I den officiella historieskrivningen saknar Sverige en genuin inhemsk höger, detta betyder dock inte att någon sådan aldrig funnits. Så har traditionalismen en stark historisk koppling till Sverige, nämnas kan även Magnus Stenbocks reaktionära världsåskådning och den reform- eller radikalkonservatism som var det tidiga 1900-talets nationella rörelse. I gränslandet mellan dessa strömningar finner vi också den såkallade Askegreven, Gustaf C:son Lewenhaupt (1870-1945). Han var greve, sjömilitär, hovjägmästare, storviltjägare och författare. Ursprungligen spred han sin kulturpessimistiska världsbild genom insändarspalten i Svenska Dagbladet, han skrev så småningom även ett par böcker där han blandade minnen av flottan, resor och jakt med sina åsikter om den moderna världen.
Militäraristokraten
…vid beskrivningen av tiger- och buffeljakter kan man inte gärna stegra intresset genom att i sista kapitlet utlösa spänningen och ”låta dem få varandra”…
– Askegrevens karaktäristiska sinne för humor
Om man utgår från Georges Dumezils tankar kring det indo-europeiska samhällets tre funktioner och Männerbund som statens frö och kärna, slås man snart av hur länge denna modell överlevde. Militären representerar den andra funktionen, och kunde långt in i modern tid jämföras med ett mannaförbund. Detsamma gällde den första funktionen, representerad av kyrkan. Dessa sfärers autonomi är idag starkt beskuren, liksom deras exklusivt homosociala karaktär. Det var i flottan Askegreven blev man, och det formade i hög grad hans världsbild. Så beskriver han en tidvis hård utbildning, med inslag av kamratuppfostran, för vilken han senare var tacksam. Om en gammal överordnad skriver han:
…disciplin, ordning, tukt och lydnad visste han att inpränta och upprätthålla. Och dessa attribut hava aldrig i världen visat sig onödiga, fastän en senare ”demokratisk” tid tycks få tarmvred vid tanken på deras namn.
Samtidigt har den vuxne Askegreven en ganska realistisk och generös syn på den mänskliga naturen. Han blir exempelvis inte förvånad eller upprörd när jaktkamrater grips av panik, ens när det nästan kostar honom själv livet. Behovet av disciplin i ett samhälle tar han däremot med sig, och här finns en aspekt av hans kritik mot den moderna världen, ”demokratien”. Askegreven skriver:
Dödsstraffet är avskaffat… spöstraffet är likaledes borttaget och dock äger samhället otaliga individer, som faktiskt inte äro rädda för något så mycket, som att det skall gå ut över det egna skinnet.
Han kopplar detta till en medveten plan, snarlik Sam Francis koncisa begrepp ”anarcho-tyranny”. Greven skriver:
Att i vår tid kalla sig ”demokrat” betyder endast att man tillhör ett parti, för vilket upprätthållandet av tukt, ordning och den enskildes skydd till liv och lem och gods är fullkomligt likgiltigt. Dessa parlamentarici prata i sin ynkedom om något, som de ofta högt åberopa och kalla ”människovärde”. Men medlen att skydda denna klenod rycka de steg för steg staten ur händerna… det synes mig vara en fullt konsekvent genomförd plan för att så småningom döda allt rättsskydd, avskaffa alla straff samt låta ”frisinnets” instinkter ostört få spela sitt spel.
Vad man flera gånger slås av, oavsett om man läser Heidenstam eller Askegreven, är under hur lång tid det vi idag kallar ”politisk korrekthet” funnits i svensk offentlighet. Så skriver exempelvis greven:
Jag har sett förslag framkastas om att ”pojkar ej böra få leka med tennsoldater, ty det kunde uppamma krigiska instinkter hos dem”. Likaså borde ur våra historiska läroböcker utgallras allt, ”som kunde tänkas verka sårande på ett annat lands känslor”.
Man kan identifiera både en antropologi och en sociologi hos Askegreven. De utgår båda från den goda människan som resultatet av fostran, en fostran som bibringar en viss smak. En sådan människa betraktar exempelvis svordomar som frånstötande, och detta inte av moralistiska skäl:
Att svära är fult, att svära är onödigt. Svordomar äro icke att förlikna vid ett bräddfullt glas expansion över bräddarna, de äro snarare ett fattigdomsbevis då man tar till något gammalt och slitet i brist på något nytt och bättre.
På liknande vis kommer han eller hon att betrakta ynkedom, girighet och tomt skryt. Ur denna antropologi, där den icke fostrade människan har flera osympatiska sidor, kommer också logiskt en sociologi där straffet och försvarsförmågan spelar en central roll. Främmande för en senmodern sensibilitet väljer Askegreven exempelvis att under en bild på en hängd rövare skriva ””ett behändigt sätt att göra sig av med besvärliga rövare”.
Svenskhet och frihet
Den svenske medborgaren var då för tiden en fri man. Nu är Sverige en enda stor ”Kindergarten” med en massa ”daddor”, som ingen tror på. Men det är det svenska folkets eget fel, som inte har större pretentioner.
– Askegreven
Intressanta är också grevens reflektioner kring det svenska. I likhet med så många andra skribenter utgår han från en koppling mellan svenskhet och frihet. Svensken är en fri man. Detta hotas dock av ”demokratien”, av ”politici” och ”parlamentarici”. Så framstår Askegreven som en svensk motsvarighet till von Kuehnelt-Leddihn och de Jouvenel, med deras kritik av den demokratiska högskattestaten. För Askegreven är de höga skatterna ovärdiga fria män, detsamma gäller när staten lägger sig i vad man kan dricka. Det är kort sagt ett aristokratiskt frihetsbegrepp, utsträckt till ett helt folk.
Om svenskarna skriver greven:
… det i grund och botten är ett både bildat och stiligt material, fosterländskt, om det ej blir förlett… det har sagts, att ”det svenska folket är ett trögt folk fullt av hetsigheter”. Det sades även att det aldrig utvecklat hela sin kraft förrän det gällt att hindra något…
Denna egenskap hoppas han marxister och andra på sikt ska bli bekanta med. Samtidigt finns det en hierarkisk, paternalistisk inställning till relationen mellan över- och underordnade. Här anar man närmast feodala ideal. Greven ser det inte som underligt att folket på en gård kunde hysa varma känslor för godsägarna. Om mordet på kung Georg i Saloniki skriver han:
En konung, som aldrig gjort någon för när och som med sin klokhet, vänsällhet och sitt danska gemyt förvisso endast hade vänner.
Man kan betrakta detta som ett utslag av en naivt romantisk världsbild, men man kan också identifiera dess inslag av personcentrerad och organisk världsåskådning. Även Marx kunde skildra skillnaden mellan den feodala och den rent kontraktsmässiga relationen. Sanningen torde, som Ivan Illich noterat, finnas någonstans mellan dessa sätt att se på saken.
Greven beskriver också inställningen till djur som typiskt svensk, och skriver i samband med en incident kring en sårad mulåsna i Lissabon:
Nordbons djurvänlighet och mentalitet är ju vitt skild från sydlänningens… det höll på att kosta oss livet.
Sammantaget finns det i varje fall hos greven både en karaktäristik av det svenska folklynnet och en kritik av ”demokratien”. Det senare betraktar han som splittrande, det leder också till att inkompetenta lycksökare bjuder över varandra i sina försök att vinna väljarnas gunst. Att skatterna då stiger och förbuden växer i antal är logiskt:
Det gick livligt till och nyare tiders dumma påfund med sprit- och tobaksskatt voro okända och livsglädjen var mycket billigare då för tiden. Men så slösade den tidens politici inte bort skattemedlen så, som vår tids demagoger och lycksökare för sed hava. Svenska folket behövde ej pungslås på alla möjliga och omöjliga sätt. Statens högsta ämbeten bekläddes med personer, som ägde både kunskaper och kännedom om det område, som de sattes att förvalta.
I stora världen
Man skall hava ”tur”. Vad är egentligen tur, för resten? Jag har alltid haft en viss dragning åt den mohammedanska ”fatalismen”, jag måste erkänna detta. En del oförstående människor jämställa denna religions ”kismet” med ateism. Intet kan vara felaktigare, ty ”kismet” är väl i stället den högsta grad av förtroende till gudomsväsendet.
– Askegreven
Askegreven rörde sig flitigt i övriga världen, både under tiden vid flottan och som jägare och hovjägmästare. Han rörde sig då i den pan-europeiska värld som var tidens högsta aristokrati, och träffade även flera utländska kungar. Så fick han exempelvis ett gott intryck av bejen av Tunis och närvarade vid konungens av Siam kröning. Flera tendenser löper genom hans skildring av icke-europeiska kulturer. Så finns här en genuin respekt, och en insikt i att kulturer är olika. Han vänder sig bland annat mot den kristna missionen. Samtidigt beundrar han den brittiska kolonialpolitiken, men då inte minst för att den normalt inte rör inhemska religioner och sedvänjor. Det rör sig alltså idealiskt om en politisk kolonialism. När den istället innebär att distansen mellan koloniserande och koloniserade bryts ner blir grevens inställning en annan.
Vad gäller Siam, dagens Thailand, är det exempelvis tydligt att dess estetik och religion väcker Askegrevens beundran. En del former förefaller honom underliga, men han noterar då att:
…det är nog inte på formerna det beror. Varje nation har sina seder och uttrycksmedel, det är på den ärliga, vibrerande undertonen, som man bör avläsa uppriktigheten i folkets själ.
Han samtalar även med en kines om det såkallade boxarupproret och tvingas erkänna att kinesens fråga ”vad skulle ni i Sverige säga om vi till er sände tvåhundra missionärer för att omvända er till vår religion?” har en viss tyngd.
Annars finner han de folk han stöter på sympatiska, och anpassar sig efter dem. Han uttrycker stor respekt för ”mohammedanismen”, inte minst dess ”fatalism”. Så skriver han också om Indiens fakirer att de sannolikt behärskar sådant vetenskapen inte kan förklara, han försvarar också tron på djurraser, och sjöodjur, som biologerna ännu inte kartlagt.
Vad gäller det brittiska Indien betraktar han kolonialismen som i huvudsak positiv, i synnerhet då britterna inte rört religionen och sedvänjorna. Han betraktar dem som effektiva statsmän, och som effektiva beskyddare av Indien mot andra stormakter. Samtidigt är han medveten om att det brittiska väldet inte är särdeles populärt.
Det är när distansen mellan koloniserad och kolonisatör bryts ner som Askegreven oroas. Han tar ”den gula faran” på betydande allvar, vilken först kommer att ta ekonomisk form. Lika illa för honom är britternas vana att ta emot indiska studenter i hemlandet, vilka därefter återvänder hem som ”utbildade agitatorer emot det engelska väldet”. Likaså tar han upp hur i Frankrike ”negrerna behandlas som en likvärdig ras”.
Vad vi hos Askegreven, vid sidan av en ganska tidstypisk rasism, kan ana är en kulturpessimism, med udden riktad mot den moderna världen. Han skriver visserligen att han har svårt att ta ”en neger i kostym” på allvar, men detta har två sidor (kostymen kan vara överskattad). Så skriver han:
…varhelst den såkallade kulturen gjort sitt intåg och sina erövringar, där har det ursprungliga också obotligt förstörts. Den s.k. kulturen har varit en verklig förbannelse för många folkslag.
Greven är ingen Klages, men han tar upp de ”presenter” Columbus hade med sig till indianerna, sjukdomar och sprit, liksom hur det asiatiska moifolket decimerats. Likaså vänder han sig mot missionerandet. Han skriver även:
Det är en egendomlig, men dock mycket vanlig erfarenhet, att just hos de lägst stående folkslagen står moralen kanske högst… vår kultur och vår moral tål i många fall ingen jämförelse med vildens. Denne vilde, som västerlandet gör allt för att få hans nedärvda begrepp att mer eller mindre vackla.
Sammantaget är det alltså en intressant, och inte minst underhållande, bok. Det är en hel del storviltsjakt, vilket idag framstår som olämpligt av flera skäl. Det är tigerjakt med elefant, Kretas okuvliga sfakioter, heliga apor i Indien, jainister, sockersjuka maharadjor, egyptiska kidnappningar och mycket annat. Grevens särpräglade sinne för humor bidrar också till att det är trevlig läsning.
Den världsbild som förmedlas har också, som ovan antytts, ett antal värdefulla aspekter. Där finns en realistisk antropologi och en insikt i förutsättningarna för det politiska. Där finns också en skildring av det svenska och en kritik av högskattestaten. Samtidigt finns där ansatserna till en kulturpessimistisk etnopluralism och en kosmopolitisk tolerans för världens olika kulturer.
Den politiska idealismen är för mig såsom agnet på ståndkroken, en mer eller mindre skickligt camouflerad materialism. Den går med andra ord under falsk ursprungsbeteckning. Man kan hata kapitalet offentligt och med läpparna, såsom de marxistiska tvillingbröderna socialism och kommunism för sed hava, men skulle de komma till makten så gäller det bara att klå åt sig så mycket som möjligt av varan…
– Askegreven
Samtidigt behöver världsbilden kompletteras, en del är av naturliga skäl i behov av uppdatering (storviltjakt var tveksamt redan för ett sekel sedan, kamratuppfostran och feodala former i ett sönderamerikaniserat samhälle är det likaså). Men med det i åtanke är Askegreven en intressant bekantskap. Även om något av djupet hos en Stenbock eller en Hermelin saknas.
Om skribenten: Joakim Andersen
