Giuseppe Tomasi di Lampedusa är en av vår tids mest värdefulla författare. Hans vackra, vemodiga Leoparden för tankarna till Jüngers Marmorklipporna. Hos di Lampedusa spelar minnen alltid en viktig roll, och hans visuella minne är ofta imponerande. Vilket antyds både av Leopardens självbiografiska aspekt och av hans detaljerade brev till släktingarna när han reste i London och övriga Europa.
I den postumt utgivna antologin Childhood Memories and other Stories blir detta åter tydligt. Där samlas Lampedusas försök att skriva ner sina barndomsminnen ihop med den korta novellen Joy and the Law. Där finner vi också inledningen till den uppföljare han planerade till Leoparden, där han skulle följa en familj av borgerliga mafiosis, The Blind Kittens. De dryga trettio sidorna är lovande, och man kan bara beklaga att han inte hann skriva mer än han gjorde. Vi finner i antologin också Lampedusas novell The Siren, där han fördjupar sig i Medelhavsvärldens mytologi. För mycket ska inte sägas om detta, men Lampedusa visar att han lika väl som Lovecraft behärskar det gradvisa antydandet av en övernaturlig hemlighet, samtidigt som det kombineras med hans rika visuella beskrivningar. Det är kort sagt ett mästerverk, som varmt rekommenderas vänner av Lampedusa.
Om värdet av att skriva dagbok
Memories of childhood – for everyone I think – consist in a series of visual impressions, many of them still sharply focused, but lacking any kind of temporal sequence. To write a chronology of one’s childhood is, in my view, impossible.
– di Lampedusa
I Childhood Memories följer vi Lampedusas försök att sätta sina barndomsminnen på pränt. Samtidigt reflekterar han över minnets karaktär, och om värdet av att skriva dagbok. Han skriver om detta följande:
When the decline of life has set in, it becomes imperative to gather up as much as we can all the sensations that have passed through this body of ours. If it’s true that only a very few (Rousseau, Stendhal, Proust) can make a masterpiece of it, most people should at least be able to preserve, in this way, what would otherwise, without this slight effort, be lost forever. Keeping a diary or writing one’s memoirs when one has reached a certain age should be an obligation imposed on us by the State…all written memoirs, even those of seemingly insignificant people, are of outstanding social value and rich in colour.
Även om man inte instämmer i hans antagande att efter tre eller fyra generationers allmänt dagboksförande ”many of the psychological and historical problems afflicting humanity would be solved”, är Lampedusas reflektioner kring värdet av dagbok fortsatt intressanta att bekanta sig med. Gissningsvis kan förandet av en dagbok också bidra till en mer objektiv och reflekterande inställning till det egna livet. Lampedusas subtila humor uttrycks också på flera ställen, bland annat det följande:
I see my childhood as a lost paradise. Everyone was kind to me, I was treated like a king. Even those who later became hostile to me were, when I was a child, aux petits soins.
Relaterat
Lampedusa – Brev från London och Europa
Lampedusa – Leoparden
Thomas Nydahl – Dagboken som vardagsverktyg
Om skribenten: Joakim Andersen
