Fransk-rumänske författaren Cioran (1911-1995) är en givande bekantskap. Min favorit i sammanhanget är Om olägenheten i att vara född, från 1973. Det är en samling aforismer och korta betraktelser, som namnet antyder ur ett något ovanligt perspektiv. Ciorans aforismer är en skattkammare, man kan hitta värdefulla tankar och vackert formulerade aha-upplevelser på varje sida, men vi ska idag utgå från några av de röda trådar som löper genom boken.
Om olägenheten i att vara född
Nothing is a better proof of how far humanity has regressed than the impossibility of finding a single nation, a single tribe, among whom birth still provokes mourning and lamentations.
– Cioran
Cioran är medveten om kopplingen mellan människa och tanke, att vissa sorters människor tänker annorlunda tankar än andra, att vi tänker på ett visst sätt när vi är sjuka och på ett annat när vi är friska. Själv tillhörde han den människotyp för vilka födelsen framstår som den stora olyckshändelsen. Han skriver:
Unlike Job, I have not cursed the day I was born; all the other days, on the contrary, I have covered with my anathemas.
Denna inställning påminner om den mer moderna ”anti-natalism” som förknippas bland annat med Benatar och Ligotti, men är inte identisk med den. Anti-natalismen kan vara positiv genom fokus på kvalitet framför kvantitet (jämför Evolas ideala Italien med runt tio miljoner invånare eller Stenbocks tankar om rätten att få vara ifred), men är också problematisk i en tid då Europas folk får allt färre barn. Ciorans perspektiv ligger dock närmare det Evola kallar ”den ariska läran om pre-existens”. Hos Cioran är kanske minnet av det som föregick födelsen så starkt att livet framstår som en förbannelse. Detta antyds i några aforismer:
There was a time when time did not exist… the rejection of birth is nothing but the nostalgia for this time before time.
En del människor med Ciorans personliga ekvation blir mystiker, han blev det inte.
Om handlingens och språkets futilitet
What I know at sixty, I knew as well at twenty. Forty years of a long, a superfluous, labor of verification.
– Cioran
Däremot finner vi hos Cioran en grundläggande tendens till ödmjukhet, besläktad med Nietzsches tänkande. Cioran är exempelvis medveten om att den som hatar sig själv inte är ödmjuk. Som psykolog är han ofta insiktsfull:
The one sincere confession is the one we make indirectly – when we talk about other people.
Eller, besläktat med Klages och Hermelin:
Consciousness is much more than the thorn, it is the dagger in the flesh.
På liknande vis finns hos honom en närmast buddhistisk känsla för allts meningslöshet. Han känner sig som en främling i denna värld:
I pretend interest in what matters nothing to me, I bestir myself mechanically or out of charity, without ever being caught up…
Här finns som synes ett släktskap också med traditionalismens tankar kring att ”handla utan att handla”. Man gör det man måste, men man blir knappast hysterisk av det. Cioran är också medveten om språkets oförmåga att förmedla mening.
Så kan han framstå som en misantrop. Men här finns också en annan sida. En människa som verkligen läst Cioran kan exempelvis inte attraheras av den moderna världens utopier och -ismer, för han eller hon inser att de är förgängliga fantasier. Det finns hos Cioran också en humanitet bortom ideologier och språk, ett möte på det djupare planet som gör honom intressant:
True contact between beings is established only by mute presence, by apparent non-communication, by that mysterious and wordless exchange which resembles inward prayer.
Intressant är också den oförmåga att hata som följer av Ciorans perspektiv, han har distans till det mesta.
Om historiens tragedier
Intressant är Cioran också som historiker. Han är inte nödvändigtvis någon vän av den moderna världen, med dess storstäder och materialistiska utopier. Så skriver han om staden:
According to the Bible, it is Cain who created the first city, in order to have, as Bossuet puts it, a place wherein to elude his remorse… and how many times have I not felt its accuracy in my night walks through Paris!
Här finns också stämningar som för tankarna till primitivismen och miljörörelsen:
Trees are massacred, houses go up – faces, faces everywhere. Man is spreading. Man is the cancer of the Earth.
Men han är också medveten om kopplingen mellan vitalitet och gränser, om historiens moment 22. En vital institution känner sina gränser:
An institution is vital and strong only if it rejects everything which is not itself. Unfortunately the same is true of a nation or of a regime.
Mot bakgrund av att han skriver detta efter att just ha beskrivit hur kyrkan 1441 dömde kättare och andra till evig plåga, anar man att han inte finner detta nödvändigtvis sympatiskt. Men det är ett historiens moment 22, för utan sådana gränser…
…the hordes were not far.
Vi finner hos Cioran också intressanta och paradoxala betraktelser kring materialism. Jämför exempelvis följande aforism med Spenglers tankar om socialismen som ”kapitalism för de fattiga”:
The poor, by thinking unceasingly of money, reach the point of losing the spiritual advantages of non-possession, thereby sinking as low as the rich.
Sammantaget är han alltså en fascinerande bekantskap, och hans aforismer en guldgruva vars rikedom här bara kunnat antydas. Paradoxalt nog är de ofta både roliga och upplyftande att läsa.
Mer Cioran
Cioran – På förtvivlans krön
Thomas Nydahl – E.M. Cioran: Tears and Saints
Om skribenten: Joakim Andersen
