Ann-Charlotte Marteus har under åren spelat en framträdande roll i upprätthållandet av den mjuka totalitarism som kallas politisk korrekthet. Hon tillhör det som kallats ”ideologins vakthundar”. Bland annat har hon stått i centrum för inte mindre än två av undertecknads blogginlägg, i ett av dem beskrevs hon som ”själva urtypen för den duktiga politiskt korrekta skribenten”. Det är därför positivt att Marteus i en personlig och ärlig krönika med titeln Det är jag som är åsiktskorridoren beskriver de motiv som väglett henne, och den insikt hon nu nått fram till.
Artikeln är bland det ärligaste jag läst på temat, och därför intressant för den som vill förstå de psykologiska mekanismerna bakom politisk korrekthet. Marteus beskriver hur hon var rädd att Sverige skulle bli ett främlingsfientligt land. Samtidigt tar hon upp en aspekt vi på bloggen länge berört, nämligen hur politisk korrekthet innebär att moralen invaderar den politiska sfären. Marteus skriver:
Enkla fakta klassas alltså som ondsint ”retorik”. Verkligheten är – fascistisk?
Så blir det när diskussion om migration (politik) helt likställs med rasism (moral).
En följd av denna invasion av pseudo-moralen in i politikens sfär är politiska problem, samhällsproblem vilka varken kan diskuteras eller lösas. Marteus skriver att priset för den åsiktskorridor hon varit med och upprätthållit varit högt både intellektuellt, moraliskt och politiskt. Vi har fått en fördummad offentlighet och vi har låtit bli att ta itu med växande samhällsproblem.
Slutsatser
Vi kan av Ann-Charlottes artikel dra några viktiga slutsatser. För det första att politiskt korrekta sällan är onda människor. Vi har tidigare på bloggen noterat att det bland ”anti-rasister” finns en stor grupp dåligt informerade idealister, en mindre grupp intoleranta och trasiga individer, och en mindre men dominerande grupp karriärister (vilka tenderar att manipulera de två andra grupperna). Vi har också noterat att det finns ett inslag av klassförakt, av politiskt korrekt jargong som social markör. Liksom en koppling till systemnationalism (återigen, normalt starkast i de grupper vilka socialt är knutna till systemet).
Marteus bekräftar mycket av detta. Inslaget av systemnationalism tar hon upp när hon talar om sin känsla av Sverige som hotad humanitär stormakt, inslaget av klassförakt när hon talar om de ”bonnläppar” hon hade som jobb att skälla ut. Sammantaget är det som sagt oväntat ärligt (en ren ”omvändelse under galgen” hade tagit sig andra former).
Vad drar vi då för slutsatser av detta? Den första utgår från Nietzsches tankar kring det reaktiva. Ann-Charlotte har reagerat på vissa uttryck (”rasism”), men hon har haft svårare att behandla det hon kallar ”anständiga människor” och deras oro på samma vis. Av detta kan vi dra vissa slutsatser kring hur vi undviker att ”trigga” de tiotusentals ”ann-charlottor” som finns ute i landet. Börjar vi exempelvis ifrågasätta romska tiggares mänsklighet är det inte bara skadligt för vår egen, det leder också direkt till en reaktiv spiral med reaktioner och motreaktioner vilka omöjliggör förståelse. Vi bör kort sagt undvika att bekräfta deras stereotyper. Detta innebär däremot inte att vi bör bli undfallande, Marteus omvändning hade sannolikt inte ägt rum utan den massiva folkliga reaktion som gärna beskrivs som ”näthat” men också är en ständigt pågående opinionsundersökning.
Den andra slutsatsen är optimistisk. Marteus har varit en av ”ideologins vakthundar” under många år, och en av de mest inbitna. När hon ifrågasätter åsiktskorridoren, om än med vissa förbehåll, är det att betrakta som ett gott tecken. De tankar som gnagde i henne under den tvärsäkra ytan gnager just nu i mängder av andra svenskar (enligt teorin att den som argast angriper ”rasister” egentligen försöker tysta sina egna tvivel). Extra intressant är att Marteus publicerar sina tankar så nära i tiden efter att Aschberg och Aftonbladet börjat trakassera privatpersoner som skrivit på Flashback. Kanske var det faktiskt det övertramp som i framtiden kommer betraktas som vändpunkten, avgörande för normaliseringen av Sverige.
Den tredje slutsatsen rör skillnader i människosyn. Politisk korrekthet bygger på tron att människan inte kan förändras över tid, även om detta är en övertygelse som enbart tillämpas på ”högern”. Om någon exempelvis gjorde en Hitlerhälsning när han var 16 utesluter det honom från det offentliga samtalet även när han är 50. Sådan är inte vår människosyn, vi inser att människor är komplexa varelser som kan förändras och dra slutsatser. Detta bekräftas också av att några av Europas mest intressanta systemkritiker har sin bakgrund i radikal antirasism, från Dieudonne till Jürgen Elsässer. Marteus är inte på nivå med någon av dem, men vi kommer få se en del människor som drar nya slutsatser framöver.
Quo vadis?
Mycket talar för att en normalisering av offentligheten nu tagit sin början, en normalisering som Marteus bidrar något till med sin text. Vilka faror finns då, vilka metapolitiska uppgifter väntar oss andra? Det går att identifiera åtminstone två. För det första behöver vi återupptäcka det autentiskt svenska. Detta är en affirmativ uppgift, där vi fyller det svenska med en positiv och attraktiv innebörd. Man kan beskriva det som en ”revolt mot det moderna Sverige”, men i mycket är det en mer lågmäld process. Detta handlar om en kulturell renässans, med både skapande och beskrivande inslag. Här kan vi vara med och identifiera den autentiska svenskheten, i en tid när efterfrågan på detta ökar. Här finns behov av allt från författare och konstnärer till musiker, recensenter och akademiker. Liksom naturligtvis konsumenter och finansiärer. Alternativet är att vi får en rent politisk reaktion, sannolikt medierad av samma gamla politikerklass, och en enbart negativt definierad svenskhet (vänd mot ryssar, muslimer, somalier eller någon annan grupp).
– Akseli Gallen Kallela
Det andra inslaget är skapandet av en systemkritisk miljö. Inspirerad av Dugin kan man konstatera att det finns delar av alla de tre historiska politiska teorierna vilka kan ingå i en sådan. Från klassisk liberalism, nonkonform vänster och folkhemsnostalgiker till den nationella sfären, piratmiljön och mer eller mindre identitära traditionalister. Vi ser redan tecken på en sådan utveckling i andra länder, med den ovan nämnde Elsässers projekt till överlappningen mellan klassiska liberaler och genuint konservativa i bland annat England och Tyskland.
Sammantaget lever vi i spännande tider, just nu dessutom i ett brytningsskede. Marteus kommer inte vara den siste som överger ohållbara ståndpunkter, men det är upp till oss om dessa kommer ersättas av ett delvis reformerat etablissemang eller av något mer autentiskt, djupgående och positivt. Frågan är ytterst vem som ska definiera det svenska, det etablissemang som länge bekämpat och förnekat det eller vi som har en positiv och levande relation till det. Det är bra att Marteus och andra i etablissemanget överger de mest ohållbara ståndpunkterna, men det gör dem inte mer lämpade att leda vare sig landet eller offentligheten. Deras självkritik kan bidra till en normalisering, men det kan också möjliggöra en kooptering.
Relaterat
Det är jag som är åsiktskorridoren
Kort om Ann-Charlotte Marteus
Åter till frågan om näthatet
Om skribenten: Joakim Andersen
