Serieromanen The Watchmen är på väg att inom en förmodligen inte alltför avlägsen framtid släppas som film. Hur lyckad denna filmatisering kommer att vara vet vi inte än, det finns i varje fall politiskt inkorrekta undertoner i serien som kan visa sig svåra att helt passa in i en storfilm.

The Watchmen utspelar sig på 1980-talet i en värld som på många vis påminner om vår egen. Den främsta skillnaden är existensen av ”hjältar”, alltså maskerade privatpersoner som tar lagen i egna händer. Majoriteten av dessa saknar superkrafter, och påminner alltså mer om Batman på så vis att deras ”krafter” ligger i hård träning, överlägsen fysik och psyke, och olika tekniska hjälpmedel. Det enda egentliga undantaget är Doc Manhattan, vars krafter påminner om en guds.

Eftersom det utspelas under 80-talet, spelar kapprustningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet också en central roll för handlingen. Idag kan det kännas väldigt avlägset, men under det kalla kriget var världen många gånger på gränsen till atomvinterns apokalyps, något som genomsyrar handlingen i serien.

This city is afraid of me. I have seen its true face. The streets are extended gutters, and the gutters are full of blood and when the drains finally scab over, all the vermin will drown. The accumulated filth of all their sex and murder will foam up about their waists and all the whores and politicians will look up and shout ”save us!”… and I’ll look down and whisper ”no”.

Det är ett samhälle i förfall som beskrivs i The Watchmen, där pöbelns hat riktas mot de maskerade hjältarna, där kriminalitet, misär och våld sliter samhällsväven, och där hotet om nukleärt Ragnarök ständigt hänger över världen.

I början av handlingen hittas en åldrad hjälte, The Comedian, mördad, och hans milt sagt brutale ”kollega”, Rorschach, inleder en jakt på sanningen bakom detta. De flesta ”hjältarna” är vid det laget förbjudna, och har pensionerat sig, men Rorschach söker upp sina gamla kollegor och en händelsekedja sätts igång som leder till väldigt oväntade resultat i de sista numren.

Who watches the watchmen?

Watchmen kretsar ständigt kring den uråldriga frågan ”who watches the watchmen?”. Ett samhälle utser en grupp människor för att skydda det från våldsmän och hot, men vem skyddar det från beskyddarna? Alan Moore kopplar detta till frågan om vigilantismen och fascismen, och vi får bland annat veta att de maskerade hämnarna i hans tänkta 80-tal ofta beskyllts för att vara ”nazis”.

Redan lynchmobben har stora problem i den här frågan, de figurer Moore beskriver i Watchmen har det i än högre grad då deras handlingar både är helt individuella, olagliga och impopulära. Det finns alltså ett drag av fascistisk elitism och förakt för massans beslut och förmåga i superhjälte-genren som sådan. Detta är ganska tydligt exempelvis i Batman, men i Watchmen är det en filosofisk grundfråga som handlingen rör sig kring. Rorschach är exempelvis en jagad brottsling när serien börjar, på grund av att han vägrat registrera sin identitet och arbeta för regeringen och för att han mördat en serievåldtäktsman.

För mycket ska inte sägas om slutet, då det förstör upplevelsen, men Moore tar också upp frågor som ifall man kan ta sig rätten att offra andra människor för ett högre mål som de inte har vett att förstå, och liknande. Hans svar på dessa frågor får ses som tämligen politiskt inkorrekta, och faktiskt djupt icke-demokratiska.

Rorschach

This rudderless world is not shaped by vague metaphysical forces. It is not God who kills the children. Not fate that butchers them or destiny that feeds them to the dogs. It’s us. Only us. Streets stank of fire. The void breathes hard on my heart, turning its allusions to ice, shattering them. Was reborn, then, free to scrawl own design on this morally blank world.

Den kanske mest fascinerande gestalten i serien, och länge även den mest drivande i händelsekedjan, är Rorschach. Efter en traumatisk uppväxt som gjort honom till nihilist, har han valt att byta ut sin ursprungliga identitet mot en persona. Han har också valt att själv skapa mening i en meningslös värld, genom att brutalt bestraffa brottslingar av olika slag.

Rorschach framstår närmast som en sadist, som mer än gärna torterar misstänkta och vittnen för att få svar på sina frågor, och är dessutom läsare av den typiskt amerikanska högerextrema tidskriften New Frontiersman. Hans förakt för mänskligheten är så drypande att man frågar sig hur det överhuvudtaget ska kunna överföras till vita duken. Liknande känslor av nihilism och misantropi finns dessutom hos flera andra huvudpersoner.

Recension

Moore hade tämligen seriösa ambitioner med The Watchmen, avsikten var att visa att den tecknade serien kunde vara en konstform som skildrar allvarliga teman. Detta lyckades han relativt väl med. Berättandet är möjligen en aning långsamt, och de actionsekvenser man förväntar sig i en superhjälteserie lyser till stor del med sin frånvaro. Istället erbjuder Moore en komplex detektivgåta, med flera oväntade dimensioner, filosofiska, existentiella och politiska frågeställningar, en mörk stämning, och ett antal fascinerande huvudpersoner. Det är inget litterärt storverk i klass med Dostojevskij, men väl en bra serie.

Moore har fört in en del originella grepp för att beskriva bakgrunden och världen, och serien växlar därför med inklipp från de olika huvudpersonernas självbiografier och journaler, vetenskapliga artiklar, och tidningsartiklar. Detta blir som mest lyckat när handlingen berättas parallellt med inklipp från novellen Tales of the Black Freighter, en riktigt makaber pirathistoria.

Frågan är därför hur väl Watchmen kommer kunna gestaltas som film, risken är snarast betydande att de mer filosofiska frågorna ersätts av ren action. Zack Snyder kan framstå som ett lyckat val med tanke på att han i sin filmatisering av 300 skapade ett i grunden mycket politiskt inkorrekt verk, både estetiskt och tematiskt (de eugeniska och elitistiska spartanerna mot det mångkulturella imperiet). Samtidigt kan detta också vara en nackdel, då 300:s styrka låg i estetiken och actionscenerna, medan Watchmens styrka är mer filosofisk. Men detta kommer visa sig.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.