Tage Lindbom konstaterar i Efter Atlantis att det finns andra viktiga konflikter än den mellan ”höger” och ”vänster”. En sådan är den mellan det små- och storskaliga, vars konfliktlinjer löper genom de flesta ideologier. Ett exempel på dess relevans får vi när vi ställer oss frågan om demokrati på Island eller i Schweiz fungerar likadant som demokrati i USA eller Nigeria. Kan de båda senare länderna i grunden ens vara demokratiska i någon djupare mening av ordet? John Papworth har om USA rentav skrivit:

The USA is not a democracy because it is impossible for power to be exercised by people on such a scale; it can only be exercised by the people who possess it, which is those who possess it at boardroom level.

Detsamma torde gälla de flesta liknande stater, särskilt om de är centralstyrda och/eller består av flera nationer.

New European

There is a universal truth about all the states in the developed world. Once they exceed a certain size, the welfare of their people – materially, socially and politically – diminishes. Both the people and the state become diseased. The symptoms of this disease are evident in every mega-state, in crime, social division, and bloated bureaucracy, and in the mind of a great majority, a sense of powerlessness.
-Richard Body

Papworth, anglikansk präst och ekonom, skriver för tidskriften New European. Det är en intressant tidskrift, inte minst för systemkritiker med fokus på det organiska och det autentiska. Det är också en tidskrift som påminner om de namn och perspektiv jag själv förknippar med de mest avancerade inslagen i 1970-talets nya vänster. Bland annat namn som Ivan Illich, Richard Matz och Cornelius Castoriadis (det är mer tveksamt om de egentligen var vänster, men de lästes av en sådan). Dessa inslag har förts vidare i delar av den gröna och EU-kritiska miljön, till vilken många av New Europeans skribenter hör.

Så finner vi här en kritik av EU-projektet, av en ”federalism” som mest går ut på att nationerna överlämnar beslutsfattandet till en högre nivå. Denna kritik utgår bland annat från att en så stor politisk enhet omöjliggör demokrati och effektivt beslutsfattande, den utgår också från att Europa består av nationer med många olikheter. Ett återkommande ideal är istället Schweiz, en ganska liten stat med betydande lokalstyre och direktdemokrati.

E.F. Schumacher, den heterodoxe ekonomen som populariserade uttrycket ”small is beautiful” och intresserade sig för både ekologin och det andliga, är också återkommande i New European, liksom hans vän Leopold Kohr. Frågan om skala står ofta i centrum, liksom insikten att centralisering och storskalighet har ett pris. Demokrati är inte möjligt i en väldig centralstat bestående av flera nationer, oavsett om den kallar sig EU eller Nigeria. Ett mer mänskligt alternativ är då nationernas autonomi. I en artikel tas ghananske ekonomen George Aittey upp, och hans tankar om relationen mellan den afrikanska byn, präglad av betydande delaktighet och konsensus, och statsbyråkratin.

Här finns också en ekonomisk dimension. I flera artiklar tas det ekonomiska systemet upp, och bankernas förmåga att skapa pengar. Här analyseras också euron som problem, och alternativ till den.

Kopplat till detta är det ekologiska perspektivet. Mot genmodifierade grödor och ett EU som köper fiskerättigheter i det ockuperade Västsahara ställer man återigen det småskaliga, det lokala och det organiska. Det för bland annat tankarna till svenske Rune Lanestrand och den ”gröna vågen”.

Sammantaget är det en givande tidskrift, vilken erbjuder ett perspektiv som är viktigt men knappast kan sägas stå i centrum för det mediala intresset idag. För den som funderar på att börja köpa ägg från lokala höns, eller rentav själv bli del av en grön våg, är det inspirerande läsning. Det finns också flera artiklar tillgängliga på internet.

Vi hittar den här:

New European

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.