Enligt Alain de Benoist präglas Västvärlden efter Östblockets fall av något han kallar ”la Pensée unique”, en konsensuskultur där en enda tanke åt gången är tillåten. Det gäller synen på invandring, det gäller USA:s krig, det gäller ekonomisk politik, det gäller det politiska etablissemangets legitimitet, det gäller konsten, det gäller bankerna, et cetera. Den som avviker från denna den enda tankens herravälde är en extremist.
La Pensée unique är idéhistoriskt intressant. Det rör sig om en hybrid av två idétraditioner, dels en i mycket bred mening nyliberal syn på det ekonomiska, dels en i bred mening kulturmarxistisk syn på det sociala och det politiska. Man kan säga att det rör sig om en märklig förening av ”höger” och ”vänster”, men den snabba idéhistoriska förändringen antyds av att företrädare för vare sig genuin höger eller genuin vänster känner igen sig i resultatet. De senaste månaderna har detta i Sverige blivit tydligt, då flera företrädare för en sådan äldre höger och äldre vänster satt ned foten mot utvecklingen.
Frank Baude och Kommunistiska Partiet
Frank Baude är en svensk företrädare för den marxist-leninistiska vänstern, han var bland annat en av grundarna till det som idag är Kommunistiska Partiet. Historiskt har hans relation till kulturmarxismen inte varit oproblematisk, bland annat vad gällde synen på homosexuella. Ofta har de betraktats som opålitliga företrädare för borgerlig dekadens. Detta tycks dock under många år inte ha varit något problem vare sig för Baude eller KP.
Däremot har Baude identifierat andra problematiska tendenser i det parti han var med och grundade, tendenser med ursprung i den kulturmarxism som vad gäller både ursprunget och intresset är arbetarklassen främmande. Det gällde dels inställningen till feminismen, dels synen på tiggare. Baude återknyter i det senare fallet till Marx, som ju beskriver trasproletariatet som benäget att sälja sig åt reaktionen. Baudes formuleringar om tiggarna är inte politiskt korrekta, inte ens särskilt humana.
Baudes utträdesbrev ur Kommunistiska Partiet är däremot intressant som ett tecken på den djupgående förändring som i många fall döljs av att partier behåller sina namn även när de ändras i grunden. Man kan i förbigående även notera att KP fortsatt ofta har den bästa analysen, av utrikespolitiken och inställningen till politiskt våld riktat mot oliktänkande, inom vänstern. Risken finns dock att den politiska korrekthet Baude identifierar på sikt även kommer att undergräva dessa positiva sidor hos partiet.
Baudes utträdesbrev återfinns här: Frank Baudes utträdesbrev
Jan Myrdal och nationen
Av samma skäl som förstamajdemonstrationerna för sjuttio år sedan tog flaggan tillbaka till folket när nazister och liknande sökt lägga beslag på den måste nu vi som inte tillhör det för sin utkomsts skull globaliserade överskiktet medvetet och på goda skäl återta folkets historia och därmed även ta nationaldagen tillbaka till oss.
– Jan Myrdal
Jan Myrdal är en intressant svensk socialist. Han stod nära maoismen och den vänster som fokuserade på Tredje världen (i likhet med Edmond Jouve kan man beskriva Myrdal som en under många decennier konsekvent tiermondist). Myrdal har till skillnad från många andra i den politiska miljön vägrat att ”ta avstånd” och liknande, vilket man både kan se som positivt och negativt. Med tanke på att de flesta som gjort avbön och anslutit sig till systemets godkända åsikter vunnit materiellt på det kan det bidra till respekten för Myrdal.
Maoismen hade många negativa sidor, men bland de positiva fanns synen på nationen. Det kunde i Tredje världen leda till antiimperialistisk kamp, men det kan också ha följder på hemmaplan. Myrdal är dessutom synnerligen historiskt kunnig, vilket ofta bidrar till intressanta analyser som inte går att passa in i det politiskt korrekta schemat. Han försvarar den statliga självständigheten, och skriver bland annat om värnpliktens avskaffande:
…den statliga självständigheten är viktig också därför att det är med stat som med militärmakt. Vart folk har en sådan. En egen eller en annans. Det var därför jag själv – som antimilitarist – vintern 1941/42 gick med i U30, Ungdomslandstormen i Bromma. Jag har läst att den var reaktionär. Icke! Hemvärn var det, och hemvärn är – som Moa Martinson hävdade – ett det vackraste ord… Historia är inte som Ford, menade Bunkum – skit! Den angår oss alla. Därför menar jag att det är oss en fara att Sverige nu inte längre har en försvarsmakt som ska värna nationen utan en soldenärstridsmakt i stormaktsspelets tjänst.
Intressant är att denna inställning till nationalstatens oberoende nyligen tagit sig uttryck som definitivt utmanar ”la Pensée unique”. Efter Europavalet analyserade Myrdal franska Front Nationals goda valresultat, och menade att etablissemangets tal om ”rasism” var en dålig analys. Istället handlar det om att Front National företräder ”en i egentlig mening gaullistisk politik”. Det handlar om motstånd mot USA:s vilja till världsherravälde, det handlar om motstånd mot ”den ekonomiska och kulturella nyliberalismen”. Myrdal konstaterar att äldre franska kommunister vad gäller Marine Le Pen upplever att ”90% av hennes krav är sådana de själva en gång ställde”.
Fast nation är mer än staten och dess tradition. Just på nationaldagen bör vi diskutera detta. Det finns en vidare kulturell dimension. En folkligt svensk en. Den har inte ett spår med gener och blod att göra.
– Myrdal
Vad gäller ”vänstern” bedömer Myrdal att dess upphetsade angrepp mot Front National är ”kontraproduktiva och grundade på en bristande analys av den politiska verkligheten”. Det är en bedömning som är riktig även i Sverige, även om SD överlag har en svagare politik och omvärldsanalys än Front National. Sammantaget är Myrdal en av de mest givande svenskarna överhuvudtaget för den som här intresserar sig för Dugins fjärde politiska teori. Hans åsikter är inte identiska med Dugins, Preves eller Sorals, men ofta påminner de om dem. Här finns en fruktbar dialektik mellan klass och nation, även om Myrdal betonar att den senare inte är identisk med någon ras.
Några läsvärda artiklar av Myrdal finner vi här:
Om franska valet och Front National
Strindbergs tveggehanda radikalism
Jan Myrdal: Storkrig i Europa nu möjligt, nästan troligt!
Två nationaldagstexter
Ian Wachtmeister och Moderaterna
Betänk att det är lättare för folket att byta politiker än för politikerna att byta folk. Trots att ni alla på sistone varit framgångsrika med det senare.
– Ian Wachtmeister
Baude och Myrdal påminner oss om hur vänstern förändrats och försämrats, men alla politiska partier i Sverige har drabbats av liknande fenomen. Det gäller alltså även Moderaterna. Kritik grundad i vad som länge varit svensk borgerlighets normaltillstånd har de senaste dagarna riktats även mot Moderaterna, från Ian Wachtmeister. Wachtmeister ger i ett öppet brev Reinfeldt en serie goda råd, för att förklara det dåliga valresultatet i Europavalet och möjliggöra att Moderaterna inte upprepar sina misstag inför riksdagsvalet. Om han på allvar tror att partiledaren kommer att göra om och göra rätt är mer osäkert, oavsett vilket gör Wachtmeister sig här till talesman för saker som många moderata väljare och politiker tycker men inte vågar säga.
Wachtmeister är explicit vad gäller de ”nya” Moderaternas misstag. Han har ett konservativt perspektiv, och i likhet med hos Ludovici finns hos Ian insikten att man måste bevara och försvara kulturen och folket. Politiker ska inte byta ut folket, Reinfeldt uppmanas undersöka ”om något land haft framgång med en politik som lägger sig platt för främmande religioner, intressen och kulturer”. Att detta överhuvudtaget ska behöva påpekas säger något om svensk borgerlighets snabba förändring.
Här finns också en viktig realpolitisk insikt vad gäller Miljöpartiet. Wachtmeister konstaterar att Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet och fokus på SD som fiende skadat Moderaterna. Sammantaget är det kort men kärnfullt, och en nyttig påminnelse om hur snabbt även svensk borgerlighet urartat.
Wachtmeisters öppna brev återfinns här: Öppet brev till Reinfeldt från Wachtmeister
Assar Lindbeck och invandringens ekonomi
Välfärdsstaten klarar inte vilken belastning som helst. Ska man då säga att man ska offra lönenivån för lågutbildade svenskar? Ska man göra på det viset att välfärdsstaten ska finansieras med dramatiskt höjda skattenivåer? Det tycks inte de som är anhängare av fri invandring bekymra sig över. Men det gör jag.
– Assar Lindbeck
I sammanhanget bör också pensionerade professorn i nationalekonomi, Assar Lindbeck, nämnas. När han ingick i Lindbeckkommissionen under 1990-talet kom han genom sina bitvis kontroversiella förslag av många att betraktas som en högerman. Sedan dess har dock högern förändrats snabbt, och det sunda förnuft Lindbeck vill utgå från ses numera som ett utslag för illvilja och småsinthet även i borgerliga kretsar. Lindbeck har oavsett detta analyserat den svenska invandringspolitiken och funnit den ohållbar. Som Tino Sanandaji summerar det är han ”old-school”, han är en tung nationalekonom som skolats i synen att intellektuella har ett samhällsansvar. Han påminner oss på så vis om att den nuvarande borgerliga politiken varken är förenlig med den nationalekonomiskt grundade ”enda vägens politik” vi upplevde under 1990-talet eller den äldre, mer konservativa idétradition dessa partier historiskt också varit bärare av. Det är idioti det som pågår, oavsett om man ser det från höger eller vänster.
Sanandajis artikel om Lindbeck återfinns här: Assar Lindbeck talar klarspråk om invandringspolitikens negativa konsekvenser
Om skribenten: Joakim Andersen
