Som svensk står man idag inför fyra historiska uppgifter. De hänger i hög grad ihop, men kan även skiljas åt och kopplas till invandringspolitik, offentlighet, Europa och djupdimension. Vi ska idag ta en kort titt på dessa fyra områden.
Invandringspolitiken
Det borde vara uppenbart att den svenska invandringspolitiken inte är hållbar. Den är idag så dyr att andra samhällsområden drabbas (från försvaret till biståndet), den bidrar till bostadsbristen och till en ständigt pågående erodering av det sociala. Den svenska invandringspolitiken är inte ens positiv för landets invandrare, vilka dels konkurrerar med ständigt nyanlända om arbeten och bostäder, dels riskerar att bli etnisk underklass. Det är även sannolikt att en omfattande invandring kommer leda till en back-lash, vilken kan anta både fula och obehagliga former.
Den svenska invandringspolitiken är idag skadlig, och måste förändras. Så mycket har redan skrivits om detta att vi inte ordar mer om det utan raskt övergår till den andra uppgiften.
Normalisering av offentligheten
Knutet till, bland annat men inte enbart, detta är den svenska offentlighetens urspårning. Det har talats om en väldigt snäv ”åsiktskorridor”, vilket summerar det hela väl. Denna åsiktskorridor bevakas av tankepoliser. Urspårningen kan spåra sina rötter tillbaka till stalinismens språkpolitik, där man angrep meningsmotståndare med etiketter snarare än argument, men har idag spridit sig även till delar av borgerligheten.
Om man antar att det civiliserade samtalet är något värdefullt, är detta en skadlig utveckling. Detta inte minst om man även antar att det vi förknippar med civilisation varken är för alltid givet eller osårbart. Till detta kommer naturligtvis att det inte går att föra politiska debatter i en offentlighet präglad av sådan urspårning, vilket sätter demokratin ur spel.
Den svenska offentligheten är idag underminerad, och var och en bör ta sitt ansvar för att inte bidra till att den blir ännu mer inskränkt och dum. ”Rasist” och ”neofascist” är inte anständiga bemötanden av människors argument, lika lite som ”muslim” eller ”jude” är det.
Europeiskt samarbete och fred
Kopplat till de två ovan nämnda faktorerna är det faktum att Europa sedan Andra världskriget varit de facto ockuperat av utomeuropeiska makter. Dessa har aktivt verkat för det Caspar von Schrenck-Notzing kallade ”Charakterwäsche”, kort sagt kollektiv indoktrinering och installerande av kollaboratöreliter. Ett exempel är hur de mest problematiska inslagen i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, feminismen och queerteorin importerats till Europa.
Denna ockupation sträcker sig längre än så, och inkluderar ett anammande av utrikes- och ekonomisk politik som inte är i de europeiska folkens intresse. Idag innebär detta en reell risk både för ekonomisk kris och europeiskt storkrig. Mot detta måste en politik som utgår från det delade europeiska arvet och de delade intressena ställas. ”Eurokraterna” tycks varken kapabla till eller intresserade av detta, varför det istället måste utgå från folken.
Djupdimension
Vi har nu kommit till den fjärde punkten, vilken man lite slarvigt skulle kunna benämna ”övrigt”. Här har vi att göra med kultur- och civilisationskritik, med metapolitik i djupare mening. Ett av problemen här är den endimensionella människosyn som genomsyrar både vår kultur och vår politiska sfär idag. Är människan bara en konsumerande homo economicus? Ett annat problem rör synen på familjen, är den bara en uppsättning individer som råkar bo ihop? Ett tredje problem är synen på naturen, och människans förhållande till den.
Gemensamt för dessa problem är deras koppling till djupdimensionen. Listan kan göras betydligt längre, man kan här även ta upp kopplingen mellan det svenska och djupdimensionen. Vad innebär det att vara svensk? Är det enbart en fråga om hudfärg, efternamn och/eller medborgarskap, eller finns det även här en djupare aspekt? Har svenskarna förlorat kontakten med sina rötter och sitt väsen, som följd av en lång serie medvetna utbildnings- och kulturpolitiska beslut? Finns det en särskild svensk karaktär, och vad innebär den i så fall för hur vi lever ett gott liv? Har den rentav konsekvenser för hur vi ordnar sådant som ekonomi och politik? Är den traditionellt svenska synen på frihet och gemenskap ens förenlig med den nuvarande kimeran av ”välfärds-”stat och finans-”kapitalism”? Et cetera.
Ställer man sig dessa fyra historiska uppgifter har man också ett antal nycklar för att förstå mycket av det som sker i samhället. De tre första uppgifterna är mer omedelbara, och kan delvis lösas med hjälp av politik. Den fjärde uppgiften är däremot mycket svår för ett politiskt parti att hantera, här behövs metapolitik och kreativt arbete. Men utan den kommer vi på sikt att bli varse den rena politikens begränsningar.
Samtidigt ser vi att uppgifterna kan hamna i konflikt med varandra. Man kan exempelvis arbeta politiskt för att påverka invandringspolitiken, men samtidigt bidra till urspårningen av offentligheten. Detta kan i sin tur ha negativa följder för den fjärde uppgiften, exempelvis när företrädare för ett politiskt parti stämplar grupper med fokus på djupdimensionen som ”neofascister”. Även det motsatta kan äga rum. Många piratpartister förespråkar exempelvis ökad invandring, samtidigt som de tydligt identifierat och bekämpar offentlighetens urspårning.
Var och en bör alltså identifiera de områden där hon eller han kan göra mest historisk nytta, samtidigt som man inte förvärrar situationen i övrigt.
Om skribenten: Joakim Andersen
