk excellens, heder och skönhet. Redan på skivomslaget finner vi alltså en utmärkt sammanfattning av vad det sen- eller postmoderna Väst inte står för. Hon har nått ut med sin musik till miljöer där det finns många ungdomar, till skillnad från strikt klassiska musiker eller såna som spelar folkmusik efter ett strikt mönster. Så här kan det låta när hon spelar cembalo till vacker sång:

L´Homme Armé är en sång från renässansen. Den ska ha varit särskilt viktig för Gyllene skinnets orden som instiftades 1429 av hertig Filip den gode av Burgund. Videon är inte officiell, utan har gjorts av Giorgos Kormikiaris. Men jag tycker den passar och förstärker sången ytterligare i traditionalistisk riktning. Med traditionalistisk menar jag här alltså en riktning bort från dekadens, hyckleri, flathet och allmän ryggradslöshet och tillbaka till värden som heder, mod och stolthet.

”L’homme, l’homme, l’homme armé,
L’homme armé
L’homme armé doibt on doubter, doibt on doubter.
On a fait partout crier,
Que chascun se viengne armer
D’un haubregon de fer.”

Wikipedia gav mig en översättning:

”Mannen, mannen, den väpnade mannen
Den väpnade mannen
Den väpnade mannen ska fruktas, ska fruktas.
Överallt har det utropats
Att var man ska beväpna sig
Med rustning av järn.”

Här är en officiell video från den senaste plattan (2013). Den är teatralisk, men känns mycket europeisk.

Här är en engelsk översättning av texten:

Virgin, what tears I have already scattered, what pleadings, and what prayers in vain, solely for my pain, and my grave hurt! From the time I was born on the banks of the Arno, searching in this place or in that, my life has been nothing but trouble. Mortal beauty, actions, and speech have all hampered my soul. Sacred, kindly Virgin, do not delay, since perhaps this is my last year. And my days, swifter than an arrow, in misery and sin, have flown, and I only wait for Death.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.